Den där om att välja sin framtid

Min kompis från förr började vårdutbildning den hösten. Jag började ekonomisk linje. Vi visste alla att hon inte hade någon chans en sån som skulle sakta av stanna av en vi skulle titta på i bakspegel en att skoja åt femton år senare på Facebook.

 

På armen kunde vi se märket efter sprutan de som läste vård var tvungna att ta. Hon var stolt över den. Gick gärna i linne utan ärm. Efter en termin var hon gravid. Gravid vid sexton. Mamma lånade ut alla kläder som jag och min bror hade haft som små, små kläder i orange och brun flanell. De där kläderna såg vi aldrig igen. 

 

De där linjerna. Programmen. Längst ner på skalan hos oss de kvinnodominerande: vård, barn och fritid. El och bygg som de killar gick som också skulle hamna i backspegeln, men som hade högre status högre lön riskerade inte att ligga på ett sjukhus med en nyfödd hen och gamla kläder i flanell. El och bygg gav yrken med hög lön. Gå en gymnasieutbildning och tjäna tjufemtusen. Till skillnad från de som gick barn och fritid och fick tjäna tietusen mindre. Eller de som läste vård och i bästa fall fick jobba som vårdbiträde. Alltså inte ens inne i vården, utan fick biträda den.

 

 Vi var femton när vi valde vår framtid. Jag fick höra att jag hade för dåliga betyg och nog inte skulle klara gymnasiet. Inte hade någon framtid. När jag var femton. När jag var femton! Jag hade inte ens levt en fjärdedel av medellivslängden hos kvinnor. Och min kompis från förr som började vårdutbildning den hösten är idag en sådan som vi skojar åt på Facebook.  

Den där om när sommaren dog

Den sommaren låg vi i skärvor, utspridda över golven i lägenheten och jag sa att akta, trampa inte på mig, men han tog på sig skorna och gick rakt över mig, så att jag pulveriserades och han tittade sig inte ens om för att titta hur det hade gått.

Och jag gjorde samma sak.

Vi gick efter några förbestämda mallar, där jag var tyst och grät inne på toaletten och jag lärde mig att kallt vatten i ansiktet efteråt gjorde att det inte syntes att jag varit ledsen och han vände sig och tittade in i väggen och det gjorde så ont, det gjorde så djävla ont och oj, vad jag älskade honom desperat den där sommaren fast att vi båda var på väg bort och när vi vaknade var rummet ljust och gatan utanför var lika full av liv och rörelse som jag och i en säng på tredje våningen drack vi te med mjölk och honung och du hade en gitarr och du spelade, jag dansade den sommaren.

Och vi bråkade inne på toaletten, så att ingen annan skulle höra och jag låg i badet och han satt på toaletten och jag har aldrig känt mig mer naken än då och han gick ut och jag sjönk ner under vattnet och tänkte att här under ska jag ligga för evigt  här kan jag dö  här ska jag dö  nu kan jag dö nu ska jag dö. Men för evigt visade sig vara för lång tid och jag gick upp och torkade mig i hans handduk för den var större än min.

Hela sommaren gick jag runt med knuten mage och knuten hand och hopp om att sommaren aldrig skulle ta slut. Hela sommaren gick jag runt med knuten mage och knuten hand och jag önskade att allt bara skulle ta slut.

Och han tog på mig och i mig och jag sa att ta inte på mig och i mig och han blev så ledsen och han blev så arg och jag gick in på toaletten och blev ledsen och jag gick över honom och han slängde mig ner på marken och gick över mig och vi låg på marken båda två och vi gick inte att lagas.

På stationen sista dagen grät han. Jag tänkte att han gråter varför gråter inte jag? Och han lutade sitt huvud mot min axel och han var så förbannat vacker och jag tänkte att han har aldrig varit vackrare än nu och det gjorde så djävla ont och jag var så trött och varför grät jag inte? Och jag försökte verkligen, jag tänkte på att jag aldrig mer skulle få se honom och på döda kattungar och på att min farmor var död, men det gick inte. Och jag klev på tåget och jag ville inte gå på tåget och han stannade, fast att han inte brukade stanna för han hatade att stanna och se mig åka och jag brukade få sms där han skrev att han var ledsen för att han inte stannade men nu fick jag inga sms. Och jag tänkte att nu kan jag gråta, men det gick inte. Det gick inte.

