Den där om ett helt vanlig måndag

Instagrampsykosen har tagit över mig. Allt är så himla vackert. Alla är så himla vackra. Allas liv är så himla lycklade. Ingen har smuts i hörnen eller en dålig hårdag. Därför måste jag vara tvärtom-Bert och ge er min måndag. En helt vanlig dag med smuts i hörnen genom ett fint jävla filter.

Fimpen vaknar klockan tre. Tre! På natten! Bajsar, sparkar mig i ansiktet, ligger som en sjöstjärna tills jag går upp med honom.

Fimpen somnar om. Det tar lite längre tid för mig och klockan åtta ska vi gå upp igen. Då ser jag ut så här. T r ö t t. 

Midsommarlacket börjar skavas av.

Är det egentligen någon som älskar den där Raymond?

Min son älskar persika. Så här sur blir han när den tar sur och jag inte har mer att ge honom.

Jag får barnkniven av Stolte mannen när jag ska göra mat. Finkniven får ligga kvar i skåpet.

Ikea en lönemåndag när det regnar. Den här kassan var inte speciellt snabb.

Smutsen. Lampan som borde skruvas upp. Blommorna som vissnat.

Sist av allt: regnet. Hörrni? Det behöver inte klagas mer i stugorna nu, det kommer att vara så här hela sommaren för jag ska vara ledig hela. Klart det inte blir en toppensommar när jag är det.

Den där om att vara lite bruten

Jag ställde upp i en liten novelltävling. Jag kom inte etta. Inte tvåa och inte trea. Och jag tänkte hela tiden att om jag vann, då skulle jag få den där bekräftelsen, den där sparken jag behöver. Men nu. Nu tänker jag att jag kanske är som de där människorna man ser som ställer upp i Idol och som tror att de kan sjunga, men som inte har någon verklighetsuppfattning alls.

Den där om att jag i så fall ska sova tio dagar minst

Min bebis har kommit in i någon slags sovanarki. Han vägrar att sova som han tidigare gjort och vaknar nu hundra gånger per natt samt följande tider

måndag: halv tre

tisdag: tjugo över fyra. En bra sak med detta är dock att jag idag fick se det fantastiska programmet Sidenvägen på 30 dagar. Bra. På riktigt!

I dag ska jag iväg och få mina ögonbryn fixade. Jag är rädd för att stänga mina ögon och de aldrig öppnas igen.

Den där om sex månader

Hej Fimpen,

idag fyller du ett halvt år. Ett halvt år!!! För sex månader sedan kunde jag inte hålla igen längre, jag mådde för dåligt och vi åkte in till förlossningen där det konstaterades att jag hade HELLP-syndrom och du kom till världen väldigt snabbt. Du som skulle bli ett 2012-årsbarn. 

Du är min älskling nu. Äntligen, äntligen är du mer glad än ledsen och sur. Jag och din pappa hade vant oss vid tanken på att du skulle vara ett tjurigt barn och vara glad ungefär 20 procent av dagen, men för två veckor sedan vände det. Du var nöjd. Jag gick och väntade på att du skulle tjura ur och börja skrika, men det kom aldrig. Och sen höll det i sig. Det är fint, det är så mycket lättare att älska dig när du inte är sur på mig den största delen av dagen. 

Du är fortfarande inte ett lätt barn. Din mormor och morfar passade dig när de var uppe och hälsade på för någon vecka sedan och de fick kämpa så hårt med att få dig att somna att de blev svettiga. Du vill inte gärna somna. Du vaknar några gånger per natt. Du sover som en sjöstjärna. Du skriker väldigt högt. Du har börjat sparka mig på morgonen. Du petar mig ofta i ögonen.

Men. Du har börjat skratta oftare. Du skrattar inte ofta, man måste kämpa för att få höra det, men när du gör det. Oj! Du har även börjat gripa tag i mina kinder och pussa mig över hela ansiktet, som på bilden här ovan. Du gör det bara med mig och oftast efter att jag har pussat på dig. Du ler med hela ditt ansikte nu. Ofta. Vi märker att du är glad och nöjd. 

