Min brutalt ärliga mamma sitter i fåtöljen med benen över stolskanten och spottar ut kärnan från ett pumpafrö i handen.
Men lilla gumman, det visste jag redan. Varken du eller jag är några bra bebismammor. Det är för tråkigt helt enkelt!
Jag stampar iväg till det som var mitt flickrum 1987 och surar. Jag hatar att få kritik från min mamma. Men hon har rätt, jag är inte någon vidare bebismamma. Jag tycker att det är för långtråkigt, jag möglar ihjäl i min ensamhet och släpar därför ut min son på diverse äventyr och svär när det regnar för att vi glömt regnskyddet till vagnen på landet. Jag är inte den som älskar att aktivera min son i evigheters evighet. Jag är lite stolt över att han ärvt mitt humör, men svär över det när han får sitt sjätte utbrott för dagen. Våra järnviljor krockar full frontal och bådas envishet gör att vi ibland börjar svettas. Stolte mannen står lite vid sidan av och tittar på, kan inte riktigt hantera all denna vilja.
Men det gör mig inte så mycket. Jag är inte så brydd över det. Att jag inte är världens bästa mamma alltså. Skulle jag vara världens bästa mamma skulle jag tappa bort mig själv och kanske hitta spillrorna av det som var jag tio år senare när min son vill gå ut och leka med sina kompisar medan Stolte mannen lämnat mig för att jag bara levt för att vara perfekt. Jag tror inte att han vill ha mig perfekt.
Stolte mannens bror och hans barn är med och tittar på en delfinal till melodifestivalen. Oj, kan han sova i det här ljudet? frågar han, jag rycker på axlarna och tar en klunk vin. Pussar min son på kinden och han sover vidare. Vi försöker att inte tassa på tå. Nästnästa helg ska jag sova min första ensamma helg utan min son. Jag förundras över mammor som inte sovit utan sitt barn på två år. Jag har en man som älskar vårt barn lika mycket som jag gör. Som vaknar när detta barn skriker på natten. Jag släpper inte kontrollen, jag ger mig själv sinneslugn.
I de allra mörkaste av stunder ifrågasätter jag vårt val att skaffa barn. Ville vi verkligen ha barn? Hur kom vi fram till det? Valde vi verkligen eller var det bara något vi gjorde för att det är det man ska? Hade vi varit olyckliga bara vi två? Hade vi inte varit trettiotvå båda två så hade vi väntat.
Men detta lilla barn, vad vi ska skratta ihop sen. Han ska bara lära sig det först.
15 kommentarer:
Du är precis, exakt en sån mamma jag önskar att jag kommer bli när/om jag blir det en dag. Det är en klyscha men jag tror ändå att den är sann, den om att våra föräldrar var mycket mer "släpphänta", släpade med oss på fester, lät oss somna där, etc. osv. eller i alla fall mina föräldrar. Men liksom att det i den generationen var en mer "trial-and-error"-grej att ha barn. Och aktivera oss, det tror jag de mer eller mindre struntade i. Jag kommer inte alls ihåg att mina föräldrar aktivt lekte med mig, eller jo, de läste väl för mig på kvällarna och vi såg på film ihop, typ. Men i övrigt lekte jag själv, eller med min storebror eller någon kompis. Visst, nu är ditt barn fortfarande bebis och behöver kanske aktiveras på ett annat sätt, men jag tror ändå att du gör helt rätt i det du gör. Och att du har rätt inställning. Eller fan, vad det pratas om rätt och fel förresten. Jag tar tillbaka det. Du gör hur som helst inte FEL på något sätt. Och det tror jag du faktiskt vet om, det känns så. Jag tror på att föräldrar i mesta möjliga mån ska leva så som de vill leva, göra det de mår bra av. Då tror jag att barnen känner av det och har det bra dom med. Trygga, glada föräldrar = trygga, glada barn. Tror jag!
Åh Jenny, du är världens bästa Jenny!
