05 juni 2012

Den där om offentlig gråt

Jag slänger jackan på golvet i hallen och tårarna sprutar ur ögonen på mig. Jag har precis gråtit offentligt i en av Stockholms gallerior för att Fimpen har skrikit och skrikit och skrikit och slutar aldrig kampen? Jag tänker att vid tre månader! då är koliken över, då kan jag njuta. Sen tänker jag om han bara ler sig le, då ska jag njuta. Sen tänker jag att bara han lär sig skratta. Sitta själv. Prata. Bli två år.

Nästan varje dag är en jävla kamp. Jag lägger mig på sängen med honom där han lägger av en fjärt och flinar mot mig där vi ligger. Och jag kan inte vara sur på detta lilla liv och saknaden! sen när hans far åker hem tidigare från jobbet och räddar oss från varandra hela kvällen. 

20 kommentarer:

Miss Baglady sa...

gumman gumman. vet inte vad ska säga. bara att kärleken ju övervinner det mesta. jäkla klyscha. men man står typ ut med massa pga den.

Barbafjant sa...

Man borde väl muntra upp, men jag vetifan om kampen tar slut. Däremot går den i vågor. (Ja, så är det för mig. Inte för alla, såklart.) Med jämna mellanrum författar jag blocketannonser i huvudet. Häromveckan grät jag på konsum, när han inte bara körde på mina smalben, utan även var nära att meja ner en hundrasjuttiårig tant.

Men i slutänden är det nog helt sant. Att kärleken övervinner allt. Det och att man vågar säga "nu orkar jag inte - ta henom ifrån mig ett tag". Så är man ifrån och hittar lite kärlek igen.

MW sa...

Där har vi nog alla varit. Själv är jag inte ute så mycket pga tycker mig ha fått in hyfsade sovrutiner om dagarna nu och vågar ej jinxa (tänker att allt kommer bli paj och ungen ej någonsin mer kommer sova om jag ändrar något?) Blir ibland frustrerad och energilös av just detta (att gå hemma).

Hur jag än gör känns frustrationen över bristen av kontroll överhängande - börjar sakta men säkert vänja mig lite. Dock att jag nog aldrig riktigt kommer kunna acceptera att inte ha kontroll. Är man en person som är i behov av struktur och listor för att fungera bra och så kommer en person som inte alls går att resonera med är det ju inte så konstigt att frustrationsgråta tänker jag. Vet inte riktigt vad jag ville säga med detta, kanske att du inte är ensam?

Colombialiv sa...

Kram. Stor, stor kram.

Haren sa...

Och svårt att vara sur på någon som är så in i bängen göllig. Men allvarligt jag känner med dig så. Och håller med ovan att ibland måste man bara få komma bort från hen fort och ibland länge.

Petra sa...

Jag älskar att du vågar/vill skriva så ärligt om hur svåååårt det är att vara mamma det där första året! Alla får inte söta bebisar som sover (nästan) hela nätterna. En del får gaphalsar som gråter och gråter och kanske (som vi vår sons fall) bara vill/kan sova ovanpå en förälder. Den sömnbristen och bristen på tystnad och egentid är fruktansvärt jobbig. Det är tufft som fan! Sen en dag är gaphalsen plötsligt 2½ år och hur underbar som helst. :-) So...hang in there!

Johanna sa...

Å fina Jenny. Man får gråta i en galleria, bara så du vet. Det gör en inte till en dålig människa eller mamma, bara till en helt normal en.
Säger som någon ovan: så fint att du inte håller på och hymlar utan vågar säga hur det känns. För du lär ju inte direkt vara ensam.

Stor kram till dig!

Caroline sa...

Jag har skrivit det så många gånger förr, men jag känner igen mycket av din bebis i min bebis. Även om jag aldrig grät offentligt för bebisens gråt, så kändes det så jävla tråkigt att åka på den ena tillställningen efter den andra och ha en vrålapa i selen. Det blev bra plötsligt en dag, när vi var hemma hos en vän och jag satte ner barnet i deras gåstol. Han blev tyst! Vännerna som ju hört gapandet länge och ofta den där tiden sa: ta den - ta med den hem! De tre första månaderna var skräp, han började le sist av alla och månaderna mellan tre och sex var bara skapligt mycket bättre men en lång jävla kamp för tyst, lung och sovstund.
Tycker om hur du skriver.

nippertippa sa...

En massa kärlek och kramar till dig, fina du.

Gudmor sa...

Det är jobbigt att bli puttad över kanten o fördämningarna brister, när gråten kommer.
Jag tror att vi är p tok f rädda f känsloyttringar i Sv. Särskilt tårar. Folk i allmänhet, män i synnerhet, ser livrädda ut om tårarna kommer när det inte sker privat.
Tro mig, här gråts det en del p 'fel' plats.