Och hösten kom. Men jag var bara tyst och tom när hösten kom och sommaren dog.

Den där om fredag

Vi sitter hos vår jobbpsykolog, dit vi går i grupp för att prata av oss för att vi ibland har så svåra fall att det går runt i hjärnan. Min kollega gråter och jag är trött så trött Fimpen har hostat nästan hela natten och hos läkaren tidigare på dagen så trodde de att han hade lunginflammation som senare visade sig vara förkylningsastma och nu har en liten andningsmask som han ska andas i. 

Min kollega gråter i stolen bredvid mig för att elva personer ska sägas upp på vårt företag. En sjättedel. Jag, som sagt till alla att jag inte tänker söka något nytt jobb på minst två år, har redan börjat flirta med andra företag fast att jag egentligen inte orkar. 

Min kollega frågar om jag förberett något till mötet vi ska hålla med 70 arbetslösa på onsdag och jag skakar på huvudet. Nä, svarar jag. Nu ska jag fan ha helg!

Den där om I fucking love you

Jag sitter i soffan och tittar på Girls och en av de bästa scenerna jag sett hittills medan Stolte mannen står i köket och lagar mat till mig för att jag inte bara ska äta smörgåsar. Min man, som gått upp klockan fyra med Fimpen som hostat så mycket att han vaknat och sen hostat mer till han kräkts. 

Jag går ut i köket och kliar honom på ryggen. Säger men jag gillar mackor. Stolte mannen svara mhm. Sen visar jag honom det där klippet. 

Den där om mellanstadiet

Jag började bli kortast i klassen hade flyttat mig längre åt höger. Fast det var fortfarande bättre att vara kortast än längst som Tina var. Det började fem nya killar i vår klass som kom från en annan skola. De här nya killarna hade inte lika mycket blått i sina ögon som vi dittills hade haft. De kunde skämta och veta att de skämtade. Peter presenterade sig själv genom att säga att han hette Peter och gillade kebab när alla vi andra sa att vi hette Jenny och gillade hästar eller Petra och gillade fotboll eller Jonas och gillade innebandy. Fram tills då var vi vår fritidsaktivitet.

 

Med Peter kom hångel. Kanske inte med en gång. Men sen. Vi satt i klädkammaren och ville inte alls gå ut som lågstadieeleverna gjorde. Vi satt i klädkammaren och hånglade. De flesta ville hångla med Nina och Sandra. Hanna fick inte hångla med någon. Lisas tunga snurrade som en helikoptervinge sa de. Jag tror att jag har hånglat med de flesta av killarna jag gick på mellanstadiet med. Men inte Mikael. När vi hade Ryska posten på våra partyn som vi hade i den där lokalen bredvid skolan så pekade ibland Peter flera gånger på Mikael för att retas.

 

Han?

Nä.

Han?

Nä.

Han?

 

Och då började vi fnittra för det var tredje gången han pekade på Mikael som blivit röd i ansiktet. Och det blåa i våra ögon hade börjat försvinna.

 

Ja.

 

Och så kom vi ut från städskrubben och såg att Peter hade pekat på Mikael och

 

Men fy fan vad taskig du är Peter, jag tänker INTE kyssa Mikael! 

 

Nu visste vi vad mobbning var. Vi var i mitten av virvelvinden men låtsades inte om det. Och Mikaels pappa började komma mer frekvent till skolan.

Den där om att det inte är dags än, men när det väl kommer så...

Det är mitt under min födelsedagsmiddag han tittar upp från efterrätten och säger

 

du lovar mig ett lätt barn nästa gång va? Ett lätt, friskt barn?

 

Och jag bekräftelsenickar.

 

Bra svarar han. Och både han och jag vet att vi i den stunden båda blir livrädda för vad som kommer att hända om det inte blir så.