Du älskar att vara naken. Du gillar dina leksaker och papper. Du älskar papper. Du älskar att suga på lappar som sitter fast i dina leksaker och dina kläder. Du gillar inte att sitta i stolar utan vill helst ligga på mage. Du har börjat krypåla och blir tjurig när du gör detta i sömnen och fastnar i ett av hörnen i din spjälsäng. Du kan inte sitta än för du vill hellre stå. 

Du är en liten plutt - väger ännu inte sju kilo. Du klarade alla testen på din sex månaderskontroll hos doktorn utom pungtestet och därför måste du opereras i juli. Alla säger att du är himla stark och då pyser jag av stolthet. Du har ovanligt litet huvud men är ganska lång. Smal och lång. Jag undrar vem jag legat med. Du testar olika läten. För någon vecka sedan började du glädjetjuta, nu har du börjat testa att rulla på r:en, det kan du behöva öva på då jag kanske inte har de tydligaste r:en i världen. Det har man inte när man är från Skåne. 

Jag är din mamma. Jag är din mamma! Du kommer leva länge än utan att jag kommer att förstå det. Jag är en mamma. Jag ska lära dig det mesta jag kan. Tänk att du antagligen kommer att tro på det mesta jag säger. Lita på mig. Tycka som jag. Ifrågasätta och ifrågaställa. Säga varför? hur? var? Kanske rösta på samma parti. Bli feminist. Hata förtryck. Höja rösten. Nicka och skaka på huvudet. Hata. Och älska.

Dig ska jag älska resten av mitt liv.

Den där om döden

Den är kvällen före midsommar och jag sitter och syr upp min midsommarklänning. Stolte mannen kommer in i köket och pussar mig i nacken. Ger mig en nypotatis med smör på en sked och tittar på mig. Kan du förstå att du höll på att dö i vintras? frågar han. Äh! svarar jag. Jo, du var dödligt sjuk. Hade vi levt 1932 hade du kanske inte överlevt. Och jag svarar att så kan det gå om inte haspen är på. Kan inte ta hans oro på riktigt allvar, för det är så... jag vet inte. Konstigt. Konstigt?Jag fokuserade så mycket på att vårt barn skulle överleva att jag glömde bort mig själv.

Ibland tänker jag på det där, när man varit som närmast döden. Om man vetat om det, eller om döden satt på ens axel och blåste en lite lätt på halsen utan att man märkte något. När jag reste runt i Malawi 2003 tänker jag är en sån gång. Vi åkte bilar i högt högt tempo. Bilar som inte alltid hade bromsar. Eller i Mexiko när jag tog någon drog som gjorde mig förlamad. Eller så var det kanske i vintras, när det istället för död kom ett nytt liv.

Den där om Fimpens fest

Den där om att ha bokat en vanlig svensk jävla semester

Jag övertalar min man om ganska mycket saker. Saker som kostar. Som är ganska oförståndiga, men roliga. Nu har jag övertalat honom om att vi inte alls ska lägga tjugitusen på att betala av lån utan att använda till semester. Så i eftermiddags tog jag på mig kläder som inte matchade alls, för jag har städat min garderob och hittat roliga kläder och ville ha på mig allt samtidigt så då blev det gult med blommigt med randigt. Sen åkte vi och köpte oss en plats i solen. 

Så jävla nöjd.

Den där om livet

Jag hinner inte med min blogg, mina små kycklingar. Men jag finns här och lever mitt liv, så att ni vet. Min son har lärt sig att pussas och pussar mig över ansiktet hela dagarna. Jag såg ett kort på honom här om dagen, när han var ny, en månad eller så, och han var så liten. Han är fortfarande liten, men inte så där nyföddliten längre. Han har börjat likna mig. Det känns i hela kroppen när han ligger och koncentrerar sig på något på golvet och sen märker att jag tittar på honom. Då tittar han upp och LER med hela ansiktet. 

