15 december 2012

Den där om att sluta på topp

När jag började skriva den här bloggen var jag mitt i ett förhållandehaveri som fortfarande är något av det svåraste jag har gått genom. Vi hade rott vår jolle rakt ut i ett ishav och sen tappat bort oss själva kanske mer än varandra. Jag visste inte vem jag var, vad jag var och var jag skulle. Jag hade växt ihop med den här personen så mycket att jag inte visste var jag började och slutade. Jag visste inte var mitt jag var. Det var han som tyckte att jag skulle starta en blogg eftersom jag ändå alltid skrev, så det gjorde jag. 

Efter det där ishavet höll jag på att drunkna. Samtidigt som jag kämpade mig genom det där ishavet så flyttade jag till Stockholm. Jag satt i ett fönster och tittade ut undrade vem jag var och den där människan som var mitt andra jag träffade en annan och flyttade ihop med henne på dagen när vi skulle ha varit ihop i fyra år. Jag flydde till Mexiko och gifte mig med en annan. Provade alla droger jag kunde komma över. Gjorde allt det som alla varnade mig för att inte göra.

Jag flyttade tillbaka till Studentstaden dammsög upp min vigselring och låg runt som aldrig förr. Festade  och sprang flera mil i veckan. Första dagen i skolan kom en av mina klasskompisar in i klassrummet och ni vet ett sånt där flygplan som ibland flyger omkring på himmelen med en textremsa med reklam efter sig? I mitt huvud fanns det bara plats för det där flygplanet och på den där textremsan stod det att det här var killen som jag skulle leva med resten av mitt liv.

Så jag började jaga den här killen men fortsatte med att ligga runt med andra. Flyttade till Stockholm och det samma gjorde den där killen som då kallades klassragget men som skulle få namnet Stolte mannen. Vi flyttade upp och blev ihop och flyttade ihop och bråkade och blev sams och vi var en jävla motorväg tillsammans. Vi var blommorna vid sidan av motorvägen. Vi var världen. 

Han friade och jag svarade aldrig ja med munnen men jag svarade ja med resten av hela mitt jag. Vi gifte oss och vi drog på smekmånad. Vi köpte lägenhet och gjorde ett barn. Fimpen kom med buller och bång och nästan allt handlade om Fimpen och bara Fimpen. Jag är så himla kär i min familj.

Somliga säger att det är på topp som det ska slutas. Jag säger att jag är på min topp nu. I flera veckor har det grott i mig, att det här kanske är slutet på bloggresan. Bloggkommentarerna har sinat. Och jag vet att ni läser, för det ser jag på statistiken, men jag antar att det här med att kommentera har förändrats och att internet snart kommer att räknas som gammelmedia. Men jag behöver det, jag går igång på det. Bland de kommentarer jag får har de taskiga börjat öka. Trollen kryper fram ur skogen. När var femte kommentar handlar om att jag blir oavsiktiligt eller avsiktiligt missförstådd, att jag gör fel, är fel då blir det inte kul längre. Jag kanske behöver det, vad vet jag, jag kanske är fel och gör fel, det kanske är därför. Men det känns inte så i mig. Jag kanske bara borde stänga av kommentarsfunktionen så få de som verkligen vill något maila mig.

Detta plus att mitt nuvarande jobb är extremt krävande psykiskt, så krävande att min arbetsgrupp regelbundet går på gemensam terapi för att få gråta av oss samt att jag nu har en familj att ta hand om gör att tankarna har börjat dyka upp. Är det värt det?

Plus att all den energi jag lägger här kanske borde läggas på att skriva en bok?

Men vem skulle jag vara utan bloggen? Skulle det innebära att jag skulle sluta läsa bloggar också? I förrgår var jag helt säker på att jag skulle sluta. Igår hade jag hundra blogginlägg i huvudet och visste inte var jag skulle göra av dem om jag inte skrev dem. Så det är där jag är idag. Jag är tillbaka på det där ishavet, den här gången med min blogg och jag vet inte längre vad jag vill. Eller jag vet vad jag vill, men jag vet inte om det är värt det. Och det är så märkligt allt det här för under hela den här resan, under de här sju åren, så har jag hela tiden varit övertygad om att jag kommer att blogga tills jag dör. 

