Den där om gråt på telefonsvararen

Jag har ett missat samtal på telefonen när jag har dammsugit och på telefonsvaren gråter han.

Jag har varit borta ganska mycket från min man och mitt barn på sista tiden. Det har varit kompisdejt och träning och tjänsteresa till Umeå. Det har varit julbord med jobbet och jobba över på jobbet och jobba åtta till fem på jobbet och konferens med jobbet. Så när jag åker över till Storbritannien på semester blir det för mycket. Stolte mannen sätter sig på tvären och hasplar med tre årsstämma att jag vill med! Och jag förstår honom för mitt behov av att komma hemifrån är stillat jämfört med när jag var föräldraledig, men han. Han är hemma tjugofyrasju.

Så han hastbeställer en flygbiljett till sin bror i London och åker med en tredje bror och de sitter i guldloungen på Arlanda och flottar sig innan de drar vidare. 

Så har jag ett missat samtal på telefonen när jag har dammsugit och på telefonsvararen gråter han. Jag ringer upp och sätter på högtalartelefonen så att han kan höra Fimpen som dadada:ar i bakgrunden och han börjar gråta igen. Han saknar oss förfärligt, säger han. Jag svarar att äh, ha kul nu, du är ju bara bakis. Eller fortfarande full. Och han vet ju också att det är så. Att hans kombinerade bakfylla/fylla och pappakänslor svämmade över. Han säger att han aldrig ska åka från oss igen och jag säger okej och tänker på att om ett år, ungefär, då ska vi åka från Fimpen på vår långa drömresa. Och jag undrar hur vi ska klara av det.