Har läst ett tag utan att kommentera, vill bara säga att jag önskar dig o din familj allt gott.

inte skyldig sa...

Tjärlek!

Anonym sa...

Käraste du

Jag har skrivit till dig tidigare, eftersom jag så väl har upplevt det du gör nu. Jag vet inte om det gav tröst, eller om du såg mitt inlägg, men jag vill så gärna nå fram till dig. Du berör mig enormt.

Vår lille son är nu tre om en månad, han skrek sig genom sina första vakna minutrar, de första sju månaderna. Även jag räknade ner veckorna, för efter 12 veckor skulle det ju vara över? Efter fem månader kapitulerade jag och insåg att vi skulle få en hård prövning jag och min man.

Vi visste inte att vi skulle få vänta i 19 månader på att få sova längre än tre timmar i sträck, och tur var väl kanske det.

Han, sonen, lärde sig så tidigt, alltför tidigt att livet gör ont, det märker jag på honom nu; då andra barn skulle kasta sig in i äventyret så står han lite vid sidan om och tar del på avstånd. Men han har ett djup, ett tålamod och en otroligt vacker själ som erfarenheten skapat åt honom.

Kostnaden för dessa månaders kamp är att han ligger efter i utveckling, i början av hans liv märktes det väldigt tydligt eftersom han aldrig log, skrattade förrän i sin nionde månad. Att ha ont upptog all hans tid.

Han ligger fortfarande lite efter, men det tar sig. Han har börjat leka med andra barn nu, han kramar andra!? Han visar nyfikenhet och glädje inför livet. Jag längtar fortfarande efter att få ha honom till vän och sällskap genom livet, lite mer än jag får ut av hans sällskap nu.

Men du, det ordnar sig. Det blir bättre och han kommer att ge dig TILLBAKA allt du nu ger till honom. Och ibland får man bryta samman, det är inte meningen att man ska kunna hålla ihop alltid i sådana här situationer.

Ta hand om kärleken mellan dig och din man när livet prövar er, tänk på alla ord ni säger till varandra. Håll ihop!

Ta hand om dig, jag tänker på dig mycket trots att vi inte känner varandra.

Det BLIR bättre.

KRAM
//A-M

Anonym sa...

Käraste du

Jag har skrivit till dig tidigare, eftersom jag så väl har upplevt det du gör nu. Jag vet inte om det gav tröst, eller om du såg mitt inlägg, men jag vill så gärna nå fram till dig. Du berör mig enormt.

Vår lille son är nu tre om en månad, han skrek sig genom sina första vakna minutrar, de första sju månaderna. Även jag räknade ner veckorna, för efter 12 veckor skulle det ju vara över? Efter fem månader kapitulerade jag och insåg att vi skulle få en hård prövning jag och min man.

Vi visste inte att vi skulle få vänta i 19 månader på att få sova längre än tre timmar i sträck, och tur var väl kanske det.

Han, sonen, lärde sig så tidigt, alltför tidigt att livet gör ont, det märker jag på honom nu; då andra barn skulle kasta sig in i äventyret så står han lite vid sidan om och tar del på avstånd. Men han har ett djup, ett tålamod och en otroligt vacker själ som erfarenheten skapat åt honom.

Kostnaden för dessa månaders kamp är att han ligger efter i utveckling, i början av hans liv märktes det väldigt tydligt eftersom han aldrig log, skrattade förrän i sin nionde månad. Att ha ont upptog all hans tid.

Han ligger fortfarande lite efter, men det tar sig. Han har börjat leka med andra barn nu, han kramar andra!? Han visar nyfikenhet och glädje inför livet. Jag längtar fortfarande efter att få ha honom till vän och sällskap genom livet, lite mer än jag får ut av hans sällskap nu.

Men du, det ordnar sig. Det blir bättre och han kommer att ge dig TILLBAKA allt du nu ger till honom. Och ibland får man bryta samman, det är inte meningen att man ska kunna hålla ihop alltid i sådana här situationer.

Ta hand om kärleken mellan dig och din man när livet prövar er, tänk på alla ord ni säger till varandra. Håll ihop!

Ta hand om dig, jag tänker på dig mycket trots att vi inte känner varandra.

Det BLIR bättre.

KRAM
//A-M

Minna sa...

som så många gånger sen jag började läsa din blogg ryser jag, fan fan fan jag känner så igen mig. och din blogg är så befriande att läsa. jag grät mig igenom hela första året, det här andra året har det vart så jävla mycket bättre, svajigt, men bättre. jag har gått från att tänka "autism" till "adhd" i mina självdiagnoser om mitt barn.

Jenny M sa...

Gråta offentligt är en sådan där grej som bara inte... känns rolig att göra. Håller tummarna för att koliken snart ger sig! (Jag min ene bror hade dock kolik i över fem månader som spädisar... )

Anonym sa...