73 kommentarer:

Anonym sa...

Nej, nej ,nej sluta inte! Det här är min favorit blogg- super vettig mest hela tiden och dessutom ett fantastiskt språk! Jag har låst i mååånga år, men aldrig velat kommentera bloggen , eller andra bloggar , tycker anonymiteten är en fantastisk sak på internet. Hursom, den här bloggen har berikat mitt liv så TACK! Sluta inte, vi naturvetare behöver lite humanist/ kultur/ feminism medvetenhet i vardagen och det ger denna blogg!

Anonym sa...

Har läst din blogg i två år snart och aldrig kommenterat, som antagligen många av dina läsare. Vill skicka med att du skriver fantastiskt, och dina inlägg ofta får tårarna att trilla nerför mina kinder.

Hanna sa...

Moderera kommentarerna, det är så himla effektivt sätt att få bort de värsta.

Kram

Anonym sa...

Du måste inte bestämma dig för vare sig det ena eller andra. Jag förstår dina tankar, mitt bloggeri har också blivit något annat med åren, fått andra funktioner, satts på sparlåga och det gör att jag har ifrågasatt det. Men det kanske är okej att det är så? I stället för att vara allt-eller-inget kanske bloggen kan få vara det det råkar finnas utrymme för.
(Och vad det gäller skrivande, det går att göra båda. Faktiskt tycker i alla fall jag att det ena liksom föder det andra, att bloggskrivande ger bokskrivande, även om det är två helt olika sorter är båda drivna av enbart det inre behovet, så... ja.)

Åsa sa...

Nej, snälla sluta inte! Jag är tyvärr urusel på att kommentera, mest för att jag läser bloggar på mobilen när jag ammar, men jag vill fortsätta läsa dig. Jag rensar bland bloggarna ibland men din är en av dom där som alltid får vara kvar.

Anna-Karin sa...

Nej! Jag som så nyligen hittat hit (drygt ett år). Men valet är såklart ditt. Jag slutade också att blogga bara sådär en dag. Men vi ses ju på instagram? För där lägger du inte ner va? Kram

Anonym sa...

åh Jenny. jag har också läst ett tag. hittade din blogg för kanske ett år sedan och fastnade direkt. läste igenom hela på kanske en dag. helt fast. håller med föregående talare här om ditt språk och din vettighet, och framförallt att jag också blir så himla rörd. det är få bloggar som får mig att gråta men din är en av dem. en solklar favorit. vill då passa på att tacka också. för att du skriver. och att vi får läsa. hoppas du fortsätter. i vilken form som helst, bara du skriver. tack från en trogen (men osynlig) läsare.

Lisa sa...

Jag vet iallafall med säkerhet vad jag vet: SLUTA INTE BLOGGA!
Alltså jag älskar ju dig. Så himla klok fin och vettig.
Men det såklart, det ska ju kännas rätt. Det ska det ju.
Kram på dig! Och alla dom där trollen, du vet att de bara är idioter som inte förtjänar din energi. Lätt att säga men ändå.

Sofia sa...

Jenny, finaste Jenny, förlåt att jag aldrig kommenterar; jag har ju läst din blogg i 3 år nu. Du är typ den coolaste som finns, och en jävla tröst när man själv är 20 bast och fast i studentstaden och inte vet vad man vill. Jag gråter ibland när jag läser din blogg, för du skriver så fint.

Åsa sa...

Du skriver så bra!!! Jag är usel på att kommentera, fast jag har läst här ett tag. Jag hoppas att du fortsätter ( pretty please? )

Lisa sa...

