26 juni 2012

Den där om sex månader

Hej Fimpen,


idag fyller du ett halvt år. Ett halvt år!!! För sex månader sedan kunde jag inte hålla igen längre, jag mådde för dåligt och vi åkte in till förlossningen där det konstaterades att jag hade HELLP-syndrom och du kom till världen väldigt snabbt. Du som skulle bli ett 2012-årsbarn. 


Du är min älskling nu. Äntligen, äntligen är du mer glad än ledsen och sur. Jag och din pappa hade vant oss vid tanken på att du skulle vara ett tjurigt barn och vara glad ungefär 20 procent av dagen, men för två veckor sedan vände det. Du var nöjd. Jag gick och väntade på att du skulle tjura ur och börja skrika, men det kom aldrig. Och sen höll det i sig. Det är fint, det är så mycket lättare att älska dig när du inte är sur på mig den största delen av dagen. 

Du är fortfarande inte ett lätt barn. Din mormor och morfar passade dig när de var uppe och hälsade på för någon vecka sedan och de fick kämpa så hårt med att få dig att somna att de blev svettiga. Du vill inte gärna somna. Du vaknar några gånger per natt. Du sover som en sjöstjärna. Du skriker väldigt högt. Du har börjat sparka mig på morgonen. Du petar mig ofta i ögonen.

Men. Du har börjat skratta oftare. Du skrattar inte ofta, man måste kämpa för att få höra det, men när du gör det. Oj! Du har även börjat gripa tag i mina kinder och pussa mig över hela ansiktet, som på bilden här ovan. Du gör det bara med mig och oftast efter att jag har pussat på dig. Du ler med hela ditt ansikte nu. Ofta. Vi märker att du är glad och nöjd. 

Du älskar att vara naken. Du gillar dina leksaker och papper. Du älskar papper. Du älskar att suga på lappar som sitter fast i dina leksaker och dina kläder. Du gillar inte att sitta i stolar utan vill helst ligga på mage. Du har börjat krypåla och blir tjurig när du gör detta i sömnen och fastnar i ett av hörnen i din spjälsäng. Du kan inte sitta än för du vill hellre stå. 

Du är en liten plutt - väger ännu inte sju kilo. Du klarade alla testen på din sex månaderskontroll hos doktorn utom pungtestet och därför måste du opereras i juli. Alla säger att du är himla stark och då pyser jag av stolthet. Du har ovanligt litet huvud men är ganska lång. Smal och lång. Jag undrar vem jag legat med. Du testar olika läten. För någon vecka sedan började du glädjetjuta, nu har du börjat testa att rulla på r:en, det kan du behöva öva på då jag kanske inte har de tydligaste r:en i världen. Det har man inte när man är från Skåne. 

Jag är din mamma. Jag är din mamma! Du kommer leva länge än utan att jag kommer att förstå det. Jag är en mamma. Jag ska lära dig det mesta jag kan. Tänk att du antagligen kommer att tro på det mesta jag säger. Lita på mig. Tycka som jag. Ifrågasätta och ifrågaställa. Säga varför? hur? var? Kanske rösta på samma parti. Bli feminist. Hata förtryck. Höja rösten. Nicka och skaka på huvudet. Hata. Och älska.

Dig ska jag älska resten av mitt liv.

6 kommentarer:

Lisa sa...

Jag älskar som sagt dina små månadsbrev till Fimpen, hemskt fint! Och som alltid så blir jag lite tårögd. Och vilken fin bild på er två!

k sa...

mitt hjärta svämmar så jävla mycket över av sånt här avskalat, oförskönat och äkta. om jag någonsin får barn önskar jag att jag har tid, kraft och sinnesnärvaro nog att inse att det är på det här sättet jag vill kommunicera med hens framtid.

ni är fantastiskt vackra, och dina ord är som vanligt sådär magiska att de liksom griper tag i varandet så fort de nästlat sig in.

Jenny M sa...

Så vackert skrivet, kan se det framför mig... Jobbigt med operation dock!

Colombialiv sa...

Så himla mycket älsk på den där bilden! Och att han äntligen, äntligen är nöjd med tillvaron, hurra! Förnöjt barn = förnöjda föräldrar.

Tänk att han har funnits på jorden i ett halvår nu.

Den där Jenny sa...

Tack hörrni! Och operation är tydligen nödvändig, annars kanske vi inte får några barnbarn. Fast bäst hade ju såklart varit om de där kulorna trillat ner av sig själva.

Ms Stiffneck sa...

Vilken fin bild på er!

Kan inte pungkulor trilla ner lite eftersom?