En månad. Snart sex månader.

Såg på Facebook att någon sa grattis till en bekant som fått barn. Och före utsatt datum också, vad härligt! och jag ryser i kroppen. Jag vill aldrig, aldrig föda barn för tidigt igen. Jag går gärna över tiden, hur ont och jobbigt jag än har.

Jag planerar resor. Resor med min familj och resor med vänner. Resor jag har råd med och resor jag måste spara ihop till. Grekland, Portugal, Marocko, Skåne, Göteborg, Spanien, Kanarieöarna, Turkiet. Älskar resor och det spritter i kroppen på mig.

Målar naglarna i olika rosa färger för att jag kan och inte måste vara i jobb-mode. Min lugg växer sig för lång och återigen tänker jag att jag ska låta den växa ut. Planerar midsommar och midnattsbad. Vår chili växer och ute på lantstället lyckas jag faktiskt med kålen, fast att Stolte mannens mamma försökt driva upp kål utan att lyckas i flera år. Äter för mycket choklad och säljer för stora kläder på Tradera. Dricker för mycket coca-cola light och vin ur vanliga glas. Tittar på fotboll och svär. Gör vegetarisk lasagne för att det är köttfria måndagar och har mina föräldrar på besök. Det regnar och regnar och regnar och slår regnrekord och jag är inte förvånad för såklart är det skitväder när jag är föräldraledig. Går på biodejt med min man och lägger upp för mycket bilder på Instagram. Har Välkommen till världen-fest för min son och bakar enorma mängder muffin. Ställer in playdate med andra mammor när min rygg går sönder. Sitter och kisar mot solen och läser sista delen i Hungerspelstriologin.

Det är livet som händer.

Den där om när mitt hjärta sprängs i tusen små kärleksatomer

Så kommer de där fantastiska stunderna. Äntligen äntligen äntligen äntligen äntligen äntligen äntligen. Vi sitter i ett kuddhav på Ikea, bara jag och min son och han har precis ammat och han har tittat mig i ögonen som de säger på bebisreklamen att de ska göra. Så är han klar. Jag tar upp honom och han rapar så där oblygt och jag skrattar åt honom. Han pillar lite på en lock av mitt hår och sen för han sin hand upp och ner för min kind, som om han vet om att det är så man ska göra. Så sitter vi där och han klappar på mig. 

Och mina vänner, det är den här stunden jag har väntat på. Det var värt det. Det var så jävla värt det.

Den där om att kissa på sig

Vi sitter på en filt ute på Djurgården, jag och två kompisar. Det är fint väder och det är mors dag. Jag tittar under en lugg som inte finns på en av mina vänner och mumlar lite tyst att du frågade för ett tag sedan om det alltid var bra mellan mig och Stolte mannen. Nu äre inte det. Inte så där bra. Och hon ler mot mig och säger äh, ni är ju småbarnsföräldrar, då blir det så. 

Och i min hjärna säger jag tyst till mig själv att vi är småbarnsföräldrar, då blir det så. Men magen blir besviken, för jag vill att hon ska ta mig i en sån där kram som aldrig vill ta slut. Jag vill få ligga i hennes knä och berätta allt jag är rädd för och allt jag funderar på och jag vill att hon ska se på mig med oroliga ögon och klappa mig på kinden och jag vill berätta och någonstans där, när jag har fått berätta mina orostankar i fyra timmar, eller så. Då. Då är det dags för äh, ni är ju småbarnsföräldrar, då blir det så. 

Och det är först nu jag ens kan skriva om det. Det där sköra, tankarna som inte få tänkas. Nu, när det har blivit bra igen. När det inte längre gör ont i magen och jag är rädd för att han ska säga att han inte är kär i mig längre. Eller den där känslan av att jag kanske inte är förälskad i honom längre. Att jag är för trött för att känna efter. Nu när han har kittlat mig och vi har skrattat så mycket att jag faktiskt kissade på mig efter att ha frustat sluta, sluta, JAG KISSAR PÅ MIG!!! 