Gud vad jag skulle sakna dig. Jag har tänkt på det här med att skaffa barn, vridit och vänt och undrat om jag verkligen skulle gilla det. Sedan har jag läst din blogg och förstått att det är okej att inte hoppa upp och ner av lycka vid blotta tanken. Att allt det fina kan finnas, trots att det inte bara är det fina som finns. Om det hade jag tänkt skriva ett långt brev till dig när jag väl blev gravid. Och tacka liksom. Man ska göra som man vill och jag tror mycket på att kapa saker i sitt liv för att orka, men som jag skulle sakna dig!

Emma sa...

Jag hoppas att du inte slutar! Jag älskar din blogg, den är bloggen jag alltid läser först på min blogglista. Du är så bra på att skriva och jag känner igen mig i så mycket. Har också en liten son och jobbar som handläggare på en myndighet.

egoistiska egon sa...

Jag hoppas du vill och orkar fortsätta. Du är viktig Jenny, både för mig och bloggvärlden. Så himla glad att ha dig som vän. Kram.

Anonym sa...

Hej Jenny.

Jag kom över din blogg för något halvår sedan men minns inte alls hur jag kom över den. Böcker, kanske? Fastnade hur som helst för dina fina texter och berättelser som beskriver annat än skyltfönsterlivet. Tog ett tag innan jag fattade att jag visste vem du är och att din stolta mannen är Martins gamla klasskompis och att jag har några suddiga bilder från en liten förfest på campus där du är med. Därför känns det trotsallt lite fult och hemligt att jag läser din blogg, fastän jag ju aldrig riktigt känt dig. Vet ju inte hur anonym du vill vara i din blogg. Du verkar ha levt det där livet som jag ser för mig att jag borde levt men som jag aldrig riktigt gjort. Du står för feministiska värderingar som stämmer överens med mina och påminner mig om saker man måste kämpakämpakämpa för eftersom samhället ser det som en självklarhet att det ska vara snett. Avundas dig att du är sådär ärlig och rak. Och fyndig! Din är en av de bättre bloggar jag läser.

Hälsningar Jannie som var ihop med den där Martin på det där campus en gång i tiden.

Colombialiv sa...

Åh! Internet skulle vara så himla mycket fattigare utan dig!

Men det är okej med berg och dalar. Kanske pausa och känna efter? Kanske blogga bara så ofta du vill och orkar och behöver - en gång i månaden ibland, en gång om dagen ibland?

Kram

Anonym sa...

Hej! Jag har läst i många många år och aldrig kommenterat. Jag har nog inte fattat hur viktigt det är. Kanske blir det så när man inte bloggar själv. Att läsa din blogg är som att prata med en god vän och det har blivit så självklart att gå in och läsa om ditt liv. Tack för att du delar med dig av så mycket. Kram, Mia

Linnea i Colorado sa...

Forlat att jag sa sallan lamnar kommentarer det ar mest for att jag laser ifran mobilen som inte tillater det och sen for att manga av dina texter ar sa rakt pa och att lamna en kommentar kanns nastan overflodigt pa en sa bra text. Forstar du? Jag sager som Annika, internet skulle vara sa mycket fattigare. Du ar kaptenen pa en bat, slutar du sa kommer alla andra bra och vettiga hoppa av. Ta en pause, men kom tillbaka!

Linn sa...

Jag förstår dig Jenny och du ska såklart göra det som känns bäst för dig. Jag hoppas att du hittar hit igen för bloggvärlden vore inte i närheten av densamma utan dig. Du har ett språk som ingen annan har och ett mod som väldigt få kan matcha. Om jag kunde skulle jag leta upp trollen och slå dom åt dig. STOR KRAM!!

anydaynow sa...

Kan bara instämma, det skulle lämna ett tomt svart hål om du slutade blogga Jenny - du är på riktigt min absoluta favoritbloggare.

Samtidigt ska du självklart göra det som känns bäst för dig. Kanske behöver det inte vara antingen eller. Kanske kan det innebära att bara skriva nån gång ibland då lusten finns?

Kram!

Lina sa...