Den där om lågstadiet

Det var innan jag började referera till mig själv som kortast i klassen. När vi ställde upp oss på led tripp-trapp-trull så stod jag inte längst till höger ansiktet pekandes mot skolbyggnaden. Kortare var fortfarande Petra, som skulle komma att bli min bästis, och Lisa. Jag tillhörde ingen gruppkonstellation mer än ett-be. Ett-be var en mellanklass. Ett-ae var de som var bäst i skolan redan då. Ett-ce var de som var dumma som alltid stal bollarna in i sitt klassrum som knuffades i matkön som var men vet ni ett-ce de är dumma i huvudet hela klassen! Det var ett världshav mellan oss och eleverna i ett-ce. Ett-ce hade Agneta som var världens bästa lärare, förutom vår lärare. Eva. Agneta var världens näst bästa lärare. Eva var bäst.

 

Vi sjöng mycket. Fick lära oss Evert Taube och Cornelis Vreeswijk. Vi gjorde avancerade nummer på skolavslutningarna och blev uppmuntrade att sjunga solo även om vi kanske inte sjöng de finaste solona. I ettan sjöng jag Vart ska du gå min lilla flicka? i en duo med en kille i klassen. Jag hade en gul klänning och en mjukisget under armen. Håret i flätor.

 

Det snöade alltid på vintern och solen lyste på sommaren. Tulpanerna stod i lodrätta rader skolmaten var god på julen dansade vi ringdans in i skolmatsalen med skolmatstanterna som alltid var tanter. Min första pojkvän hette Daniel och han lagade mitt läppstift som gått sönder. Mikael blev mobbad för att han var lite annorlunda och ingen ville pussa på Hanna när vi hade pusslekar. Mikael hade eksem och hos Hanna fick jag äta min första smörgås med jordnötsmör och sylt. Jag umgicks mest med Emma som mamma trodde att jag ville leka med för att hon var populär. Jag skrev långa berättelser på svenskan som världens bästa lärare Eva satte guldstjärna bredvid.

 

Det var ingen som skrapade på ytan och inga tulpaner växte krokigt. Dennis hade sönder mina rullskridskor när han lånade dem utan lov. Det var det mest dramatiska som hände. Det och att Mikaels pappa en dag kom till skolan och skällde på oss med tårar i ögonen för att vi hade mobbat vår son. Vi förstod inte alls vad han menade stod med öppna munnar och tittade tillbaka mot ögonilskan. Vi visste inte vad mobbning var. Vi handlade instinktivt som en kattmamma som förskjutit kattungar som hon vet ska dö. Det är så jag minns det. Medvetandet kom senare, ett par år senare. Det var då jag slutade äta smörgåsar med jordnötssmör och sylt hemma hos Hanna.  

Den där om att det går bra med ett par snygga och bra springskor också

Eftersom det är min födelsedag så tänkte jag önska mig lite grejer. Här kommer min önskelista:

 

barnmark femtonplus vitsippor och tussilago. Högre lön, inte bara för mig utan för alla som är underbetalda och lägre betalt till vita kränkta män-jobb. Mindre stress mer tid flexiblare regler ohårda lagar. Vård istället för fängelse, pedagogik istället för ökade barn- och ungdomsgrupper. Rött istället för blått Gustav istället för Fredrik. Kvinna där man nu sitter. Kvinna där man nu breder ut sig.

 

Ingen diskriminering i kön ålder färg längd bredd yrkesgrupp samhällstyp.

 

Sverigedemokraterna ut ur rikstan! Missnöjesröstande hittar meningsfull aktivitet. Kärlek åt svenska folket så att svenska folket blir kärleksfullt. Ett hem åt alla världens medborgare, förståelse för varför folk som flytt hit vill bo i Södertälje. Förståelse för att folk flytt hit. Förståelse att det inte är ett val de gjort förståelse att de inte men södra Spanien då? där är det ju varmare än i Sverige på vintern! Förståelse.

 

Att män får samma status i sin föräldraroll som kvinnan idag har. Att rosa och blått blir färger och inte kön. Att bra tv-serier aldrig får hålla på i så många säsonger att de blir dåliga att musik alltid får finnas. Att min son börjar sova längre än till sex att han kommer att börja trivas på förskolan. Att min man alltid kommer att vara kär i mig och jag alltid i honom. Att alla får vara friska och leva så länge de vill att jag själv gör det samma. Att jag inte behöver ångra "så länge de vill" om någon börjar närma sig tvåhundra och bara tjoho! ska leva tills jag är femhundra!

