29 december 2012

Den där om ett år

Hej min älskade Fimpen,

vet du? För några dagar sedan fyllde du ett helt år, tolv månader. 365 dagar 8760 timmar. Du kan nu gå några steg, även om du inte är speciellt intresserad av det. Du har fått dina första vinterskor och vantar som trillar av hela tiden. Du klappar dina händer, gärna när du är jättetrött. Du vinkar åt folk och är inte längre särskilt blyg, om de du möter inte är män som är väldigt långa och stora. Du älskar att klättra i trappor och upp på saker, till exempel upp i soffan och upp på bord. Du är väldigt lång och når nu upp på vår spis och upp till saker som står på bordet. 

Du äter fortfarande allt du hittar på golvet men ger det till oss om vi ber dig att få det. Du kan säga mamma och pappa. Hej och katt. Du kan låta som en hund och som en katt. Du förstår ganska mycket och kommer när vi ber dig. Du förstår när du gör något du inte får och ofta sitter du och leker för sig själv och skrattar åt dina egna skämt. 

En sån resa vi har haft, min lilla älskling. Jag försöker inte vara den bästa mamman i hela världen, för det tror jag inte att du behöver och jag tror inte att jag skulle klara av att vara det heller. Jag måste få vara mig själv och vara ifrån dig lite då och då. Du ska snart börja förskolan, i januari. Vi har fått plats till dig och är så himla nervösa för att du inte ska trivas.

Tiden med dig har varit ett helvete. Tiden med dig har varit som i himmelen. Jag lovade mig själv och din far att förbli den jag var innan du kom och det tycker jag att jag har klarat av. Samtidigt som mitt liv inte har förändrats speciellt mycket har mitt liv ändrats monumentalt. Jag har ibland varit egoistisk och försökt stjäla sovmornar från din far. Jag har släpat med dig på event och på stan. Jag har svurit över dig och med dig. Förvånats över att folk inte stannat på gatan när de går förbi för att du är så fantastiskt fin. 



Somliga saker blev inte alls så som jag trodde. Som att mina föräldrar inte kan ta hand om dig för att de är för fysiskt trötta. Jag trodde att det skulle vara att bara lämna över dig och så kunde jag få sova en extra timme. Men då, de första månaderna när du hade kolik och jag gick ner så mycket i vikt för att jag var tvungen att gå och bära på dig hela tiden, då orkade inte mina föräldrar med. 

Somliga saker blev bättre än jag trodde. Som att du redan nu verkar ha humor och kan skämta på ditt bebissätt. Som att du växt in i min och din fars relation och blivit en del av den, en bit som passar in. Du delar vårt liv och skrattar åt det som vi skrattar åt. Gillar maten vi äter. 

Du får mig att vilja skaffa fler barn. Små syskon som ska följa dig som du ska leda. Som ska ta din hand och säga du, Fimpen, du är min storebror. Lika hissnande som det är att jag är din mamma är det att du kanske kan få bli storebror.  Dig ska jag känna hela livet. Jag kommer alltid att vara din mamma.  Dig ska jag vara med och tänka på hela mitt liv. Dig ska jag älska resten av mitt liv.

13 kommentarer:

Colombialiv sa...

Åh Fimpen! Grattis på din första födelsedag!

Anonym sa...

Grattis! Vilken resa- det första året! Herre gud att man orkat med allt det jobbiga alt inte kolat av kärleksöverdos. //Anna

Den där Jenny sa...

Tack fina ni, hälsar Fimpen. Eller hade han säkert hälsat, om han vore vaken.

Linnéa i Colorado sa...

Sån lyx för mig att få läst om Fimpen utanför magen ett helt år! Grattis Fimpen! Du är otroligt söt!

Lina sa...

Gratulerar till Fimpens första födelsedag! Tycker det känns helt overkligt att jag faktiskt läst din blogg över ett år nu, - kan inte förstå vart tiden har tagit vägen. Det är underbart att få läsa!

Haren sa...

Grattis Fimpen! Hur fort får tiden gå?

Lisa sa...

Hurra för Fimpen! Han är så rackarns fin alltså, lilla stora Fimpen.

Klara sa...

Grattis!

MW sa...

Himmelen och helvetet, oj vad jag känner igen mig i det du skriver. Att inte försöka vara världens bästa mamma. Våra barn är inte så lika längre, känns det som... K verkar redan ha hamnat i någon form av trotsålder och det med att svära över sitt barn - hejhej skyldig.

Johanna sa...

Åh, längtar efter att bli mamma när jag läste ditt inlägg! så fint.

Matilda sa...

ÅH! Älskar dessa inlägg.

Maggan sa...

Vad fin han är! Och jag kan inte annat än hålla med om att det där med syskon är hissnande! Jag är själv enda barnet och har nu tre barn och det är så fantastiskt att se syskonkärleken och syskonbråken och tänka på att deras relationer kommer att vara livet ut.

Quercus sa...

Ljuvliga lilla Fimp!