Så känner jag att jag är på väg att gå in i den där berömda jävla väggen så jag sjukskriver mig från en konferens för att plugga till min tenta istället. På väg till biblioteket stannar jag vid det som kanske kommer att bli vår sons förskola. På gården springer barn omkring och skriker. De ser ut som små jättar de är giganter skitstora. Och jag tvivlar för hur vår lilla blyga son ska klara av det här de första veckorna. Han som absolut bara kan vara hos mig eller sin pappa och till och med är rädd för sin mormor. Mitt hjärta blöder är ett öppet sår där jag smyger omkring i skogsdungen.
Stolte mannen och jag vrider och vänder. Om jag stannar hemma ett halvår till? frågar han och jag skakar på huvudet. Vi har inte råd.Jag föreslår dagmapa och han rynkar på näsan. Dagfarmor? Dagmorfar? Om vi tar ut föräldraledighet och all semester vi har? Om vi går ner på halvtid? Båda? En av oss? För han är inte redo, Fimpen.
En jag känner (jag säger inte att det är min bror, för han har sagt att jag inte längre får skriva om honom här, så vi säger någon jag känner helt enkelt) var så rädd för förskolan och skolan att vår hans mamma fick följa med honom till förskolan varje dag i två år. Hon hängde av sig, gick in i lekrummet och lekte med honom en timme eller så, tills han sa att det var okej att hon gick. Samma sak i skolan. Hon satt i bänken längst bak. Vår hans pappa började träna ett fotbollslag för att Lillebror den här killen skulle våga träna fotboll. Den kärleken, hörrni? Var det det bästa för honom? Var det pedagogiskt? Vem vet, men det var kärlek.
4 kommentarer:
Jag tycker det är sunt att ni känner efter, utgår från ert barn. Har följt barn som inte varit redo och det är inte så kul att se ledsna/apatiska ettåringar. Men det händer JÄTTEmycket på några månader och han hinner säkert mogna tills det är hans tur, jag var själv asnojig inför Junis start men det har funkat fint. Så jävla viktigt för mitt välbefinnande att hon inte behöver gå så långa dagar, dock. Hur sorgligt det än är att jag känner så.
Jag har ångest fortfarande för att jag lämnade min son för tidigt på dagis.Första fotot därifrån;ögonen fulla av tårar. Så fundera vidare.Tänk över ekonomin.Det är inte roligt att känna som jag gör...
Shit vilken jobbig sits. Hänger ni (eller Fimpen och pappan eftersom det är han som är hemma nu) nåt på öppna förskolan? Efter att ha varit där rätt många gånger (med mycket klängig K) börjar det lossna lite tycker jag. Kanske funkar som miniinskolning?
Jag tycker också att det är jobbigt.. mina små barn ska börja snart och vi vet inte ens vart. Hade velat vara hemma längre med vi har inte dagar så att det räcker eftersom vi varit hemma så mycket båda två det här första året och eftersom man inte får dubbla dagar(!) när man har twins. Nu tycker jag ändå att det ska bli kul för jag tror att dom kommer att få kul och jag vet ju av erfarenhet efter en massa år i förskolevärlden att det typ alltid går bra OM..... det är bra pedagoger och en genomtänkt verksamhet... det är ju bara den lilla detaljen att kvaliten på Sveriges förskolor varierar på tok för mycket(sorgligt). men som sagt, trots en massa år i branchen känns det jobbigt och jag bli desperat i tanken att mina barn måste bli sedda(tack gud att dom har varandra...) sen vet jag ju också att inställning och känsla typ automatiskt smittar av sig från förälder till barn vilket kan vara bra att tänka på. men kan ni vänta och om ni känner att ni verkligen vill det så kan man kanske leva snålt?
Sen håller jag med Hanna att kortare dagar i början är att föredra och jag tycker också att det är skönt att dom två som är mina kommer att lämnas hyfsat sent och hämntas hyfsat tidigt så tiden med oss fortfarade kommer att vara majoritet.
Säg till om du vill bolla mer tankar om detta !
Skicka en kommentar