Kan bara instämma med alla föregående talare! Det är en fröjd att läsa om dig och ditt och de dina!

Hoppas hoppas du blir kvar!

Anonym sa...

Åh, hoppas du vill fortsätta skriva här! Jag skulle sakna dig förfärligt! Det här är min absoluta favoritblogg! Många utropstecken! // Anna

Alva sa...

Instämmer med många andra - jag älskar din blogg och tycker att ditt språk är fantastiskt. Skulle sakna den om du slutade, å andra sidan är jag ju väldigt sugen på din kommande bok också. Men skulle bli jätteglad för blogginlägg även om det inte blir lika ofta som nu. Och är också urusel på att kommentera, läser alltid bloggar i mobilen och gör ofta något annat samtidigt (typ ammar).

Limpy sa...

Du vet vad du mår bäst av, så fundera en stund. Du vet att du är klok som en bok och att de flesta som läser här håller helt och fullt med dig. Låt inte trollen komma åt dig!
Kram kram!

Anna Charlotta sa...

Jenny, Jenny, Jenny.

Jag tror att det är sant som du skriver - att du ska blogga tills du dör.

Gällande kommentarer - så, nej, jag har inte kommenterat på ding blogg.
Förlåt!

Men det har känts lite sådär att man borde känna dig för att "ha rätt till". Eller kanske tillhöra den där inre kretesen av bloggare för att det ska passa sig.
Eller, så har jag känt i varje fall.

Kram

Julia sa...

Du skulle bli väldigt saknad om du slutade blogga! Dina ord berör mig alltid!

Kram Julia

Anonym sa...

Nei nei nei du må aldri slutte blogge. Gleder meg hver dag til å lese dine fine og berørende ord.

Klem Heidi

Anonym sa...

hooct kommer sakna dig. puss.

Knut och kofta sa...

Åh Jenny! Jag hinner ju aldrig kommentera, jag är glad om jag hinner få till ett eget inlägg. Men har själv märkt att min blogg halverats inläggsmässigt detta år. Gör som du vill, såklart, men jag vill läsa! Jag refererar ofta till dig! Kram U

Matilda sa...

Jag instämmer med övriga. Du är bäst på internet! Jag läser alltid, men kommenterar nästan aldrig. Hittade din blogg 2006 eller 2007 och har läst varenda inlägg sedan dess. Du berikar min vardag mycket! Tack för hög igenkänningsfaktor och ett fantastiskt språk!

pop my heart. sa...

Jag hoppas också att du orkar fortsätta blogga, skulle sakna dig och dina fantastiska ord en massa.

Anonym sa...

Bästa bloggen ju! Har läst i flera år men aldrig kommenterat av nån anledning... Du kommer verkligen att bli saknad om du bestämmer dig för att sluta. Kram

Anonym sa...

skulle sakna din blogg jättemycket, om du slutade, eftersom jag läst den de senaste typ 6 åren.. men skriv gärna en bok också! det skulle vara fantastiskt att få läsa den :)

Anonym sa...

Jag skulle sakna denna blogg väldigt mkt om du lade ner. Dina ärliga inlägg om barn, förhållande, jobb... Din feministpepp!

inte skyldig sa...

Jag skulle kanske skriva som de andra kloka att du borde fundera och göra det som känns bäst för dig men jag tänker helt enkelt vara ego här och säga: SLUTA FÖR I HELVETE INTE! Jag älskar ju dina ord! Det var allt.

Marie sa...

Jenny. Din blogg var tillsammans med skavsårs den första jag började läsa. Det är mer än fem år sen nu. Jag är säker på att du har lärt mig tusen saker, du har gjort mig lite klokare och inspirerat mig till att resa skriva leva när jag har behövt det som mest och för det vill jag säga tack. Tack! Om du behöver, ta en paus, kom tillbaka när det är dags. Jag är kvar och väntar.

Lina sa...

