17 februari 2013

Den där om 25 000

En kompis som precis utbildat sig till sjuksköterska uppdaterade precis på Facebook att hon lyckats få en ingångslön på 25.000. Alltså tusen kronor över det belopp som löneupproret för sjuksköterskor kämpat för. Och hela jag kämpar för att glädjas för dem. Tycka att det är skitbra och hoppen och att den lilla feministen i mig hoppar runt med pom-poms och gör hejarrop.
 
Samtidigt som jag tänker på min egen inkomstlön för inte så längesen. 18.000 kronor efter mer än fem år på universitetet och en master i statsvetenskap. Jag blir sur och bitter för att inte jag och min yrkesgrupp värderas lika högt. För att inte vi kan organisera oss på samma sätt som sjuksköterskor, ha facket bakom oss. Enade statsvetare, kom igen! Vi räddar också liv! Blir hotade på arbetsplatsen! Lägger ner hela våra liv! Får höra att vi jobbar med något vi brinner för/har ett kall och därför inte borde ha lika mycket betalt!
 
Fast samtidigt så vet jag ju att det inte är min kompis ingångslön det är fel på, det är min. Bara för att sjuksköterskor får högre lön innebär det inte att min blir mindre, det är nog till och med så att en höjd lön för dem blir en fundering om högre lön för mig.
 
Så istället för att irritera mig över att någon som precis är utexaminerad tjänar ungefär som jag gör efter fem år i yrkeslivet så försöker jag bli glad. Och hoppas att även andra typiska vårdande och kvinnliga yrken kan få lite status och högre betalt.  

18 kommentarer:

jenny sa...

Ett litet tag tyckte jag att det var lite jobbigt att min lillasyster helt vips skulle tjäna lika som jag. då hade hon jobbat ett år och var färdig med sitt introduktionsår som lärare.

det tog ett litet tag på min kammare sen så blev jag jätteglad för henne!

att som förskollärare få 29 000 är att värdera det yrket högt (alltså bra!) och en riktig indikation på att det är pedagogik vi sysslar med.

heja!

jenny sa...

Ett litet tag tyckte jag att det var lite jobbigt att min lillasyster helt vips skulle tjäna lika som jag. då hade hon jobbat ett år och var färdig med sitt introduktionsår som lärare.

det tog ett litet tag på min kammare sen så blev jag jätteglad för henne!

att som förskollärare få 29 000 är att värdera det yrket högt (alltså bra!) och en riktig indikation på att det är pedagogik vi sysslar med.

heja!

Sara sa...

Jag är inne på mitt tolfte år som gymnasielärare och tjänar inte lika mycket som systern trots ämnesansvar och annat. Min kollega (50+) har en dotter på 22 som blev klar sjuksköterska i våras. Han har jobbat i 30 år som gymnasielärare (i tre ämnen = 6 års utbildning), men hon fick ut mer än honom redan i augusti. (Fast grundlönen var lägre, men hon får ju OB för sitt helgarbete, vilket inte vi får). Jag tänker samma sak - bra att de får betalt för sin insats, men när får jag det?

Karin sa...

Upproret är nu 25 000. Inte 24 000. Det är inte heller en helt ovanlig lön inom psykiatri, geriatrik, kommun eller privat sjukvård. Tyvärr och detta är det stora problemet. Bristen på sjuksköterskor inom akutsjukvården och barnsjukvården. Där får inga nyutexaminerade sjuksköterskor grundlön som ligger så bra till. Där är ingångslönen fortfarande tusenlappar lägre och förväntas arbeta treskift, det vill säga dag/kväll, helg och natt. Jag hade hurrat om din vän alltså fått 25 000 i grundlön om hen arbetade inom landstingsdriven akutsjukvård eller liknande. Först då.

Anonym sa...

Min ingångslön med samma examen som du var 18300 kr för ett jobb som krävde högskoleutbildning som min. Stödjer självklart lärarna och sjuksköterskorna. Så trist att alla vi andra kvinnor i stat och kommun med fem år på universitetet inte syns eller gör oss synliga dock...

Anna sa...

