06 december 2012

Den där om att lämna och komma tillbaka


De hoppar av tunnelbanan jag står på. Min resväska står vid mina fötter och mina händer jagar varandra framför min mage. Jag börjar gråta och händerna slutar att jaga varandra och torkar istället bort tårar från min kind. Min son har petat mig i näsan precis och nu står de utanför en tunnelbanedörr som stängs. Jag tänker aldrig mer ska jag lämna er igen.


Jag fnittrar med några av mina bästa kompisar och säger det här måste vi göra om och har redan glömt bort att jag aldrig mer ska lämna min familj.

Planet landar försenat i ett snöstormigt Sverige. Jag sätter mig i en buss som aldrig kommer fram. Byter till en taxi som aldrig kommer fram. Klockan är runt fyra på morgonen när jag smyger in i trötta sovandetag. Klappar min lilla kärlek över kinden och lägger mig som en sån där äcklig amerikansk hamburgerost på min stora kärlek.


3 kommentarer:

emster sa...

ÅH!!!

Colombialiv sa...

<3

J sa...

vilket flöde i texten! fantastiskt skrivet. Jag ville bara läsa mer och mer.