Nej, sluta inte! Jag älskar din blogg, blir så himla glad när du uppdaterar och det finns nåt nytt att läsa. Många av dina texter är så himla klockrena. Kommenterar dock nästan aldrig, dels pga att jag är lat dels pga att det känns så konstigt att skicka kommentarer i och med att jag egentligen inte känner dig, även fast det känns så ibland, och att du inte har nån aning om vem jag är. Som att jag egentligen inte har nån rätt att kommentera på nån konstig vänster. Ska försöka kommentera mer! Om du fortsätter, vilket jag verkligen hoppas att du gör. Även om jag förstår om du inte orkar/hinner. Men som någon skrev högre upp, det kanske inte måste vara allt eller inget? Du kanske kan skriva nån gång ibland när du känner för det, ta en paus? Hade jag fortfarande gillar! Och jag är också en sån som just nu befinner mig i en studentstad och som inte vet vad jag vill, men då tänker jag ibland på dig och dina texter och att det alltid löser sig någon gång

Lisa sa...

Åh, säger som dom flesta andra: Man får såklart bestämma själv, men jag skulle sakna dig om du slutade blogga. Mycket till och med!

Mirijam sa...

Åh Jenny. Jag hoppas att du hittar ett sätt att ta dig runt det och hitta tid/känsla för att fortsätta blogga OCH skriva en bok. Ta en paus kanske, snart kommer du vara sjukt sugen på att komma tillbaks! Puss!

prinsessan sa...

vi är många som läser din blogg, som gråter när det är sorgligt, som gläds med dej när det går bra. med många funderingar. jag skulle sakna dej, du är den i min långa lista som jag alltid kollar först.
hoppas du bestämmer dej för att fortsätta. ditt sätt att skriva är klockrent och starkt.
jag är periodbloggare och vet inte hur många som följer mej. men sluta? aldrig...

MW sa...

Nej sluta inte! Din blogg är den bästa alla kategorier.

minahistorier sa...

vad tråkigt att du slutar blogga. hoppas att du ångrar dig snart! eller dyker upp nån annanstans. ta hand om dig och fina familjen!

Johanna sa...

Å nu fick jag nästan en ångestattack, snälla sluta inte! :(( Skulle sakna din blogg helt sjukt mycket.

Jag har själv inte bloggat på några veckor pga en liten livskris, men jag kommer komma tillbaka till den snart. När jag är redo igen. Jag tänker att man kan göra så, man kan skriva när man känner för det, man behöver inte sluta. En del skriver förinställda inlägg när de åker på semester, och det är ju skoj för läsarna. Men jag undrar ibland varför, man måste ju få försvinna ett tag utan att folk helt slutar läsa.

Jag hoppas du blir kvar, på ett eller annat sätt! Men det ska ju kännas rätt, såklart.
Stor kram

Johanna sa...

Jag vill inte heller att du ska sluta, bästa du. Jag har heller aldrig kommenterat, i tron om att det inte skulle varit uppskattat ... förbannat också! Hoppas du vill fortsätta <3

emma sofie w sa...

Tänker precis som alla andra, gör det som känns bäst för dig. Men jag hoppas så innerligt att du fortsätter, för du är en fantastisk skribent och jag kommer sakna att få läsa dina klokheter. Kram!

Katta Kvack sa...

Nej! Bara NEJ!!! Jag kommer inte klara mig utan din blogg. TROTS att jag är dålig på att kommentera! The curse of att surfa via telefonen.

Jenny sa...

Vackra, underbara ni TACK! Det här värmer mer än ni antagligen kan förstå. Och det blir lätt att tänka att äh, skit samma, jag kör på! Men jag måste lägga det där spontana åt sidan och fundera på om det verkligen är vad jag vill.

Ni kommer med så många tips och sanningar. Som att det kanske bara är en paus jag behöver. Och att så helvete att trollen ska få vinna över mig. Och att för att skriva en bok kanske jag samtidigt måste blogga.

Vi får se. Men det här väger såklart in. Jag trodde aldrig aldrig att jag skulle få en sån här respons. Ni rör mig.

