Den där om semesterveckor

Jag och Fimpen åker på semester till mina föräldrar i Skåne. På flygplatsen gråter jag tårar som rinner ner i mungiporna på mig för att vi ska vara borta från Stolte mannen i nästan två veckor och jag saknar honom redan innan vi sagt hej då. Jag hatar att vara ifrån honom. Hatar. Jag är ingen sån där ensammänniska. Jag är en vara ihop hela tidenmänniska. Jag vill gärna sitta nära när vi tittar på tv eller äta middag. Han brukar flytta lite åt sidan lite åt höger vänster och jag flyttar efter. Han ler och jag tillbakaler. 

Han är en sådan som utbrister Gud vad skönt med lite ensamtid men som vaknar mitt i natten och undrar varför vi inte är där han är alltid. Så vi spkypear och jag ser att han darrar darr med underläppen och vill inte lägga på för att jag vet att han kommer att gråta när vi gör det. Det blir you hang up, no you hang up kind of love och jag trycker på röd telefon-knapp och ångrar mig sen och ringer upp med en gång igen.

 

Jag sitter i mina föräldrars soffa och regnet regnar utanför. Jag suckar och min mamma sitter framför datorn och slår världsmästerskapet i snokande på Facebook. Hon klickar på bilder kopierar dem lägger över dem i Word förstorar upp dem och frågar mig sedan vem är den där? och vem är det då? på min brors bilder från Frankrike och jag svarar vet inte vet inte, för jag vet inte.

Jag har ensam vårdnad om ett gnälligt barn och äter grillat varje dag. Jag försöker läsa men störs av knott och min son son inte alls vill sova. Vi badar i havet som är arton grader och jag skriker fyfanvadkallt!fyfanvadkallt! medan mamma står med knottriga ben och påstår att det är jättevarmt. Jättevarmt! Vi åker till stranden men det är så kallt att vi åker hem igen. Vi går ut på samma restaurang som mina föräldrar alltid går till och de beställer samma mat som de gör varenda gång de är där. Jag träffar vänner jag känt sedan jag var sju år och fast att vi inte är samma lika längre så glider vi in i bekväma självklara roller som inte trampar på varandra eller på tår för den här valsen har vi dansat i så många år.

Så går nästan två veckor och jag vaknar och gör träffa Stolte mannen-dansen och mamma blir ledsen för att vi ska åka. Alla dessa hej dån. Han står där i vänthallen med ny tröja och gammalt leende och han tar oss i famn och jag burrar in ansikte och näsa i tröja som inte ännu börjat lukta som honom sen kör han oss hem.