Den där om mellanstadiet

Jag började bli kortast i klassen hade flyttat mig längre åt höger. Fast det var fortfarande bättre att vara kortast än längst som Tina var. Det började fem nya killar i vår klass som kom från en annan skola. De här nya killarna hade inte lika mycket blått i sina ögon som vi dittills hade haft. De kunde skämta och veta att de skämtade. Peter presenterade sig själv genom att säga att han hette Peter och gillade kebab när alla vi andra sa att vi hette Jenny och gillade hästar eller Petra och gillade fotboll eller Jonas och gillade innebandy. Fram tills då var vi vår fritidsaktivitet.

 

Med Peter kom hångel. Kanske inte med en gång. Men sen. Vi satt i klädkammaren och ville inte alls gå ut som lågstadieeleverna gjorde. Vi satt i klädkammaren och hånglade. De flesta ville hångla med Nina och Sandra. Hanna fick inte hångla med någon. Lisas tunga snurrade som en helikoptervinge sa de. Jag tror att jag har hånglat med de flesta av killarna jag gick på mellanstadiet med. Men inte Mikael. När vi hade Ryska posten på våra partyn som vi hade i den där lokalen bredvid skolan så pekade ibland Peter flera gånger på Mikael för att retas.

 

Han?

Nä.

Han?

Nä.

Han?

 

Och då började vi fnittra för det var tredje gången han pekade på Mikael som blivit röd i ansiktet. Och det blåa i våra ögon hade börjat försvinna.

 

Ja.

 

Och så kom vi ut från städskrubben och såg att Peter hade pekat på Mikael och

 

Men fy fan vad taskig du är Peter, jag tänker INTE kyssa Mikael! 

 

Nu visste vi vad mobbning var. Vi var i mitten av virvelvinden men låtsades inte om det. Och Mikaels pappa började komma mer frekvent till skolan.