Den där om lågstadiet

Det var innan jag började referera till mig själv som kortast i klassen. När vi ställde upp oss på led tripp-trapp-trull så stod jag inte längst till höger ansiktet pekandes mot skolbyggnaden. Kortare var fortfarande Petra, som skulle komma att bli min bästis, och Lisa. Jag tillhörde ingen gruppkonstellation mer än ett-be. Ett-be var en mellanklass. Ett-ae var de som var bäst i skolan redan då. Ett-ce var de som var dumma som alltid stal bollarna in i sitt klassrum som knuffades i matkön som var men vet ni ett-ce de är dumma i huvudet hela klassen! Det var ett världshav mellan oss och eleverna i ett-ce. Ett-ce hade Agneta som var världens bästa lärare, förutom vår lärare. Eva. Agneta var världens näst bästa lärare. Eva var bäst.

 

Vi sjöng mycket. Fick lära oss Evert Taube och Cornelis Vreeswijk. Vi gjorde avancerade nummer på skolavslutningarna och blev uppmuntrade att sjunga solo även om vi kanske inte sjöng de finaste solona. I ettan sjöng jag Vart ska du gå min lilla flicka? i en duo med en kille i klassen. Jag hade en gul klänning och en mjukisget under armen. Håret i flätor.

 

Det snöade alltid på vintern och solen lyste på sommaren. Tulpanerna stod i lodrätta rader skolmaten var god på julen dansade vi ringdans in i skolmatsalen med skolmatstanterna som alltid var tanter. Min första pojkvän hette Daniel och han lagade mitt läppstift som gått sönder. Mikael blev mobbad för att han var lite annorlunda och ingen ville pussa på Hanna när vi hade pusslekar. Mikael hade eksem och hos Hanna fick jag äta min första smörgås med jordnötsmör och sylt. Jag umgicks mest med Emma som mamma trodde att jag ville leka med för att hon var populär. Jag skrev långa berättelser på svenskan som världens bästa lärare Eva satte guldstjärna bredvid.

 

Det var ingen som skrapade på ytan och inga tulpaner växte krokigt. Dennis hade sönder mina rullskridskor när han lånade dem utan lov. Det var det mest dramatiska som hände. Det och att Mikaels pappa en dag kom till skolan och skällde på oss med tårar i ögonen för att vi hade mobbat vår son. Vi förstod inte alls vad han menade stod med öppna munnar och tittade tillbaka mot ögonilskan. Vi visste inte vad mobbning var. Vi handlade instinktivt som en kattmamma som förskjutit kattungar som hon vet ska dö. Det är så jag minns det. Medvetandet kom senare, ett par år senare. Det var då jag slutade äta smörgåsar med jordnötssmör och sylt hemma hos Hanna.