Åhh.. Det där låter som jag..
Vi är 2st lagom bra mammor som gör vårt bästa utan att glömma bort oss själva. Och vi är fler hoppas jag!
Du är grym, lagom grym!
Alltså, ja! Det här inlägget. Så himla bra, DU är så himla bra. Det kryper i kroppen när jag läser andra mammor som skriver att de går och lägger sig samtidigt som barnet på kvällen och då känner de ren lycka, osv. Jag vill inte bli en sån mamma. Jag förstår att man förändras när man får barn, men att anta en helt ny personlighet och bara se sig som en mamma som absolut inte får rucka på barnets rutiner någon gång. Det är helt obegripligt för mig.
Ja det där är en ganska exakt beskrivning av vad jag tänkte och kände under min föräldraledighet. Ibland kändes det som att jag skulle implodera av tristess och ensamhet. Självklart massa fina ögonblick och stunder ändå men sådär överlag: kommer under inga omständigheter vara föräldraledig första tiden igen. OM vi får barn igen nån gång då byter vi så att Mikael kör först. Jag tror att det var när Tintin var typ lite mer än 1 (1 och ett halvt till och med kanske) som det började bli kul (alltså som i kul man skrattar och det känns i hela magen att det är kul mer konstant). Och när språket kommer! Då jävlar. Det är underbart.
Så spot on hur vårt föräldraskap här hemma sett ut de senaste 3 åren. Vi som har barn som bara somnar ifrån, följer med på det mesta men på deras villkor. Och det är bra så.
Men det blir roligare, jag lovar. Och jobbigare också. Men på annat sätt.
Men jag tycker att det är precis dessa saker som gör att du ÄR en bra mamma!
Jag önskar varje dag att min dotter snabbt blir några år äldre. Det är ingen superrolig tid det här inte... Älskar ju inte min unge mindre för det, men roligt - nä. Att jag ska börja jobba snart (när hon är 6 månader) är förmodligen det bästa för mig, henne och pappan. Att sen köra 50/50 (jobb/föräldraledigt) känns som den bästa kombon. Då får ju även jag en del av den roligare senare delen.
Här blandar vi självgodheter av typen "fy fan vilka grymma föräldrar vi är", till analyser av när vi varit ovanligt sugiga i föräldraskapet.
Slås så gott som varje vecka av att det blir roligare och roligare hela tiden. Lelle A är nu snart fyra år och ett oerhört kul sällskap! Ritade häromdagen världsfin teckning av sig själv hand i hand med oss. Inbillar mig att vi haft en lite liknande rivstart i moderskapet, även om vår start mer bestod av obefintlig sömn än av skrik. Det blir mycket roligare. Vi gapskrattar ihop varje dag. Hjärtongen min.
Kram!
Du är så bra och smart som helt enkelt vågar erkänna det för dig själv. Jag tyckte med att det var vansinnigt tråkigt att vara bebismamma. Fast jag hade jättesvårt att erkänna det för mig själv. Tycker verkligen att det blivit så otroligt mycket roligare sen Trollet började prata.
Men hurra och amen! Alltså älskar det här. Älskar det för att det är ungefär precis så som jag också känner. Kanske att jag mådde lite dåligt över att jag inte var den där perfekta mamman när jag precis fått Kajsa. När vi lämnade bort henne en helg när hon var sex månader för att gå på festival. Men ändå, vi behövde det. Behövde få den energin liksom.
Och det ÄR tråkigt med bebisar. Gulligt, javisst men inte fan är det kul. Jag och M började dela på veckorna rätt tidigt och det är det bästa vi gjort, då får man både ha kakan och äta av den.
Nu däremot, när den stora är 2,5. Herregud vad man garvar! (Och svär, skriker och sliter sitt hår) Men nu är det kul.
fy fan vad jag älskar din blogg Jenny.
Älskar din blogg!
Gulle, gulle ni! Ni är älskade tillbaka!
Du är fantastisk.
Skicka en kommentar