Jag står i ett buskage i en närförort till Stockholm och gråter. Det är ingen lätt tårar nedför kinderna-gråt, utan det är buhuhuhu-gråt. Jag trycker en bit nersnorat toalettpappersbit mot ögonen som för att försöka stoppa tårarna, men det går inte. Om tvåkvart har jag ett möte med en man som just fått veta att han har hiv, men det vet jag inte där jag står i busken. Eller jag vet att jag har ett möte, men jag vet inte om att det är med en man som just fått veta att han har hiv. Jag vet inte heller att han kommer att gråta ungefär som jag gör nu.
Jag har precis lämnat min son på förskolan för första gången själv. Min son har pratat sitt utomjordingsspråk hela vägen hit, en promenad hemifrån oss till förskolan på en timme. Det låter som om han får in olika signaler utifrån med sin lilla Stig-Helmertofs på skallen. Jag älskar det samtidigt som jag oroar mig lite för att han aldrig kommer att börja prata riktigt. Vi har kommit fram till förskolan, ställt vagnen på vagnparkeringen, tagit av sexton lager kläder och skrattat åt bilden på honom som hänger ovanför hans hänga av kläder-plats, där han ser så jävla sur och svår ut. Sen har vi gått in till pedagogerna och de andra barnen. Han har hojtat pilirifi! och när han har sett att jag inte tänkt stanna utan lämna honom där så har han tjutit till och förvrängt det där lilla ansiktet som alla säger liknar mitt. I hans ögon. Han ögon! så läser jag av förvirring och att han blir så jävla ledsen att jag lämnar honom. Han förstår inte alls att jag inte ska stanna med honom där eller varför jag inte ska göra det. Och de där orden att han slutar gråta direkt när jag gått de hjälper inte, för vissa gånger när vi hämtar honom och frågar hur det har gått så får vi svaret att idag har det gått sådär, han har varit ganska ledsen hela dagen.
Och därför. Därför står jag i ett buskage i en närförort till Stockholm och gråter.
21 kommentarer:
Usch och fy för båda delarna av din berättelse, stackars Fimpen som inte förstår, stackars dig som förstår och stackars man vars värld blivit en annan.
Maken och jag har varit extremt skonade från lämna-på-förskolan-gråten med tuffa storasyster men jag har en känsla av att lillskiten nog kommer att reagera annorlunda. Världen är nog lite läskigare och mer obegriplig för honom.
Tack Emma. Det jobbigaste är att inte kunna förklara. Säga till honom att vi kommer att komma tillbaka och att han såklart inte ska vara där förevigt. Plus att vår förskola är ganska så skruttig, önskar att vi hade haft ett gladare och bättre alternativ.
Det är helt vidrigt! Och jag tror inte alls på att det är viktigt för barn under två år med förskola, som somliga förändrar intalar sig, utan att det är ett nödvändigt ont eftersom vi båda vill jobba. Det gör det inte precis enklare.
Önskar att det hade funnits alternativ, tex mindre barngrupper eller daghem (sk dagmammor/dagpappor), men det är kö till allt.
Dock vet jag andra barn under två år som älskar förskolan.
Jamen absolut, är de glada är det ju toppen. Jag menade att många pratar om förskolan som om det ger en stimulans barn behöver som man inte kan ge dem själv och resonerar man på det viset är det väl enklare att lämna ledsna barn eftersom man känner att man gör något bra och viktigt för barnets utveckling. Juni har haft dagar då hon varit ledsen och velat sitta i sin vagn hela tiden och det har känts jättejobbigt, svårt att distansera sig ifrån.
Sådär var hela min höst. Jag ville ibland bli hemmamamma å hemskola, grät ofta över min otillräcklighet, övervägde i tanken att jobba ännu mer å ha råd med barnflicka. Vi klöv oss verkligen å jobbade omlott för att kunna lämna sent å hämta tidigt. Så vidrigt när jag märkte att E försökte gömma sig, förleda oss till saker hemma osv. för att slippa gå iväg. Nån enstaka dag var "bra" men det kändes egentligen bara som att E gav upp å inte orkade. När vi bad personalen berätta vad vi å de skulle göra för att lösa detta var deras enda förslag alltid att hämta tidigare. Aldrig att DE skulle göra/förändra något. Å så blev E sjuk flera gånger i november-december å vi jobbade inte nån hel vecka under de två månaderna för nån fick hela tiden vabba.
