Jag kommer hem till ett soligt Stockholm och Stolte mannen står och väntar på oss i en solig ankomsthall. Han ler med kråksparksögonen och håller upp sin famn som om han vill ta oss i famn och aldrig släppa oss igen. Han luktar duschtvål och Stolte mannen och viskar i mitt öra att nu släpper jag er aldrig igen.
Två veckor. Jag ska aldrig mer lämna min man så länge igen. Jag saknar honom till tårar för mycket.
Vi kör förbi Systembolaget ICA Apoteket. Jag snabbar in på hemmatoalett och kissar på sticka. Visar upp den för orosögon. Vi slipper ta beslutet. Vi slipper lägga för på en sida och emot på andra. Fimpen ska inte få något syskon. Än.
8 kommentarer:
Skönt! Vi är inte heller alls redo för något syskon än. Har ändå kissat på sticka tre ggr sen Anya kom. Är helt sjukt nojig, speciellt nu när jag är fertil igen.. Haha
Ja, vad skönt!
Puh vad skönt!
skönt. ett barn kan ju vara tillräckligt ett tag kan jag tänka mig :)
Vi fick två. Först en och sen 18 månader senare så kom en till. Det var rätt hårt där den första tiden, men nu några år senare så önskar ingen av oss att det vore på något annat vis. Barnen är idag 6 & 7 år gamla & har alltid (!) var vi än reser, en bästa kompis med sig. Värdet av det både för barnen & för oss vuxna går nog inte överdriva.
Och jag konstaterade idag att jag nog bör se över det där med preventivmedel. Phu. Mycket nu!
Lättnaden. Den kändes ända hit!
Ibland är det ininorden skönt att slippa välja.
Skicka en kommentar