Vi är ju Stolte mannen och JenJen. Vi ska alltid vara kära och ha det bra. Vi som alltid haft det fantastiskt bra. Som aldrig bråkat. Jag som suttit tyst när alla andra klagat på sina pojkvänner och i huvudet försökt komma på något som jag kan klaga på. Vi som aldrig bråkar. Som inte förstår varför en relation ibland måste städas med bråk. Just därför gör nu en liten grej stor. Ett argt ord som inte städas undan, som ligger på köksgolvet och breder ut sig även morgonen efter när man kommer ut och ser det ligga där. Så man får gå en omväg runt det, för vi vet inte hur vi gör, för vi har aldrig behövt ta hand om arga ord.

Men så tar jag hans hand och han tittar på mig med oroliga ögon och säger är vi okej? och jag börjar stortjuta för herre Gud, ja, vi är mer än okej. Och det hårda ordet slängs i papperskorgen tillsammans med tröttheten och han kittlar mig och jag kissar på mig.

Den där om you Tarzan, me Jane

Det är lördagkväll. Jag bakar till Fimpens kalas imorgon. Min man kollar fotboll. Hur högt tror ni att jag måste hoppa för att komma ur denna mans-/kvinnofälla som någon lagt ut åt oss?

Den där om att vårt badrum äntligen är klart

Eller ja, klart är kanske att ta i. Det fattas grejer och vissa saker är vi inte nöjda med, som att vår tvättmaskin tar upp halva rummet till exempel. Stolte mannen är så missnöjd med tvättmaskinen att han erbjöd sig att tvätta all tvätt i tvättstugan tills vi flyttar härifrån. 

Men jag skiter i det nu. Jag orkar inte med att ha borrande hantverkare i min lägenhet längre. Nu ska vi bara sätta upp en lampa. Och hitta ett duschdraperi. Och någon slags förvaring. Och städa bort allt byggdamm som letat sig in i alla skåp. Ja, och en massa och till.

Det bästa? Jag fick mitt golv och det blev så mycket pengar över att vi kan be någon bygga min drömhylla i vardagsrummet (denna gång när vi är på semester).

Den där om att jag tänkte att det skulle bli "mamma".

Den där om en fråga om fitty

Alla era tankar och kramar i förra inlägget. Utropstecken på det, plus att jag stoppar ner allt i en liten burk och tar fram nästa gång jag känner för att bryta ut i Lille skutt-tårar på stan. 

Slänger ut en liten fråga här, för ni är ju Internet och har svar på allt: jag har fått ont i fittgången (vad är det officiella namnet på det?) och det gör jete-, jeteont när jag ska föra in tampong (hej mens, välkommen tillbaka!) (hej stavningskontroll, jag vill inte byta tampong till champion eller tampas). Ungefär som första gången jag skulle göra det när jag var tolv, tretton år sådär. Jag har känt av det lite vid peneration av snopp också, men inte på samma sätt. Min fråga nu: kan fittan växa ihop efter barn? Födde ju inte ens ut Fimpen den vägen.

Slut på pinsam fråga.

Den där om offentlig gråt

Jag slänger jackan på golvet i hallen och tårarna sprutar ur ögonen på mig. Jag har precis gråtit offentligt i en av Stockholms gallerior för att Fimpen har skrikit och skrikit och skrikit och slutar aldrig kampen? Jag tänker att vid tre månader! då är koliken över, då kan jag njuta. Sen tänker jag om han bara ler sig le, då ska jag njuta. Sen tänker jag att bara han lär sig skratta. Sitta själv. Prata. Bli två år.

Nästan varje dag är en jävla kamp. Jag lägger mig på sängen med honom där han lägger av en fjärt och flinar mot mig där vi ligger. Och jag kan inte vara sur på detta lilla liv och saknaden! sen när hans far åker hem tidigare från jobbet och räddar oss från varandra hela kvällen. 