Det släppte mirakulöst efter en vecka i januari. Jag vet inte varför. Vågar inte riktigt spekulera i om det handlar om trygghet eller uppgivenhet egentligen. Men märker i alla fall att E mår bra, är glad vid hämtning å lämning å pratar i positiva termer om förskolan. Det känns iallafall inte uselt för stunden.
Jag vet fortfarande inte om det känns värt det faktiskt. När vi flyttar nästa år (lite därför vi inte redan bytt faktiskt) hoppas jag kunna hitta nåt bättre ställe i det området å våga ställa högre krav. Det SKA vara färre barn i gruppen, det SKA finnas utbildad personal, de SKA lyssna på hur vi vill skola in å göra vid hämtning/lämning osv.
Lycka till å tveka inte våga ställa krav/byta ställe om det krävs!
Hej.
Jag råkade läsa på om barn under 1,5 och under 3 år på förskola, samtidigt som min dotters "första förälskelse" i förskolan la sig.
För mig oss är det hårfint. Blir det för länga dagar, för många dagar i veckan - så funkar det inte. Eller funkar, men den där genuina glädjen som man ändå unnar sitt barn orkar inte hitta fram. Då har vi kanske världens bästa förskola (på landet, waldorf, kooperativ, små grupper, gammal bondgård, etc etc, pedagoger som varit där i 10-tals år, tar in vikarier om någon är sjuk etc).
ÄNDÅ - är det så att det inte funkar med för långa dagar för många dagar i veckan.
Jag är ensamstående och behöver pengarna när jag jobbar, men jag har löst det så att jag jobbar hemifrån 3-4 kvällar i veckan efter att hon har lagt sig. Och sedan så försöker jag att "ringa en livlina" varje onsdag. Kanske en kompis, en bror, en mormor...så att hon antingen slipper onsdagen helt, eller kanske bara får en halvdag.
Dessutom tar jag en semestervecka på hösten och en på våren (mars) - för att bryta och så att hon får vila upp sig.
Svårt. Det är svårt ibland. Alla barn är individer, alla familjer är individuella.
Och så ska jag avsluta med ett helt ovetenskapligt citat, från en fyrabarnsmor (min mamma):
"Allt man ger barnen när de är små, innan de är tre och innan de börjar skolan, all den tiden får man tusenfalt tillbaka senare."
Önskar er all lycka!
Men Anna, vilken kamp. Det kom (på riktigt, inte sånt man bara säger) tårar av att läsa om din situation, oerhört imponerande. Gud vad svårt det måste vara, vi är två och kan därmed jobba omlott så vår dotter bara går 9-15 och båda jobbar heltid (= god ekonomi) och ändå tycker jag det är tufft ibland.
Undrar om vi läst samma bok? Mycket intressant...
Åh Jenny! Fy fan vad jobbigt. Jag känner så med dig och vet hur jävla skitjobbigt det kan vara. Alltså verkligen! KRAMAR!
Också Anna: Som jag känner igen mig. Med min äldsta son (nu 12 år) var jag också ensam, och jobbade heltid, och min son var den som kom först och gick sist. Varenda dag. Så himla jobbigt. Kramar till dig med!
Aj! Nu har jag ju bara haft ett barn som börjat förskola men ja, det var rätt hemskt. För oss gick det dock ganska fort, innan det där hjärtslitande ledsna gick över. Att hon fattade att vi kom tillbaka vareviga dag. Står ni kvar i någon kö för att kunna byta förskola om det inte känns bättre efter ett tag? Kan man det? Fattar ju att det inte hjälper NU men...
Det vidrigaste är precis den där blicken, att han inte förstår. Jag har också precis skolat in. Känner mig som en svikare, fast jag tyckt att andra föräldrar varit så fjaskiga när jag själv vrit pedagogen. "Herregud, tror de ungen ska sluta älska dem", typ. Men...det är skillnad att stå där själv, och det är ju faktiskt traumatiskt för barnet, även om det vänjer sig. Och det kommer han såklart att göra. Huga. Det var då den sötaste lilla blöjrumpan oclså <3 Han är så fin, Fimpen, så allvarliga kloka ögon på bilderna du lagt upp.
