13 juli 2009

Den där om att hitta känslan

På fredagen ligger vi omslingrade och tittar på ”I taket lyser stjärnorna” och gråter. Jag mot hans bröst och han, sakta ner i kudden. Det blir halt under min kind och jag glider runt och måste snyta mig. Han gråter för att mamman i filmen har cancer och jag gråter för att Jenna i filmen egentligen är jag: sådär var jag när jag var fjorton, exakt så där! Det gjorde så djävla, djävla ont.

På lördagen åker vi runt och tittar på bröllopsslott. Men inga passar. De är för snorkiga eller för slitna eller för många bröllop äger rum där (varje lördag uppbokad hela sommaren) eller så är det för dyrt eller så är det inte rätt känsla.

I bilen, mellan skånefält som ligger i Södermanland säger jag till Stolte mannen att jag bara vill hitta det. Bara köra förbi och säga men här är det ju! Han tar min hand och säger att så går det ju inte till och jag joar. Så är det visst, så har det varit med annat i mitt liv: jag har fått känslan och det är inte förrän jag får känslan som jag blir helt övertygad och säker och utan känslan blir det fel och det kommer att gnaga.

Så när vi har varit på ett ganska så fancy slott och det inte heller är okej, för lokalen är sliten och inte alls mysig så hittar vi vårt ställe. Vi ser kyrkan först och rakt över vägen ligger feststället. Jag hoppar ur bilen innan den stannat och hoppar upp och ner. Springer runt och tittar in genom fönster och skrattar och det är skånefält runt om och raps och ser du fåren?

Det är perfekt. Inte perfektperfekt, som vissa av ställen vi tittat på, utan perfekt för oss.

Och jag är så lycklig att det känns som om jag ska sprängas. Som om jag liksom blir uppblåst i alla kroppsdelar och ska lyfta. Det gör inget att kyrkan har nån ful grön djävla fluffmatta eller att gästerna får åka jättelångt till sitt sovställe eller att vi måste ha catering.

Och jag önskar att jag hade vetat om det här när jag var fjorton, när det gjorde så djävla, djävla ont. Jag önskar att jag hade vetat att i juli 2009 kommer jag vara så förbannat lycklig och att det fixar och ordnar sig så så småningom.

Det går över tills du gifter dig.

Jag älskar mitt ställe.

5 kommentarer:

It´s all about me sa...

Vilket FINT inlægg, och vad underbart att ni hittat ert stælle.

Jag ønskar att alla visste att det går øver, den dær smærtan många har nær de ær tonåringar - men samtidigt, om man visste, skulle man kanske inte vara lika lycklig som man ær nu.

Ps. Jag læste En Halv Gul Sol tidigare i sommar, spænnande att se vad du tycker, om du kommer tycka som jag (skrev ett inlægg om den)

Spader Madame sa...

Visst önskar man att man visste, men det gör man ju aldrig... Ett av mina viktigaste uppdrag som lärare är att försöka förmedla hoppet och att lära ut just det, förmågan att titta bakåt och att se det som var världens undergång för en vecka sedan har ju fixat sig nu... det finns ju några som inte klarar smärtan!

Härligt att ni har hittat ert ställe!

Emma sa...

ÄLSKART! Jag ser framför mig hur inomhusfint det är. Och får utanför!

Den där Jenny sa...

Solboken är faktiskt redan utläst och jag älskade den. Jag är kär i sådana böcker, har ingen motståndskraft alls.

Åh, lärare! Jag ville bli lärare tills jag testade att jobba som det. Jag tror mer jag var ute efter att utbilda folk och vara chef, så jag blev det istället.Du har all min beundran!

Och får! Jag vet! Fast de var bajsiga i rumpan.

whynja sa...

Fint skrivet. Det är ju precis så det ska vara, att man helt plötsligt bara vet, att det liksom är rätt. För det är de gångerna som faktiskt till slut, med facit i hand, blir rätträtt. Kanske inte för någon annan, men för sig själv. Och det är det som är det viktigaste.