10 juni 2012

Den där om att kissa på sig

Vi sitter på en filt ute på Djurgården, jag och två kompisar. Det är fint väder och det är mors dag. Jag tittar under en lugg som inte finns på en av mina vänner och mumlar lite tyst att du frågade för ett tag sedan om det alltid var bra mellan mig och Stolte mannen. Nu äre inte det. Inte så där bra. Och hon ler mot mig och säger äh, ni är ju småbarnsföräldrar, då blir det så. 

Och i min hjärna säger jag tyst till mig själv att vi är småbarnsföräldrar, då blir det så. Men magen blir besviken, för jag vill att hon ska ta mig i en sån där kram som aldrig vill ta slut. Jag vill få ligga i hennes knä och berätta allt jag är rädd för och allt jag funderar på och jag vill att hon ska se på mig med oroliga ögon och klappa mig på kinden och jag vill berätta och någonstans där, när jag har fått berätta mina orostankar i fyra timmar, eller så. Då. Då är det dags för äh, ni är ju småbarnsföräldrar, då blir det så. 

Och det är först nu jag ens kan skriva om det. Det där sköra, tankarna som inte få tänkas. Nu, när det har blivit bra igen. När det inte längre gör ont i magen och jag är rädd för att han ska säga att han inte är kär i mig längre. Eller den där känslan av att jag kanske inte är förälskad i honom längre. Att jag är för trött för att känna efter. Nu när han har kittlat mig och vi har skrattat så mycket att jag faktiskt kissade på mig efter att ha frustat sluta, sluta, JAG KISSAR PÅ MIG!!! 

Vi är ju Stolte mannen och JenJen. Vi ska alltid vara kära och ha det bra. Vi som alltid haft det fantastiskt bra. Som aldrig bråkat. Jag som suttit tyst när alla andra klagat på sina pojkvänner och i huvudet försökt komma på något som jag kan klaga på. Vi som aldrig bråkar. Som inte förstår varför en relation ibland måste städas med bråk. Just därför gör nu en liten grej stor. Ett argt ord som inte städas undan, som ligger på köksgolvet och breder ut sig även morgonen efter när man kommer ut och ser det ligga där. Så man får gå en omväg runt det, för vi vet inte hur vi gör, för vi har aldrig behövt ta hand om arga ord.

Men så tar jag hans hand och han tittar på mig med oroliga ögon och säger är vi okej? och jag börjar stortjuta för herre Gud, ja, vi är mer än okej. Och det hårda ordet slängs i papperskorgen tillsammans med tröttheten och han kittlar mig och jag kissar på mig.

17 kommentarer:

Linnéa i Colorado sa...

Men bara det! Tank att ni kittlar varandra!
Ibland har vi (som jag ocksa tycker ar ett perfekt par) sadana svackor att jag undrar om jag ens vet vem Socketbiten ar... sen ater vi middag och dricker upp en flaska vin alldeles for snabbt och jag paminns om varfor jag lamnade allt for en sabla kille skull. Det sa sa.jakla.laskigt. nar man glommer!

Zahra sa...

Nu råkar jag vara just en sån som verkligen tror på att man "måste" bråka ibland & lufta saker & ting. Även om det inte är några stora grejer så är den där känslan när man påminns igen om varför man är tillsammans så himla viktig att få tillbaka. Den försvinner alldeles för lätt ibland.

bubbelbubbel sa...

Men åh! Du måste skriva/ringa/smsa mig när det känns så. Jag förstår dig verkligen för även om jag inte varit med om att vara småbarnsförälder så har jag varit med om de där känslorna. Tror inte det har med småbarnsföräldrande att göra, eller det är väl en orsak till att känslorna är närmare huden, men jag tror också att det du känner just nu finns där för att göra er relation ännu starkare. Det är apjobbigt och snärjigt men tro mig det går att klara. Fast det tar tid. Men finns det några som klarar det så är det ni. Ni är grymt starka. Puss o kram min älskade!

Quercus sa...

Jenny, Jenny. Du gör det igen, skriver något alldeles otroligt fint. Kram på er allihop.

Haren sa...

Jag har nog sagt detta hundra gånger innan men jag älskar hur du alltid lyckas sätta rätt ord och vågar skriva om sånt som många inte vill prata om.

Och hallå! Ni är ju JenJen och Stolte mannen. Klart att ni är okej. Men det är så fasanfullt läskigt första gången man kommer dit i ett förhållande, där man blir rädd och tvivlar några minuter. Och småbarnsåren whatever men det är ju oundvikligen så att det blir mindre tid för att bara hänga med varandra. Och det är ju en mer än klurig omställning.

Emma sa...

Vad fantastiskt vackert, modigt och utlämnande du skriver. Tack för att du delar med dig!

Johanna sa...

Å ni är ju så himla fina. De arga orden är inte farliga, farligt hade varit att hålla dem inne och inte våga yttra dem bara för att de inte funnits där tidigare. Kärlek är att säga det man tänker och känner även när det är något jobbigt, och att fixa till det igen.

Det verkar ni vara himla bra på. Tror ni är ett sånt par som håller forever. Det känns så. Kram!

Jenny M sa...

Så fint skrivet! Och precis så är det (åtminstone här, fastän vi inte är småbarnsföräldrar). Mer än okej, så är det. :-)

Miss Baglady sa...

Alltså. Vi ä precis samma. Har typ aldrig bråkat innan, men nu känns det som att allt kan ta fyr närsomhelst. Så vi har börjat ta pyttesteg tillbaka till det som är vi. Men gud vad svårt det ska vara då.

Bismillah sa...

intressant:D

Helena mitt i smeten sa...

Åh, vad fint. Himla fint skrivet.

Minna sa...

snälla. boken Jenny. jag måste ha din bok nu.

Colombialiv sa...

Ni klarar det.
Vi klarar det.

Så måste det bli.

Kram.

Elin sa...

Så sant det är det du skriver! Men att kittlas måste vara överlägset bästa sättet att komma över dålig stämning! Kram

emster sa...

Heja er och dig. Mkt fint inlägg.

peaches sa...

Tips att läsa:
http://www.dn.se/insidan/insidan-hem/karleken-och-smartan-gar-hand-i-hand

Typ såhär.. "För att få kärleken att överleva, gäller det att göra sig fri från de myter om kärleken som vi hela tiden matas med i filmer och medier, menar Russ Harris. Den främsta av alla kärleksmyter är föreställningen om den perfekta partnern. Den får oss att tro att om vi bara hittar den rätta så kommer kärleken att vara för evigt, egent­ligen utan att vi behöver anstränga oss.  Om du tror att din partner kan bli den här perfekta personen, fråga dig i så fall på vilka sätt du själv kan leva upp till att vara en perfekt partner. Då förstår du hur omöjligt det är.

En annan myt som han menar motverkar en livslång kärleksrelation är föreställningen om att när känslan inte längre finns där, är kärleken borta. Men känslorna kommer och går. Det gäller bara att fortsätta att agera kärleksfullt. Då kommer känslan tillbaka.

Den där Jenny sa...

Vet ni? Det är de här inläggen som jag egentligen inte vågar skriva som ger mest tillbaka. Jag tänker fan också, skriver, så känns det bättre och jag får kärlek och förståelse från er och det känns som om... jag är inte ensam.