24 juni 2012

Den där om döden

Den är kvällen före midsommar och jag sitter och syr upp min midsommarklänning. Stolte mannen kommer in i köket och pussar mig i nacken. Ger mig en nypotatis med smör på en sked och tittar på mig. Kan du förstå att du höll på att dö i vintras? frågar han. Äh! svarar jag. Jo, du var dödligt sjuk. Hade vi levt 1932 hade du kanske inte överlevt. Och jag svarar att så kan det gå om inte haspen är på. Kan inte ta hans oro på riktigt allvar, för det är så... jag vet inte. Konstigt. Konstigt?Jag fokuserade så mycket på att vårt barn skulle överleva att jag glömde bort mig själv.

Ibland tänker jag på det där, när man varit som närmast döden. Om man vetat om det, eller om döden satt på ens axel och blåste en lite lätt på halsen utan att man märkte något. När jag reste runt i Malawi 2003 tänker jag är en sån gång. Vi åkte bilar i högt högt tempo. Bilar som inte alltid hade bromsar. Eller i Mexiko när jag tog någon drog som gjorde mig förlamad. Eller så var det kanske i vintras, när det istället för död kom ett nytt liv.

5 kommentarer:

Quercus sa...

Skrämmande. Värre blir det om man ger tanken några sekunder extra.

Katta Kvack sa...

Jag har varit där i tankarna också, speciellt efter livmodersinfektionen. Tänkte inte så mycket på det just då, pga mådde mycket dåligt med mycket hög feber - men i efterhand, när alla berättat för mig hur illa det hade kunnat gå om jag inte till slut hade sökt... då får man sig ju en tankeställare.

Colombialiv sa...

I know. Min moderkaka slutade ju fungera tipptopp i förtid. Undersökningen efter förlossningen visade att den hade flera infarkter och blodproppar. "Ja, med facit i hand är det ju väldigt tur att det gick så bra som det gick", sa gynekologen på ett ungefär när han fick se de resultaten. Gick så bra som det gick för Gael, alltså, mig var det ingen större risk för. Men tanken på det, att det hade kunnat gå inte alls så bra för Gael... jag vågar inte ens tänka den färdigt.

Johanna sa...

Hjälp, det är så sjukt läskigt.

När jag hade denguefeber i Thailand 2004 och läkarna bara "Jadu det var ju bra att du kom in nu för du hade nog inte överlevt helgen". Då hade jag inte druckit vatten på flera dagar och kunde inte lyfta en arm själv. Så jävla läskigt. Tur att det går bra de allra allra flesta gångerna som det nästanintegårbra.

Den där Jenny sa...

Ja, alltså. Inte tänka för mycket, det är nog tricket.