Vardagen är så himla fin nu. Den går från att vi äter världens godaste förrätter på italienska stället, runt hörnet och jag börjar gråta för att jag saknar min katt. Som dog för fyra år sedan, för att sedan fått veta att Stolte mannens föräldrars katt försvunnit den kvällen (jag tror kattdonna, de tror vildsvin) och jag är helt övertygad om att min gråtsession har med försvinnandet att göra.
Den går till parkhäng, körsbärskärnsspottartävling, rosé, bröllopsplaner. Den går till att jag somnar bredvid honom och vaknar i en gryning som aldrig är eftersom det är ljust hela tiden, med hans arm om min midja och hans zzzz i mitt öra. Den är äta knäckebröd i sängen på hans sida när han inte är hemma, komma hem dagen efter och alla smulor är samlade ungefär där mitt ryggslut i sängen brukar vara. Inte orka laga mat utan istället äta snabbmakaroner och maränger och dagen efter vara väldigt dålig i magen.
Den är vikarie som samordnare för en arbetsgrupp på jobbe, leta efter nya svarta pumps. Den är beställa för små skor på nätet, läsa böcker om cirkusar. Den är gråta till prinsessbröllop, prata allvar om rökning. Den är träningsvärk och svett som lackar, den är tjocka överarmar i omklädningsrum.
Den är fin.
Hej barn,