Anonym sa...

Nej nej nej!!!!
JAG behöver dig!
Dina ord som får med allt, du vågar få oss gråta, förbannade, kåta, barngull på ett fint sätt och engagerade.

Stanna!
/mad

Anonym sa...

SLUTA INTE!!

Anonym sa...

Jag älskar din blogg och sättet du skriver på så himla himla mycket! Känn efter och ta en paus, men jag hoppas så att du inte slutar helt.

lyckorusimagen sa...

Sluta inte för allt i världen!

ingis sa...

Jag har precis hittat hit och roat mig med att läsa
bakåt, har gått igenom i princip hela din blogg.
Min första tanke var, varför har jag inte hittat dig tidigare?! Tack för att du delat med dig av allt och jag hoppas verkligen att du fortsätter!

Anonym sa...

Kommer sakna dig enormt om du slutar. Har läst sedan 06-07 och bara kommenterat nån gång. Älskar att du vågar vara så utelämnande och ärlig. Så irriterande att trista kommentarer ska få förstöra, men jag förstår dig. Om du fortsätter blir det big super like, annars önskar jag dig lycka till, med bok och allt annat! <3 / Karin

Helena sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Haren sa...

1. Jag förstår dig 2. *slänger mig på mina bara knän och skriker nääääääääj sluta inte skriva här!

Jagger sa...

Nej sluta inte. Jag läser men kommenterar nästan aldrig eftersom jag läser via google reader och då är det bökigt att kommentera. :(

Men å andra sidan förstår jag dig. Jag är själv i valet och kvalet att slå ihjäl min egen blogg.

Tixe sa...

Jag röstar för att du ska fortsätta blogga! I gengäld lovar jag att försöka kommentara oftare. :)

Eller nåt sånt sa...

Jag skulle verkligen vilja läsa en bok skriven av dig!

Emma sa...

Pausa du ett tag men hoppas hoppas hoppas att du kommer tillbaka! Ditt språk och dina tankar är så fina, så vettiga och välbehövliga. Jag väntar här tills du är tillbaka.

Chatrin Loov sa...

Hjärtat stannade en liten stund när jag började läsa detta inlägget och allt jag kunde tänka var "nej nej nej säg inte att hon ska sluta blogga!"

SNÄLLA FORTSÄTT SKRIVA! Jag älskar dina ord, dina berättelser.

Matilda sa...

Oj herregud vad många kommentarer. Men jag säger som alla andra: Jag skulle bli väldigt väldigt ledsen om du slutade.
Och har nyss gett mig själv ett löfte om att bli lite bättre på att kommentera bloggar igen. Trenden verkar inte bara gälla din blogg nämligen utan fleras. Min med. Och som du säger, det gör en del av motivationen.

Maggan sa...

Nej! När jag läste rubriken flackade jag med blicken över inlägget en stund för att försöka fånga budskapet snabbt, på samma sätt som när jag var 18 och läste min pojkväns brev som kom en gång i veckan (för att snabbt se om han fortfarande var min). Sluta inte, snälla! Du är fortfarande min absoluta favoritbloggare! Att jag blivit dålig på att kommentera skyller jag på att jag har tre barn hemma och läser snabbt i Google reader... Men jag älskar din blogg!

Anonym sa...

Jag tänker något om kultur som går förlorat när någon, speciellt någon som du, stänger ner en blogg. Det gör ont långt inne. Jag tänker lite som några redan har skrivit ovanför: Kan du inte fortsätta att skriva, fast bara då och då? När jag läser en blogg så förväntar jag mig inte bra inlägg hela tiden, en personlig blogg speglat ju någons liv, som går upp och ner med olika mycket kraft tid och lust. Jag lovar också att kommentera mera! Tack, tack för att du delar med dig av dina tankar./ Hanna

Cim sa...