Jag var helt krass när jag valde yrke en gång i tiden.
Aldrig i livet att jag skulle bli varken lärare eller sjukgymnast (som delar av mig ville). För att jag skulle minsann bli självförsörjande.

Så jag läste till civilekonom, vilket jag är innerligt glad för idag. För jag har typ världens roligaste jobb och tjänar 45 000 i månaden - och kan gott och väl försörja mig och min dotter själv.

Men - för att sluta prata om mig själv här.
En reflektion jag har gjort i ämnet:

Är kommuner Sveriges sämsta arbetsgivare?
Får man betala så lite lön till något?
Är det människovärdigt?

Vad säger det om kommunerna, oss som kommuninvånare?

Vem vill vi ska ta hand om våra barn, våra gamla, våra sjuka, oss själva när vi behöver hjälp och stöd.

Heja! Säger jag bara.

Bokcirkus sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Den där Jenny sa...

Jenny o Sara:och då har jag inte ens skrivit om min bror som "jobbar inom data" och som fick en ingångslön som jag inte ens kommer att kunna nå under hela min yrkeskarriär.

Karin: förlåt, jag som inte var tillräckligt påläst. Och arbetsklimatet är helt förbaskat sjukt inom många brancher. Nu går det kanske inte riktigt att jämföra sjukvården med andra brancher, eftersom det verkar extremt påfrestande just där. Inom just min arbetsplats just nu är det fler som långtidssjukskrivs pga stress än som pensioneras. Det är så jävla läskigt att se att löneutvecklingen efter X antal år stannar av för att folk inte pallar med att jobba längre och utveckla sin lön, utan går in i väggen istället.

Anonym: Jag vet. Och när jag tänker på att jag borde vara den som visslar uppåt och utåt att se på oss då! så känner jag mig mest som Caroline af Ugglas melodifestivalsbidrag om att vara för trött. Och jag skäms över att jag kommer att stå framför mina barn och inte kommer kunna att svara på varför jag inte kämpade för min lön.

Anna: Jag vet inte vad jag skulle blivit om jag inte blivit statsvetare/jobbat med arbetsmarknadspolitik. Visserligen hade jag väl fortfarande kunnat vara statsvetare och slagit mig in på de mer hårda/manliga/bättre betalda yrkena. Har hela tiden sagt att jag ska börja jobba privat, men det är ju inte där de roliga jobben finns.

Känner mig ibland förnedrad över att folk inte anser att jag är värd mer. Så ja, heja!

Knut och kofta sa...

Började som gymnasielärare 2005, efter sex år studier, på 19500. Bitter? Inte jag... :(

Den där Jenny sa...

Knut och kofta: Men hade inte lärarna också något löneuppror på g? Har för mig det.

Milla sa...

Oj...
Själv har jag också valt att "jobba med nått inom data". Inte för att tjäna pengar i första hand, utan för att jag tycker det är himla kul.
En bra månad tjänar jag närmare det dubbla din kompis gör.. Är ju fantastiskt nöjd med min lön och kan tycka det kan kännas förmätet att löneförhandla när jag tjänar mer än vad jag lyckas göra av med. Men samtidigt.. kan inte låta bli att känna ett gnagande missnöje när jag vet att genomsnittlige manliga kollega ligger 6-7 tusen över mig i lön.. Fast jag känner mig girig och skäms samtidigt, särskilt när jag läser det här... knepigt det där..
Milla

Anders sa...

Jag jobbar med något inom data, cirka 50+ timmar i veckan, och tjänar typ 32000:- Då jobbar jag med ganska avancerade grejer som tagit lång tid och erfarenhet att lära sig. Min ingångslön var 10500:- i slutet av 90-talet. Så det beror nog lite även tur och vad för data-jobb man jobbar med.

Johanna sa...

Ja det är ju oerhört orättvist på många sätt. Självklart kan inte alla yrken vara exakt lika bra betalda (tex för att de varierar i krav på utbildning, ansvar, obekväma arbetstider, risktagning etc etc) men det är ändå SJUKT vad ojämnt det är många gånger!