Den där om kultur i maj

I maj bodde vi på fyra olika platser, i kappsäckar och med tårarna innanför ögonlocken, så någon vidare kulturmånad blev det inte precis. Dock kommer listan ändå.

Bästa låten: Jag älskar Om vingarna bär av Lilla sällskapet. Och Odyssén av Peter Morén. Och Califonia Sunrise.

Bästa album: Mest lyssnat är nog Lilla sällskapet, Active Child och Chad Valley.

Låten jag lyssnat mest på: Stolte mannen har gjort en spellista på Spotify som andas rosé på en terass med vita draperigardiner på Mallis, ni vet? Den har gått sönder. 

Böcker jag läst: I det förflutna av Kate Morton är vår bokklubbsbok. Sen har jag läst Jenny Häggs mamma solar brösten i sovrummet av Ida Säll (älskade!), Cirkeln av Mats och Sara (älskade!) och The perks of beeing a wallflower (tyckte bra om).

Bästa boken: Jämt mellan Jenny Häggs mamma och Cirkeln, två olika typer av böcker helt enkelt.

Bloggande: Har inte hunnit läsa eller kommentera hos er. Och det stör mig.

Tv: Sista avsnittet (säsongsavslutning) av Greys! !!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Ja, sen har jag sett första avsnittet på Girls, som alla tokhyllar. Gillade, men hörde knappt vad de sa över min sons illskrik.

Film: Tror inte att jag sett en enda film. Har jag det?

Den där om en reselista

Jag vill också göra den där reselistan som anydaynow och Lisa har gjort!


Vilka länder har du besökt? 
Jag samlar på länder och är ingen trygghetsjunkie, så om jag ska ut och resa åker jag väldigt, väldigt gärna till ett nytt land. Stolte mannen väljer land efter matkultur. Jag vill till exempel åka till Montenegro, för där har jag aldrig varit, men dit vill inte han för han tror inte att de har god mat där.


Med det sagt: jag har besökt ganska många länder. Eller det kanske inte är så många idag när alla reser som tusan.


Belgien. Bulgarien. Danmark. Estland. Finland. Frankrike. Grekland. Irland. Island. Italien.  Kroatien. Liechtenstein. Luxemburg. Nederländerna. Norge. Polen. Portugal. Schweiz. Slovakien. Slovenien. Spanien. Storbritannien. Tjeckien. Turkiet. Tyskland. Ungern. Österrike.


Egypten. Gambia. Malawi. Moçambique. 


Indien. Israel. Thailand.


Belize. Guatemala. Mexiko. USA. 


Favoritland att besöka? 
Lite mesigt att svara kanske, men Grekland har faktiskt det mesta. Förutom en rolig huvudstad. USA är också bra. Så stort att man måste åka dit flera gånger.


Favoritstad som turist? 
Så himla många. Budapest tycker jag är fantastiskt fint, men jag vet inte om jag skulle välja den om jag bara fick åka till en stad i resten av mitt liv. London har jag varit mycket i, men saknar havet och det regnar för mycket. New York? Bangkok?


Favoritstad som bofast? 
Stockholm, annars hade jag inte bott här. Älskade att bo i Mexico City, men det känns som om det var under en tid som är förbi nu. Tror inte jag hade velat bo där med barn.

Polen. Jag läser karta. Mest för att jag älskar att läsa karta.

Favoritstrand? 
Det fanns en strand i Moçambique som var fantastisk, en riktig paradisstrand, med snäckor som var så där stora ni vet? Dock användes den som toalett, så då blev den mindre mysig. Min favoritstrand ligger nog i Falsterbo.

Sämsta stället du besökt? 
Beror nog på situationerna jag var i. Så: runtresa i Kroatien (höll på att göra slut med mitt ex). Bryssel, för att det regnade konstant. Eller en liten stad vid gränsen Moçambique/Malawi, där vi bodde hos en gränspolis i ett rum utan fönster, med eluttag vid fotänden som inte var säkrade.