Åh, jag känner igen mig så mycket i det här inlägget! Har också gråtit och varit arg och frustrerad... E hade inte kolik men var ändå ledsen och hatade att vara någonannanstans än i famnen. Det hjälper inte alls att höra att det blir bättre, och att det blir sämre igen och sen bättre igen. Men det är verkligen så, och det där första året är verkligen en ständig kamp.

Jag upplevde att E blev mindre ledsen när hon lärde sig sitta, hon var så otroligt nyfiken på allt och när hon kunde sitta så blev hon mycket mer nöjd med tillvaron. Hoppas det är samma för er, tänker på dig!

Elly sa...

Och jag känner också igen mig så väl...

Till skillnad från dig höll jag mig hemma eftersom jag inte orkade mig ut med en gnällig bebis som vägrade åka vagn. Och hur många gånger har jag inte gråtit inför sambon över att skulle inte det här vara roligt/något man njuter av och inte alltid en KAMP!? Min son är 4 månader äldre än din och vi har insett att han är en "gnällbebis", men ju äldre de blir visar det sig att alla (de flesta, vissa ung&%#"? ÄR glada hela tiden) barn har sina sidor och barn ÄR påfrestande.

Men det var fan inget som sa något om detta under föräldrautbildningen eller i alla gravidtidningar jag läste, varför sa inget att alla spädbarn inte bara sover och äter? Eller att vissa bara vill bli burna och inte gillar vagnen? Osv...

Vi hade så många idéer innan vi fick barn; napp var dåligt... nu proppar vi in nappen i munnen på honom så fort det gnälls. Gåstolen var helt onödig; nu sätter vi honom i den och så är han nöjd och vi får äta frukost i fred.

Det har hjälpt mig att googla "missnöjd bebis" och "gnällig bebis" typ och läsa att det finns många andra som har det likadant!:)Vi har fortfarande inget "lätt" barn men det BLIR bättre, jag lovar!

RockPaperScissorLizardSpock sa...

Hej du,
vi känner inte varandra men har rört oss i samma "bloggkrets" sedan någon gång på Lunar (omg wasn't THAT a lifetime ago?).

Hur som, om det finns något jag lärt mig funkar så är det basal felsökning. Dvs en sak i taget. Se över hur en typisk dag ser ut och ändra någon grej, vänta tre dagar, se om de funkade.

En sak som vi märkte var att vår plutt som var helt omöjlig på dagarna var det för att han inte fick sova som han ville eftersm det inte blev mörkt nog. Mörkläggningsgardinen från IKEA räddade livet på oss. Helt plötsligt kan han sova djupt när han sover på dagen och blir inte hysterisk av trötthet.

Nu menar jag inte att gissa angående vad problemet kan vara och du skriver heller inget om hur era rutiner ser ut så jag misstänker att du inte är ute efter råd gällande dessa.

Grejen är ju att det inte finns något facit för hur alla skall göra, ändå kör alla i princip samma upplägg, helt utan hänsyn till dne egna individualiteten. Vi föräldrar är himla bra på att bara felsöka rutiner och ungen men kanske inte så bra på att titta på våra egna förutsättningar. Jag kände tidigt att jag inte ville vara hemma fler månader i sträck, att jag skulle klättra på väggarna då, att jag inte var en bebismamma på det sättet att jag kunde gå upp i min unge till 100% och var nöjd med det, lite som du skrev om häromdagen ang samtalet mellan dig och din mamma. Kanske det finns en möjlighet för er att dela mer lika på föräldraledigheten redan nu så att du får komma hemifrån varannan dag? Om det är något som hjälpt oss så är det att ingen av oss behövt vara hemma med bebis i långa perioder utan varannan dag får man gå hemifrån och vara en vuxen människa, ta en kopp kaffe med kollegorna, läsa Metro på tunnelbanan. Triviala saker men så JÄVLA skönt och föräldralagen stöder ett sådant upplägg fullt ut om man vill.

Styrkekram!

Fifi sa...

Åh, jag har brutit ihop så många gånger, gråtit här och var, attackgråtit korta stunder, gråtit i timmar, ja, jag har gråtit som fan. Nu hade ju inte min kiddo kolik, så jag ska inte säga att jag vet hur det är, men kolik går över och det mesta blir faktiskt lättare. Och ungen blir dessutom roligare!

Jenny sa...

Fina, fina, fina ni!

Det är inte kolik, den blev vi av med efter tre månader. Nu är det personlighet och trötthet. Han blir gnällig (läs får utbrott) upphöjt till tusen när han blir trött.

Idag dock bättre. Han charmar ju sockorna av en ungefär när man tror att man inte pallar med längre. Som att han känner på sig att han blir lämnad hos trollen annars.

Tipset om att ändra föräldraledigheten: det går tyvärr inte nu, men en tanke jag tar med mig till nästa unge.