Jomentjenare. Då är man utan barn igen. Millimetern/ärtan/druvan rinner nu ur mig i en strid ström in i världens största binda (se bilden) och hur känns det? Jag vet inte. Skönt att det är över? Ensamt? Båda två!
Efter sex timmar på sjukhuset, med fyra tabletter inkörda i... och Stolte mannen bredvid, på britsen, fast att den var jätteliten, fick vi åka hem och jag sov i ungefär ett dygn.
På bussen hem höll han min hand, tittade på mig och frågade hur jag kände mig. Om jag typ ville kidnappa några barn på gatan. Började känna mig galen eller lite ostabil. Jag log mot honom och svarade att nästa gång, då behåller vi det.
Och precis som jag blev jättegravid direkt så blev jag jätteogravid med en gång. Idag har jag redan märkt hur pigg jag är, hur hungrig jag blivit och hur mina bröst minskar.
Nu får jag inte ha sex eller bada på en månad. Inte ens sticka upp ett/några fingrar. Det känns lovande inför vår semester i Polen/Slovakien/Ungern/Rumänien om två veckor!
10 juli 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
10 kommentarer:
Hoppas månaden går fort och en stor kram till dig.
kram!
Hjärtan till er.
Kram härifrån med.
Jag hoppas särskilt du mår så bra det går nu!* Kanske fel läge, men nu vet du iaf att du har gåvan att kunna bli mamma när tiden är inne!
hej. jag tror att bindan mest ser stor ut pga dina jättepyttesmå fötter. brevid mina hade den nog sett ut som ett pyttelitet trosskydd.
nu går jag hem från jobbet, har inte dödat nån idag men nära var det!!
kramar till er
L
Stor kram från mig också! Been there, done that, och det är blandade känslor hela vägen igenom. Så kram, kram, kram, till er båda!
kommer det här jävla tjatet aldrig ta slut?
Anonym: du gör mig riktigt sugen att bara skriva sådana här inlägg från nu och framåt.
Förresten, snygg tatuering du verkar ha!
Skicka en kommentar