26 november 2012

Den där om att träffa lika

Min blick skuttar över rummet. Vi sitter i ett konferensrum på ett hotell och alla har fällt upp sina bärbara datorer och alla har haft problem med att få det trådlösa nätet att fungera. Jag söker av rummet med totalt okända människor. Jag gör nästan alltid det när jag kommer till ett ställe där jag inte känner någon. På gravidyogan. I vår bvc-grupp. På nya jobb. Fester. Jag letar upp den jag tror är mest lik mig. Jag tror att jag gör det för att känna mig trygg för att veta att det finns någon mer som jag. Ibland hittar jag inte någon och det brukar göra mig ganska så nervös.

Den här gången hittar jag honom vid bordet bredvid. Han har en prickig tröja glasögon blont krullafro. Jeans Converse en gigantisk kameraväska något frånvarande i blicken. På fikarasten äter han svinmånga chokladbollar som vi får gratis och han röker Marlboro Light som inte får heta light längre. Han pratar med hög skånsk dialekt och är en know it all. 

På flygplanet hem börjar vi prata. Vi hamnar bredvid varandra och han ser att jag krampaktigt knyter handen runt flygplanets armstöd. Han frågar om jag är flygrädd och jag nickar att ja, fast bara vid start.För att få mig att slappna av berättar han en historia om när han blev skitfull i Brasilien och jag skrattar skithögt och fritt. Sen pratar vi i mun på varandra hela vägen till Stockholm där han ska byta flyg. Han följer mig in i flygplansterminalen och jag hämtar min väska på rullbandet. Han följer mig mot utgången och vi pratarpratarpratar och det visar sig att vi har så mycket gemensamt att en lista på det skulle få en femårings julklappsönskelista till tomten att blekna. 

Vi har båda bott utomlands i ungefär samma länder. Rest i samma konstiga länder. Pluggat ungefär samtidigt på samma universitet. Samma ämne. Vi har båda barn i ungefär samma ålder och vi var föräldralediga samtidigt. Vi har samma åsikter om tjänsteresan vi precis var på och vad vi tycker om organisationen vi jobbar för samt vad vi vill ha ut av det. Jag frågar har du funderat på att söka den där tjänsten och han nickar att ja, det har jag redan gjort. Vi skrattar och han skryter på ett sätt som jag själv också gör. Berättar genomskinliga halvsanningar och lägger på drar ifrån.

Jag frågar ditt andra flyg? Skulle du inte med ett flyg? och han ser förvirrad ut. Jo... det hade jag glömt. Så vi säger hej då och jag går mot min taxi.

I taxin funderar jag. Om jag inte hade haft Stolte mannen och Fimpen, hade jag velat ligga då? För nu är det nej, det är ju som att ligga med Stolte mannen, de här två är så himla lika. Skulle jag konferensligga så skulle jag välja någon så långt från Stolte mannen jag skulle komma. En liten mörkhårig tjej. En älv-typ. En sån jag låg med när jag var singel. Men nu ska jag inte ligga för jag är fasligt kär i min man och får ligga med honom.

Och sen tänker jag att det var synd att han inte var tjej så att vår vänskap hade kunnat vara okej. Då hade jag kunnat ta hens internchatt-adress. För det är så sällan jag träffar folk som är så lika mig. Men nu var det en kille. Och killar och tjejer får inte bli vänner på det här sättet.

9 kommentarer:

bubbelbubbel sa...

Det var det dummaste jag hört, det sista alltså. Det andra var ju så himla fint. Klart ni ska bli kompisar! Vem säger något annat??

Sofie sa...

håller med. klart det är ok. mer än ok till och med!

berättaren sa...

Fast jag fattar grejen. Att killar och tjejer inte kan vara kompisar på samma sätt, för det förväntas på något sätt att det ska röra sig om något annat än vänskap. Att det ligger något annat i luften. Ett potentiellt någonting. Det är fel och dumt, men det är sant. Mitt ex sa det till och med helt öppet. Att det var därför han inte hade några singeltjejkompisar, för att det alltid i en vänskap mellan män och kvinnor finns en laddning.

Lena sa...

Jag är 57 år och har haft min killkompis Göran i 33 år i år.Jag var singel när vi träffades,han gift.Nu är jag också gift ;-) Vi bor numera inte på samma ställe men träffas alltid när jag kommer till hufvudstaden :-)

suziluz sa...

Klart man får. Det man inte får är att göra den man älskar illa. Och känner man att den risken finns ska man helt enkelt låta bli. Annars: man hittar inte finvänner så ofta, heller. Det ska man ta vara på.

Colombialiv sa...

Håller med suziluz!

Johanna sa...

Suziluz: där slog du huvudet på spiken du! Precis så.

Gudmor sa...

Måste erkänna att jag faktiskt studsade till när jag lästa det sista. Brukar tycka att du är så himla bra o har så sunda funderingar, jag själv har inte alltid kommit lika långt i tanken som du har gjort.
Förstår inte varför man inte skulle få vara kompis med ngn av motsatt kön? Då skulle jag inte ha min bästa vän. Tråkigt.
Hans fru vet att jag behöver honom i mitt liv. Och att han behöver mig i sitt.

Den där Jenny sa...

Många av er har såklart rätt i det ni skriver. Jag skrev den sista meningen lite ironiskt.

Men faktiskt är det så att det här kan vara lite känsligt, hade vi bott i samma stad och jobbat på samma kontor så hade det varit okej, både för mig och alla runt mig, men eftersom vi bor på olika orter så måste jag tänka på min mans känslor i första hand och jag tror inte att han skulle ha uppskattat det.