Bästa shoppingen? 
Bangkok.

Favoritö? 
Ilha de Moçambique eller Caye Caulker (Belize).

Vart vill du åka? 
Så himla många ställen att det skulle ta evigheter att räkna upp. Rio. Argentina. Öarna runt Sydamerika. Montenegro. Mellanvästern i USA. Nya Zeeland. Australien. Filipinerna. Mellanöstern och områdena omkring. Namibia. Ryssland. Hellre Kina än Japan. Istanbul. Kiruna.

Mexiko

Vad har du för resor planerade? 
Försöker övertala min man att vi har råd med en resa i Europa i sommar. Nästa år planerar jag två resor med mina vänner: Marocko samt Portugal. Vi pratar sol, veranda, vin och skratt. Sen har jag sagt till Stolte mannen att jag inte skaffar fler barn med honom innan vi varit i Argentina. Så vi planerar att göra barn där någonstans. Den ska heta Pampas (skoja!).

Vart hade din drömbröllopsresa gått?
Jag har haft min bröllopsresa som även var både min och min mans drömbröllopsresa. Vi bilade genom östra USA. Körde genom bland annat Boston, New York, Philadelphia, DC, Charleston, Savannah, New Orleans, Orlando. Vi var borta fem veckor. Världens bästa resa!

New England, USA

Den där om världens bästa mamma

Min brutalt ärliga mamma sitter i fåtöljen med benen över stolskanten och spottar ut kärnan från ett pumpafrö i handen.

Men lilla gumman, det visste jag redan. Varken du eller jag är några bra bebismammor. Det är för tråkigt helt enkelt! 

Jag stampar iväg till det som var mitt flickrum 1987 och surar. Jag hatar att få kritik från min mamma. Men hon har rätt, jag är inte någon vidare bebismamma. Jag tycker att det är för långtråkigt, jag möglar ihjäl i min ensamhet och släpar därför ut min son på diverse äventyr och svär när det regnar för att vi glömt regnskyddet till vagnen på landet. Jag är inte den som älskar att aktivera min son i evigheters evighet. Jag är lite stolt över att han ärvt mitt humör, men svär över det när han får sitt sjätte utbrott för dagen. Våra järnviljor krockar full frontal och bådas envishet gör att vi ibland börjar svettas. Stolte mannen står lite vid sidan av och tittar på, kan inte riktigt hantera all denna vilja.

Men det gör mig inte så mycket. Jag är inte så brydd över det. Att jag inte är världens bästa mamma alltså. Skulle jag vara världens bästa mamma skulle jag tappa bort mig själv och kanske hitta spillrorna av det som var jag tio år senare när min son vill gå ut och leka med sina kompisar medan Stolte mannen lämnat mig för att jag bara levt för att vara perfekt. Jag tror inte att han vill ha mig perfekt. 

Stolte mannens bror och hans barn är med och tittar på en delfinal till melodifestivalen. Oj, kan han sova i det här ljudet? frågar han, jag rycker på axlarna och tar en klunk vin. Pussar min son på kinden och han sover vidare. Vi försöker att inte tassa på tå. Nästnästa helg ska jag sova min första ensamma helg utan min son. Jag förundras över mammor som inte sovit utan sitt barn på två år. Jag har en man som älskar vårt barn lika mycket som jag gör. Som vaknar när detta barn skriker på natten. Jag släpper inte kontrollen, jag ger mig själv sinneslugn.

I de allra mörkaste av stunder ifrågasätter jag vårt val att skaffa barn. Ville vi verkligen ha barn? Hur kom vi fram till det? Valde vi verkligen eller var det bara något vi gjorde för att det är det man ska? Hade vi varit olyckliga bara vi två? Hade vi inte varit trettiotvå båda två så hade vi väntat. 

Men detta lilla barn, vad vi ska skratta ihop sen. Han ska bara lära sig det först.