 

Jag önskar mig en solig sommar och jämställdhet. Jämlikhet och att folk reser sig på bussen för de som behöver sitta. Ingen kärlekssorg och all lycka till alla mina vänner. Att inga vargar eller lodjur skjuts och att Sverige vinner fotbolls-EM i sommar. Att jag orkar springa en mil under Midnattsloppet och att allas bebisar lever när de föds och efter att de fötts. Jag önskar ingen fattigdom, semla till alla och att de som inte vill äta häst-lasagne ska få slippa.

 

Jag önskar mig fred på jorn.

Den där om mamma och pappa

Jag sitter mitt emot mina föräldrar på Kvarnen. Vi har ensamkväll mest för att Fimpen är sjuk, vi har fått vab-uari slängt i vår famn som ett nytt föräldrabegrepp och Stolte mannen har stannat hemma med honom.

 

Mamma frågar vad jag ska ha och jag svarar henne att jag inte tänker berätta det för henne. Hon beställer alltid samma som mig om hon vet vad jag ska ha. Det irriterar mig mest för att jag vill uppfostra henne till en stark självständig kvinna. Hon kliar sig i håret och trycker ner glasögonen så att hon kan se över glasögonskanten samtidigt som jag frågar vad det godaste de har ätit i hela sitt liv är. Pappas svar kommer blixtsnabbt.

 

Fiskpinnar!

 

Jag skrattar åt honom mer än med honom men blir inte förvånad. Min pappa har flyttat två gånger i sitt liv. En gång ihop med min mamma. Då tog han allt han ägde, la det på sitt lakan, knöt ihop och lyfte upp paketet. Den andra gången till det radhus som jag växte upp i som de fortfarande bor i.

 

Mamma bestämmer sig för fläsklägg. Hon beställer innan mig och när det blir min tur beställer jag köttbullar.

 

Köttbullar! tjuter min mamma. Det skulle jag också ha valt!

Den där om den 19 februari 2013

I morgon hörrni! I morgon är årets antagligen bästa dag. Jag fyller år och vi ska boka vår resa till Argentina.

 

19 februari 2013, fy tusan en sån dag!

Den där om 25 000

En kompis som precis utbildat sig till sjuksköterska uppdaterade precis på Facebook att hon lyckats få en ingångslön på 25.000. Alltså tusen kronor över det belopp som löneupproret för sjuksköterskor kämpat för. Och hela jag kämpar för att glädjas för dem. Tycka att det är skitbra och hoppen och att den lilla feministen i mig hoppar runt med pom-poms och gör hejarrop.

 

Samtidigt som jag tänker på min egen inkomstlön för inte så längesen. 18.000 kronor efter mer än fem år på universitetet och en master i statsvetenskap. Jag blir sur och bitter för att inte jag och min yrkesgrupp värderas lika högt. För att inte vi kan organisera oss på samma sätt som sjuksköterskor, ha facket bakom oss. Enade statsvetare, kom igen! Vi räddar också liv! Blir hotade på arbetsplatsen! Lägger ner hela våra liv! Får höra att vi jobbar med något vi brinner för/har ett kall och därför inte borde ha lika mycket betalt!

 

Fast samtidigt så vet jag ju att det inte är min kompis ingångslön det är fel på, det är min. Bara för att sjuksköterskor får högre lön innebär det inte att min blir mindre, det är nog till och med så att en höjd lön för dem blir en fundering om högre lön för mig.

 

Så istället för att irritera mig över att någon som precis är utexaminerad tjänar ungefär som jag gör efter fem år i yrkeslivet så försöker jag bli glad. Och hoppas att även andra typiska vårdande och kvinnliga yrken kan få lite status och högre betalt.  

Den där om att jag inte tänker bli en träningsblogg

Sofy som skriver på bloggen Upp och hoppa hade en utmaning i början av året där vi skulle öka vår planktid i minuter. Jag gick från 45 sekunder till runt tre minuter och imponerade inte bara mig själv, Stolte mannen och min bror utan seglade även in på topp tio i de som ökade mest.

