25 juli 2009

Den där om att inte klara av att förlora mot sig själv


Stolte mannen frågar mig om mina kompisar hemifrån. Hemifrån Skåne, de som han ska träffa för första gången i sommar. Och jag självklartberättar för honom hur de brukade vara, som de fortfarande är inuti mig fast att det är många år sedan jag vardagsumgicks med dem.

Så kommer vi till andra Jenny. Andra Jenny och jag var de där två tjejerna som hängde alltid alltid, inte helt olika från de där två småtjejerna i filmen De ofrivilliga. Djävligt jobbiga, helt enkelt. Vi gjorde det som alla andra tjejer i fjortonårsåldern gör: blev fulla på tyskutköpt mellanöl från macken samt blandning av whiskey, äppellikör och vin. Tog på oss för korta kjolar. Rakade underhåret, men inte det övre på skallen så att det bara syntes om man hade håret uppsatt. Vi blev våldtagna på valborg och uppkallade på scenen för att sjunga karaoke.

Våra ögon var mest färgat av den sorts erfarenhet och visdom som man får efter att naiviteten körts över och hostar av vägdammet, kvarlämnat, oönskat, i vägrenen. Vi var världsvana. Vi visste allt. Vi stod högt upp på de starkaste klipporna och skrattade åt de andra, de som fortfarande hade sin blåa ögonfärg kvar. Vi slog oss för brösten, som just börjat knoppas, börjat växa med en fart som vi alla oändligt gärna ville hindra på gymnastiklektionerna i skolan, samtidigt som vi inget hellre ville än att ha dem där, ha dem stora och uppnosiga och kunna säga att mina bröst växer i samma takt som mina ögon färgas mörkare!

Vi var bästa vänner.

Vi var så klart för bra vänner. Vi började tävla om allt: vem som var starkast, mest, bäst. Vi brottades fysiskt, verbalt, psykiskt. Vi började mobba varandra istället för andra. Vi stod på de där klipporna och skrek åt varandra att ÄR DET SÅ HÄR DET SKA VARA ATT VARA FJORTON DET ÄR SÅDJÄVLAJOBBIGT VAR SKA VI TA VÄGEN? VI HAR BARA VARANDRA, MEN JAG KAN INTE LEVA MED DIG OCH JAG KAN INTE LEVA UTAN DIG, VARFÖR KAN DU INTE BARA LÅTA MIG VINNA MOT DIG, FÖR JAG KLARAR INTE AV ATT FÖRLORA MOT MIG SJÄLV?

Så vi började hata varandra istället. Vårt kompisgäng valde sida eller valde att inte välja sida och det blev ska du på den festen? Okej, jag säger till andra Jenny att du kommer, så att hon inte kommer. Men vårt lilla samhälle var så himla litet att vi inte fick plats där båda två, kunde inte trippa runt bredvid varandra, så hon valde andra vänner.



Det blev uppochner och vi tassade hat i flera år. Sen började vi på gymnasiet: olika klasser och hon fick barn med någon som hamnade i fängelse, eller jag vet inte men det var det jag hörde och jag flyttade till London och kom hem och en dag sprang vi på varandra, jag med ny kille och hon sa hej i affären och jag pussade henne på kinden: förvånad mer över mig själv, osäkersteltärdetsålätt?såhärdetskavara?. Nu är vi uppvuxna och gör som uppväxna människor gör: lägger till varandra som vänner på Facebook



2 kommentarer:

Annalyza sa...

Våldtagen på valborg?

Jenny sa...

Jo, det hände. Inte mig dock. Och nej, det är väl inte drömsättet att bli av med oskulden, men det är nog vanligare än man tror.