14 november 2012

Den där om feminister och hyggliga typer

Gabby kommenterar och undrar:

Blir lite nyfiken, varför är det så viktigt att han eller hon ska kalla sig för feminist, räcker det inte med att personen i fråga har bra värderingar angående jämställdhet inom ett förhållande? Jag och min man har nog världens bästaste förhållande och det utan att kalla oss för feminister. Mött många som kallar sig för feminister men när de öppnar munnen är det som kommer ut inte vidare trevligt och inte vidare jämställt. Börjar som kvinna bli rätt less på allt jäkla hyckleri från sk feminister, verkar bara vara männen som ska ändra på sig och det finns gott om förhållanden där kvinnorna beter sig som riktga svin in the name of feminism.

Hej Gabby,

well. Riktiga svin finns det ju tyvärr inom alla grupper. Till exempel män och kvinnor som går runt och kallar sig för schyssta typer och när de öppnar munnen så tada! är de riktiga svin. Eller så misshandlar de, ljuger och svär. Går mot rött när barnen ser på, äter godis fast att det bara är tisdag, mördar och bedrar. Så att bara för att kalla sig feminist skulle leda till att vara en schysst människa med vettiga, jämställda åsikter, så enkelt är det ju tyvärr inte. 

Den stora skillnaden jag kan tänka mig att du tänker på när du skiljer på feminism och jämställdhet är att  du känner att inga feminister kämpar för mannens lika villkor. Kanske. Jag gissar bara. Och då har du på ett sätt rätt. Feminism handlar ju om att kvinnan är underordnad mannen - alltså att det är en könsmaktordning vi lever i idag, mannen kommer som nummer ett i dagens samhälle, kvinnan kommer sen, i de flesta samhällssituationer. Feminismen anser även att det här förhållande bör ändras - alltså att både mannen och kvinnan bör vara jämställda i samhället. Anser du inte att kvinnan och mannen är ojämställda och att det inte är något som behöver förändras, ja då är du ju inte feminist. Sen finns det ju inget som hindrar dig från att vara feminist OCH ÄVEN vilja att mannen ska ha samma rättigheter och skyldigheter som kvinnan, till exempel att ingen ska tycka att mannen är duktig som är föräldraledig, eftersom det faktiskt är en hemskt nedvärderande kommentar, då det är ett direkt påstående om att
a.) du är FÖRVÅNAD över att mannen är så duktig och
b.) du förutsätter att kvinnan/mamman skulle passa bättre för barnet än mannen.

Tyvärr har begreppet feminist/feminism blivit draget lite i smutsen. Mer om feminism/jämställdhet/individ kan du läsa om här, där jag skrev lite om det. Jag fortsätter envist att kalla mig själv för feminist och tänker inte kräva ensamrätt till detta begrepp, lika lite som jag kan kräva att folk jag pratar med kommer att tycka att jag är en hygglig typ.

Och ja, därför vill jag ha en partner som även hen är feminist. För nej, jag skulle aldrig kunna leva med en partner som inte anser att jag borde ha samma rättigheter (och såklart skyldigheter) som en man. 

10 kommentarer:

Hanna sa...

Applåder!

Anonym sa...

Ja. Heja.

Anonym sa...

Ja. Heja.

Anonym sa...

Ja. Heja.

Elin sa...

Åh så bra och pedagogiskt! Imponerad!

Colombialiv sa...

Precis så!

Caroline sa...

Instämmer, du sätter fingret på.

Katta Kvack sa...

Mycket bra!

Den där Jenny sa...

Tack hörrni!

gabby sa...

Tyvärr så är det du skriver ungefär exakt vad jag hade förväntat mig att du skulle skriva, det som de flesta feminist envisas med att hävda. Det är trist att man ofta försöker dumförklara och förminska en kvinna som motsäger sig att kalla sig för just feminist. Jag tycker att man som kvinna ska passa sig för att säga att vi skulle vara underordnade mannen, varför se sig själv som ett offer?

Vad jag försökte få fram var att det är rätt mycket hyckleri från de feminister som ställer upp i olika debatter och de framställer sig själva oftast som väldigt hårda, kalla och oempatiska människor och därför kallar jag mig själv inte för feminist just pga av det det ordet klingar illa i mina öron.
Män är inte bättre än kvinnor och kvinnor är inte bättre än män och man kan likförbannat tycka att vi alla ska ha samma rättigheter oavsett kön och arbeta för att den biten ska förbättras ute på ex arbetsmarkanden utan att kalla sig för feminist.

Jag anser inte att vi, varken kvinnan eller mannen har vissa skyldigheter i livet, det är upp till var och en att bestämma var man tycker att gränsen går inom ett förhållande, alla är vi olika. Jag och min man hade förmånen att vara hemma i ett helt år tillsammans när vår son föddes, en fantastisk period i vårt liv som jag aldrig skulle byta ut för något i världen. Vi har aldrig pratat om jämställdhet, saker och ting har fallit på plats helt naturligt, mamma och papparollen fanns där från dag ett. Vi har aldrig hört kommentarer som “ vad duktig han är som hjälper till” eller “vem passar barnet nu när du ska ut på vift”. Jag anser som alla andra kvinnor(feminist eller icke feminist) att vi kvinnor ska ha samma rättigheter som mannen i vårt samhälle, det för mig är en självklarhet. Dock väljer jag ofta att fokusera på det som är bra, på alla möjlighter som jag har istället för att alltid se motgångar.

Jag skulle inte heller vilja leva med en partner som anser att jag inte har samma rättigheter som en man, däremot betyder det inte att ni som kallar er för feminister har ensamrätt om att ha just dessa åsikter och det är lite där problemet ligger. Att det är just vad många feminister gör!