Det är så mycket med världen som jag upplever är skevt nu. Min vänkrets är mycket politiskt engagerad, så varje gång jag t.ex. går in på facebook får jag världens orättvisor kastade i ansiktet på mig. Det brukar trigga mig, men nu är jag inne i en period då jag egentligen bara vill dra täckte över huvudet och gömma mig. Känns som om vi är så få som verkligen vill ändra något på riktigt. Fler som lägger sin kraft på att hitta ett tjusigt kuddfodral på rea. Och jag blir så matt.
Därför har det alltid varit en befrielse att komma in på din blogg. Att få ta dela av en oredigerad verklighet som träffar mitt i. Som beskriver en verklighet som liknar min. Som får mig att känna mig mindre ensam.
Jag hoppas verkligen att du hittar lusten och kraften till att skriva igen. Och gör du inte det får jag väl bege mig till huvudstaden, vara detektiv, stalka dig och bli kompis med dig! ;-)

Ha finaste julen!

Anonym sa...

Jag älskar din blogg Jenny, och orsaken till varför jag slutade kommentera, var för att jag aldrig fick någon respons. Kram a-m

Sofia sa...

Jag har också läst i en herrans massa år men är inte haj på att kommentera. Mest för att jag inte har en blogg själv tror jag, men sedan känns det ofta som att dina inlägg täcker in det som behövs vara sagt. Så väldigt klok verkar du vara!
Och internet vore tomt utan dig, men hoppas på en bok!

Hannah sa...

Jag är en av de där dåliga som bara läser, men aldrig skriver.. Men ett sånt här inlägg kräver action.. Sluta Inte!
Din blogg är som en bok. Här kan man läsa ett kapitel eller två när man känner för det men ändå hänga med i handlingen.,.
Kram på dig!

jessie sa...

Åh, kan absolut förstå känslan. Men nej, du får inte sluta skriva!!! Älskar ju allt du skriver. *ego*

Anonym sa...

Åh nej nej inte sluta. Men kanske pausa en del. Försöka orka med.

Vad tråkigt att det börjat dyka upp troll även hos dig. Vad mycket folk det måste finnas som bara har det som sitt livsuppdrag, att skicka tråkkommentarer till andra.

Gillar det du skriver och hoppas du blir kvar (om inte så lovar jag att läsa boken sen)

Tina sa...

Hittade hit under bloggförälskelsen (när bloggande och bloggläsande var intensivt närvarande i mitt liv) för många år sen. Din blogg är den enda jag fortfarande läser på riktigt. Min egen finns kvar, men är sorgligt tom på uppdateringar. Vet själv att kommentarer är viktiga, men känner mig sällan som en riktig läsare eller att jag har något att tillföra här. Fast kanske är det bara lathet. Jag går in och får min dos utan att ge något tillbaka. Som med gammelmedia. När jag blev kär i bloggosfären var det ju just utbytet som var grejen. Hm.

Ville egentligen bara visa mig här. Tala om att ditt skrivande betyder mycket för mig.

Quercus sa...

Men kära Jenny vad jag blir ledsen. Full av respekt, förstås, men äsch vad tråkigt.

berättaren sa...

Å snälla Jenny, sluta inte! Jag har läst din blogg varje dag i ett års tid och du förgyller min vardag med dina fantastiska texter! Jag är skitdålig på att kommentera, men om det behövs för att du ska fortsätta, så lovar jag att bli duktigare på det!

Fifi sa...

Åh, jag vill att du ska fortsätta! Men samtidigt förstår jag dig, för jag är inte helt säker på om jag vill fortsätta blogga heller. Jag velar fram och tillbaka hela tiden, tänker att nej, nu lägger jag ner, men sen bara måste jag skriva ett inlägg.

Sussilago sa...

Jag har som många andra läst din blogg i flera år, läste den i början när allt var ett haveri och du drog till Mexico. Det är inte ofta jag kommer in numera, men varje gång jag kommer att tänka på bloggar så är det alltid din jag klickar fram! För ja, den har funnits under Favoriter i alla år.