Så kommer de där fantastiska stunderna. Äntligen äntligen
äntligen
äntligen
äntligen
äntligen
äntligen. Vi sitter i ett kuddhav på Ikea, bara jag och min son och han har precis ammat och han har tittat mig i ögonen som de säger på bebisreklamen att de ska göra. Så är han klar. Jag tar upp honom och han rapar så där oblygt och jag skrattar åt honom. Han pillar lite på en lock av mitt hår och sen för han sin hand upp och ner för min kind, som om han vet om att det är så man ska göra. Så sitter vi där och han klappar på mig.
Och mina vänner, det är den här stunden jag har väntat på. Det var värt det. Det var så jävla värt det.
14 kommentarer:
ÅHHH! <3
Å, fint!!
Åh vad fint! Jag minns "min" stund.
Åh vad underbart!
Nawwwww! Gulle!
Nu smälte mitt hjärta litegrann. Fint!
Så fint, så fint, så fint!
Åh! Livet!
De där stunderna är guld värda, när lillbäbisen klappar så fint på kinden att man måste gråta en skvätt av ren lycka. Sen är det tillbaka till att peta in hörapparater och tänka på kommunikationstrategier men det är ett annat kapitel.
I know. De där stunderna gör alltet. Bortom kolik och sömnbrist (vi hade det också). Och kärleken växer och växer och lugnet i kroppen sprider sig. Kärlek till dig!
Vackert!
Kan se det framför mig. Hjärtsnörp.
<3!!
<3 <3 <3
Underbart! Vill också ha bebis att bli kär i!
Skicka en kommentar