Det slog mig precis, när jag plitade in "tequilakväll" som första sak i min nya kalender för 2o1o att jag kanske kommer att byta efternamn nästa år. Jag har hetat samma sak i 3o år och helt plötsligt kommer jag heta något annat. Den tanken skrämmer mig så djävla mycket mer, på något konstigt vis, än att jag ska leva med Stolte mannen i en fasligt massa år och kanske vara med när han dör.
Okej, dö-tanken är värre.
Nu får jag ångest.
Faen.
14 kommentarer:
Varför tänker du byta? Jag ifrågasätter inte, jag är bara nyfiken på hur du tänker.
Men byt inte! Ni är ju precis lika mycket gifta med eller utan samma efternamn.
jag vill minnas att du skrev att han hade ett vanligt namn och du ett ovanligt? behåll ditt i såna fall! och ta hans också (och vice versa, kanske då)!
Ni reagerar på helt fel grej.
Ska inte byta, men kanske lägga till, så det blir dubbelnamn, för vi kan inte kompromissa.
Eller det är kanske en kompromiss.
heh. samma har. :) ska byta bort mitt svenska efternamn, till ett amerikanskt.. och ha barn med mannen i fraga om 4.5 manader. galet, galet. :)
Det är bara ett namn. Ska man ändå gifta sig kan man väl heta samma sak? SÅ stolt ska man inte vara. O så underlättar det allt när (!) man får barn...
Har en ett vanligt namn och en ett ovanligt som man vill behålla är väl inte valet så svårt? Det är väl bara att bju till, om man har heter Svensson och sin älskade inte vill heta det?
Det är bara ett namn. Efter 50 namnunderskrifter känns det som till o med som sitt eget. Och det ÄR det ju. Sin familjs namn.
Emma: vet inte om någon av oss är stolta, det handlar nog mer om att jag inte vill byta bort ett släktnamn som är väldigt speciellt och som har hängt med vår släkt i x antal generationer och för hans del har han en mamma som ångrat i en massa år att hon bytte, att hon kanske inte fick någon ny identitet med sitt nya efternamn (nu har hon bytt tillbaka).
BaraJag: Grattis till båda!
Vi bytte namn båda två och tog ett gammalt familjenamn istället. Själva namnbytet var helt odramatiskt men jag förstår verkligen den där grejen med att verkligen heta något annat. Var hur konstigt som helst de första månaderna och jag hej jag heter Therese XXXX istället för mitt gamla när jag ringde någonstans eller skulle skriva under något. Men efter ett litet tag kändes det bara otroligt fint och när vi fick barn blev vi ju väldigt tydligt en ny liten familj..med samma namn. Men det är fortfarande konstigt nu när jag skriver julkort från familjen XXXX :)
Det kommer gå så bra för er också!
Jenny, jag förstår er, klart det är knepigt också med nån närstående som ångrat namnbyte. Jag bara poängterar att det är ett NAMN, ni är ju samma personer, dock i samma familj efter bröllopet. :)
Vi gjorde faktiskt som smurfenlina ovan, tog ett familjenamn som dog ut ur min släkt 1902 då det var brukligt att kvinnan alltid tog mannens namn, o det var 3 systrar som var sist att bära det namnet. Min man hade svensson-namn, mitt var mycket ovanligare, men jag sa att OM det var otroligt viktigt för honom att ha kvar släktnamnet så kunde jag byta. Vi tyckte nämligen det var kul att heta samma sak, när man ändå slår på stort med bröllop och allt. Men han bytte gärna, dock tyckte han det var kul att ta ett "nytt" namn, så vi släktletade, hittade ett 20-tal unika, roliga, fula, hemska, gulliga och otroliga släktnamn. Valde ett, ansökte till patent-och registreringsverket att JAG skulle byta, tillsammans med födelsebevis på mig, pappa, farfar och farfars mor (det fixade de mha loggböcker från kyrkorna, otroligt vad som finns sparat!). Sen var det klart. På bröllopet tog mannen mitt namn, mitt nya, som nu blev vårt. O det känns helt naturligt att våra tvillingtjejer som kom efter ett par år heter deras/vårt namn.
Jag tror dock att vi hade varit lika mycket vi med hans svenssonnamn. Men det är KUL att byta! Inte farligt.
Sorry att det blev långt.
Så märkligt att namnbytet fick alla kommentarer och att det mest svindlande blev okommenterat.
För mig snurrar det i mitt huvud när jag läser det du skriver om ditt framtida liv tillsammans med din Man. Det där om att du kanske kommer vara med när hans liv slutar. eller kanske kommer han att vara med dig i motsvarande situation. Det är är verkligen en ruggigt svindlande tanke, värd att få ångest över. Men samtidigt är det ju något otroligt vackert i det, som också ger rysningar. Ni kommer verkligen att dela de viktigaste ögonblicken i varandras liv; tänk att ni funnit varandra, valt att ge varandra den äran! :)
vad löjligt. "värd att få ångest över". jag är varken gammal eller gift, men har varit sambo ganska länge. tanken på att vara med honom hela livet ger mig ingen ångest överhuvudtaget, däremot ger tanken på att i n t e vara det mycket ångest. ingen jag känner har resonerat sådär, låter mest som når folk får kalla fötter i nån klyshig rom-com. man kanske inte är mogen att gifta sig, om man känner så?
Linda: Jag får ingen ångest av att gifta mig med honom. Överhuvudtaget. Diskussionen ovan är om att byta namn och att ändra en identitet man har. Jag tycker att det är märkligt om man inte funderar över det, men vi är alla olika.
Ok, sorry, det fattade inte jag. identitetsgrejen förstår jag med. Jag uppfattade inlägget som att det var två olika saker du tog upp; byta namngrejen och dögrejen och att dögrejen till slut var värre. men äh, det var en onödig kommentar av mig ändå. tyckte bara att det lät lite ogenomtänkt och kokett, uppfattade det som barnsligt och jag tycker du skriver så kloka saker annars. :)
Skicka en kommentar