 

Nu kör hon igen. Tre kilometers spring, armhävningar på tå och burpees. Jag har aldrig gjort en burp (var är singular av burpees?), kunde göra 22 armhävningar på knä och två(!) på tå och har anmält mig till Midnattsloppet så löpträning är välkommet.

 

Häng med, hörrni!

(Det här är för övrigt inlägg nummer 2500.)

Den där om lördagen

Han hinner inte köpa nya byxor och går och muttrar över det en stund i lägenheten. Jag håller Fimpen i händerna och springer runt med honom i lägenheten, jag springer så snabbt att han inte hinner sätta ner fötterna vid varje steg och det ser ut som om han svävar runt på månen. Han skrattar så att han tappar nappen och jag skriker TUT TUT! HÄR KOMMER VI! och då skrattar han ännu mer fäller huvudet bakåt.

Lillebror ringer på dörren och snubblar in och tar över lägenheten så där som han kan göra. Fimpen är först lite avvaktande med spelar efter ett tag munboll med honom. Munboll spelar de genom att ta en mjuk boll i munnen och kasta till varandra. Så klart. Jag sätter på den glittriga tröjan som ser ut som en tröja som en 83-årig tant från Säffle skulle sätta på sig inför dans på krogen. Glittertröja svartkjol det stora halsbandet vinterskor strumpbyxor (fast i omvänd ordning) läppstift. Skriker hejhej tar Stolte mannen i handen och går och äter:

champagne

tartar

förbricka

pasta

kalvkind

nån pudding

massor av rö-vin 

dessertvin.

Vår första dejt sedan augusti. Vi hinner gråta skratta ta Måns Herngren med kvinnosällskaps bord (när vi berättar att vi är på barnfri dejt, första sedan augusti) tappa mat på glitterblusen prata Argentina säga vi har inte pratat om Fimpen en enda gång! prata om Fimpen och måla snoppar i snön på en bil innan vi går hem. Och vi bestämmer att det här måste vi göra om snart.   

Den där om vad som gör mest ont just nu

Jag står i ett buskage i en närförort till Stockholm och gråter. Det är ingen lätt tårar nedför kinderna-gråt, utan det är buhuhuhu-gråt. Jag trycker en bit nersnorat toalettpappersbit mot ögonen som för att försöka stoppa tårarna, men det går inte. Om tvåkvart har jag ett möte med en man som just fått veta att han har hiv, men det vet jag inte där jag står i busken. Eller jag vet att jag har ett möte, men jag vet inte om att det är med en man som just fått veta att han har hiv. Jag vet inte heller att han kommer att gråta ungefär som jag gör nu.

Jag har precis lämnat min son på förskolan för första gången själv. Min son har pratat sitt utomjordingsspråk hela vägen hit, en promenad hemifrån oss till förskolan på en timme. Det låter som om han får in olika signaler utifrån med sin lilla Stig-Helmertofs på skallen. Jag älskar det samtidigt som jag oroar mig lite för att han aldrig kommer att börja prata riktigt. Vi har kommit fram till förskolan, ställt vagnen på vagnparkeringen, tagit av sexton lager kläder och skrattat åt bilden på honom som hänger ovanför hans hänga av kläder-plats, där han ser så jävla sur och svår ut. Sen har vi gått in till pedagogerna och de andra barnen. Han har hojtat pilirifi! och när han har sett att jag inte tänkt stanna utan lämna honom där så har han tjutit till och förvrängt det där lilla ansiktet som alla säger liknar mitt. I hans ögon. Han ögon! så läser jag av förvirring och att han blir så jävla ledsen att jag lämnar honom. Han förstår inte alls att jag inte ska stanna med honom där eller varför jag inte ska göra det. Och de där orden att han slutar gråta direkt när jag gått de hjälper inte, för vissa gånger när vi hämtar honom och frågar hur det har gått så får vi svaret att idag har det gått sådär, han har varit ganska ledsen hela dagen.

Och därför. Därför står jag i ett buskage i en närförort till Stockholm och gråter.