Min dotter började skrikgråta när torghandlaren jag köpte tulpaner av kom nära (hon satt i vagnen) och gav henne en blomma. Hon vill inte ha okända personer (inte så många kända personer för den delen) för nära. Hon har varit så här sen födseln i princip (K är ju lika gammal som Fimpen) så "en fas" känns inte aktuellt. Vi har med trixande kunnat skjuta på förskolestarten till augusti men det känns liksom inte som att det blir enklare för det. Massor med kramar, tack för att du skriver!
MW, det blir säkert mkt bättre med augusti även om det är jobbigt.Det är stor skillnad att skola in en 12-13 månaders jämfört med ett barn som bara är så mkt äldre som ett par månader. Det händer så mkt den tiden så har man möjlighet att skjuta på det tills barnet är iaf 15 månader så gör det skillnad. Barnet är så pass mycket större och mognare och har lättare att finna sin plats i en barngrupp. Dessutom har fler barn börjat gå och fått bättre grovmotorik vid den tiden, vilket ger en större känsla av trygghet och kompetens.
<3
Vad söta ni är!
Jag tycker mycket sällan synd om mig själv.
Jag har förmånen att ha ett flexibelt jobb och en flexibel arbetsgivare och kan kombinera skitroligt jobb och barn.
Och det här med barn, jobb och karriär. Jag kan bara berätta att på de 1,5 åren som har gått så har jag lyckats löneförhandla 4 ggr och fått upp min lön rätt okey.
Nya titlar på resans gång också.
.....och så kombinerar jag alltså detta med lite småvabbande och samtal med HR chefen där jag säger "jo men förresten, förutom att jag jobbar hemifrån på fredagar så att min dotter får kortare dagar så, hm, känns det somm jag får ta ledigt en del onsdagar också?"
Sen är det socialt, privat kanske inte bästa tiden i mitt liv. Men var sak har sin tid.
Hanna, jag kommer inte ihåg exakt vad jag har läst. Jag lånade en bunta böcker om anknytning på biblioteket och har våldsgooglat en hel del. Men mycket intressant och det ger en rätt mycket att tänka på.
Jenny &Stolte mannen. Det kanske finns kreativa lösningar på era jobb? Turas om att vara lediga varannan onsdagseftermiddag? Göra något projekt hemifrån istället? Det är klart att han kan vänja sig vid fulla dagar på förskolan, men vill ni det?
Feminism, boendekostnader, förskolekvaliteer, barnet som individ.
Kör på magkänsla säger jag!
Trevlig söndag där ute!
Vilka fantastiska kommentarer säger jag, Mina har varit helt ok med förskolan förutom i perioder. Som "tur" var så var jag föräldraledig när Stella skolades in och arbetslös med Nike i början så de gick rätt korta dagar. Kommer ihåg en dag när Nike bara bröt ihop totalt när jag lämnade henne och då tog jag faktiskt med mig henne hem igen. Kanske inte pedagogiskt rätt men eftersom jag kunde det då så gjorde jag det. det kanske var för att de inte gick så långa dagar i början som de gillar förskolan, jag vet inte men man måste ju som sagt jobba. Kram Jenny. Du kanske kan flörta med lillebror och få honom att hämta toktidigt nån dag? :)
Vilken härlig uppföljning Anna, sorry att jag "tyckte synd om dig", menade bara att det är tillräckligt klurigt om man är två.
Heja alla föräldrar!
Vilken hjärtskärande jättejobbig situation. Jag hoppas hoppas att det blir bättre snart, att ni får byta till ett bättre ställe, att Fimpen slipper bara resignera. Jag hoppas så himla mycket att ni får må bra snart med förskolesituationen, hela familjen.
<3 <3 <3
Uuuuh alltid lika tråkigt!
Fy fan. Den känslan är fruktansvärd. Jag hoppas att det blir mycket bättre mycket snart. De gånger det varit så med Tintin har jag knappt kunnat andas på vägen därifrån.
Det där med att byta ställe alltså. Önskar att vi hade kunnat, men det finns ju inga andra alternativ, enligt Stockholms stad.
Dock! Idag när jag hämtade så hade han gått för första gången på förskolan (hemma har han gjort det ett tag), inte varit ledsen alls och så hade han lekt! Och bråkat om en leksak, vilket tydligen var bra. Tidigare har han mest suttit och pillat för sig själv.
Och jag älskar hur fina och peppande ni är mot varandra, helt motsats till kommentarer i inlägget till att jobba heltid. Kram på er alla!
Skicka en kommentar