Den där om Cambridge

Vi kommer fram med tåget och trillar in i Inte skyldigs kramkalas. Hon verkar så världsvan så äh, jag brukar ta taxi så kolla till höger där är Kings Collage. Som om hon bott här alltid för evigt. Fast samtidigt samma samma som alltid samma samma som när hon lämnade. Eller inte lämnade, som när hon flyttade. 

Det blir så tydligt när jag och Egon är där och hälsar på, att den här kärleksrelationen är äkta och på riktigt. Vi älskar varandra. Jag ligger med huvudet mot väggen och med Inte Skyldig bakom mig och vi vi snubbelskrattar och tvåsover i hennes hunratjugisäng samtidigt som Egon sover i salongen och vi Facebookchattar mellan rummen för att vi inte orkar resa på oss eller ropa. 

Cambridge är svinkallt. Minus två en dag som känns som minus tolv med vind från sidan. Vi går och huttrar och svär och värmer oss i varannan butik och tittar på böcker i all oändlighet och på massor av fina hus byggnader skolor universitet gågator trånga gränder. Det är fint. Så fantastiskt fint. Vill bo här-fint. Och vi bestämmer på stående fot att vi måste få komma tillbaka. Cambridge. En sån stad som du vill ta med din familj och visa. Samtidigt som du vill hålla den hemlig och inte låta någon annan få ta del av för att det ska få vara en egen liten pärlhemlighet.