18.000 låter ju helt överjävla dåligt, trodde inte man fick betala så lite?! Minimilönen i min bransch var 21 har jag för mig, men det var innan man var färdig med utbildningen, det vill säga om man tog ett sommarvik eller så innan examen. Och jag tror att det finns relativt stora klättringsmöjligheter som journalist. Det verkar så sjukt att man i vissa typer av yrken knappt höjer sig alls, trots massor av erfarenhet etc.

Hur som helst, håller med dig om att det bästa man kan göra nog är att glädjas med andra underbetalda som får upp sin lön, för jag tror verkligen att det snarare ökar chanserna att det sprider sig, än att andra yrkeskårer skulle lida för att sjuksköterskorna lyckats öka på en smula.

MW sa...

Jag blir rädd när jag tänker på vad dessa viktiga underbetalda arbeten på sikt leder till. Kan t.ex inte riktigt förstå vaför man idag väljer att plugga till lärare när man går back så totalt på det. Rädd var ordet.

motvalls sa...

Minns när jag kollade senast (några år sedan) att statsvetare inom kommun och landsting faktiskt tjänade mer än inom staten. Å andra sidan har staten nog oftare bättre arbetstidsavtal å förmåner.

Jag har dubbla examina som statsvetarmagister å systemvetarkandidat. På ett av mina första heltidsjobb tjänade jag 14 000 i månaden. Drygade ut med frilans å minns att jag kände mig rik eftersom jag levt på en kombo av minimal a-kassa, timlön å frilansarvoden innan.

Nu tjänar jag helt okej. Jag önskar nog till och med att barnmorskorna som efter massa års studier å jobb ska få högre lön snarare än jag. Men jag kämpar också på för egen del. För om det ska löna sig livslängdsmässigt att ha pluggat som jag måste jag faktiskt få rejäla löneökningar. Annars kunde jag lika gärna skippat studier å CSN å börjat jobba efter gymnasiet.

Johanna sa...

Man borde blivit "nåt med data" så man slapp jobba för 18500 kr/mån efter fem år på universitetet (som jag gör nu).

När jag gjorde praktik på en stor statlig myndighet så tjänade handläggarna och admin där inte mycket mer. Vissa hade jobbat där sen myndigheten startade 1974.

Kanske får starta ett löneuppror för kulturvetare också...

Anonym sa...

Jag har en magister i grunden och drosavis med extra hogskolepoang (typisk kvinnlig over-achiever...) samt praktiker och faltstudier inbakat under min studietid.

I fyra ar efter min examen arbetade jag for en manadslon pa 7000 SEK. Konstant overtid och en arbetsvecka som oftast innebar cirka 60h. Ingen OB, ingen ratt att nagonsin ta ut overtiden. Det forsvann in i tomma intet, och in i en allt mer sliten kropp.

Ma sa vara att det var utomlands och att jag klarade mig bra pa de pengarna sa lange jag holl mig i Afrikat. Men att betala av studielan? Eller att pensionsspara? Eller att bli sjuk? Eller att aka hem till Sverige? Enbart flygbiljetten kostade mig 2 manadsloner.

Helt plotsligt kom sa "breaket", jag gjorde ett enormt karriarshopp och lonen ligger nu pa runt 30-35000. Var det vart det? Givetvis. Jag foljde hela tiden mitt hjarta och arbetar med nagot jag brinner for.

Men speciellt mycket langre hade jag inte klarat. Da sinar motivationen, for att inte tala om privatekonomin och en kropp som ville ga i strejk.

Haller tummarna for att ni andra ska fa vara med om loneskuttet!

Fifi sa...

Känner likadant, är socionom och hade en ingångslön på 18500 och det var väl 6-7 år sen. Om min löneutveckling fortsätter i samma takt som den har gjort sen dess kommer jag kanske att ha 25000 när jag är 35. I bästa fall alltså. Det känns ganska ruttet, för jag tycker att mitt jobb är viktigt. Jag hjälper och stöttar människor. Men tyvärr är det inte så hög status att jobba med missbrukare och det syns i lönekuvertet.