Den där om hur det gick på intervjun

Jag väger plus mot minus och plus vinner nog ändå. Mina kollegor pratar om rykten som säger att jag kommer att gå upp tiotusen i lön och jag vågar inte tro på det. Att äntligen inte behöva skämmas för sin lön. Att äntligen ha råd med det mina vänner har råd med. Kunna spara och köpa saker (mat) i slutet av månaden.

Jag kommer in på kontoret och springer nästan rakt in i en kille jag känner sedan tidigare. Kramar om honom och tänker att det måste väl ändå se bra ut? Att jag känner folk. Rutinsvarar på rutinfrågor och rycker på axlarna mer än ler när de frågar hur jag kunde klättra så snabbt på mitt förra jobb. Tänker att mitt CV kanske är lite väl saltat, men är inte allas det? Jobbet låter verkligen intressant. Intressant på ett vuxet vis. Ansvar. Kontakt med regering och riksdag. Samtidigt på minussidan: inte kontakt med vanligt folk. Kostym istället för jeans och herre Gud, kommer jag inte kunna blanda rött med gult och grönt på mina kläder?.

Får med mig arbetsprov som ska lämnas in i slutet av veckan och jag stoppar ner det i väskan och tänker att den här lyxen, det här underbara: att vara nöjd om jag får det. Nöjd om jag inte får det. Det är fint. 

Den där om Lisa

Linnéa skriver om tjeförälskelse och jag ligger där bredvid Fimpen och tänker att hm, nä jag har nog ingen nyförälskelse, bara gamla underbara. Lägger ner telefonen och kommer på att joho, DET HAR JAG VISST!

 

Jag har bara träffat min tjejförälskelse (som i kompisförälskelse, vill inte nedvärdera lebisk kärlek som någon andrahandskärlek) en gång. Jag gick in från ett blåsigt och snöigt Södermalm och hon stod i baren och beställde vin. Jag såg henne och det kickade till i magen av japp, hon kommer att bli min nya bästis!. Jag försökte dricka bort det nervösa. Hon gjorde samma sak.

 

Och allt det hon sa det stämde överens med det jag ville berätta. Allt det hon sa det var intressant. Och du vet när du inte vill bli för ivrig? När du måste hålla tillbaka för att inte skrämma bort med åh, vi kommer att bli bästisar?

 

Så gick vi därifrån och Stolte mannen frågade hur det hade gått. Jag ryckte på axlarna: bra? men ville egentligen hoppa omkring och nybästis-skrika. Och ligga i sängen och prata om hur konstigt det är att vissa människor blir vi förälskade i med en gång. Vet att vi hör ihop.

 

Så skulle vi ses igen. Jag hade valt ut kläder i mitt huvud. Och bytt kläder. Bytt tillbaka. Men Fimpen mådde för dåligt och vi mattades ut i kanterna av sjukhusvistelse och jag ställde in. Hon skickade ett meddelande om att hon hade målat naglarna. Och jag framför telefonen-fnissade och tänkte att hon kanske var lite kompiskär i mig också.

Den där om att ifall ni är föräldrar...

...eller intresserade av barn som blir sjuka så läs den här bloggen. Den är jävligt vettig och bra på alla sätt utom det att min man absolut inte tror på deras tips om honung mot hosta. Fast det är ju inte bloggens fel. (Jag smyger ner honung i vällingen ändå, när han inte ser.)

 

Och ja, det var allt jag hann blogga innan nästa möte. Eller vänta, hinner även skriva att jag ska på jobbintervju imorgon. H J Ä L to the P!

Den där om välling i soffan

Vår lägenhet är misshandlad just nu. Jag torkar välling ur soffan och gräver fram smörgåsar under den. Trampar i kladd och smulor. Svär och inne i huvudet-gormar. En liten Fimpen som går fram som en bulldozer tillsammans med tanken att vi snart kommer att flytta till större gör att det liksom vilar en känsla av äh, fuck it! över det här boendet. 

Drömhuset blev inte vårt. Inte någon annans heller. Säljaren ville ha 1,5 miljoner mer än området den såldes i (och nästan två miljoner mer än han köpte det för i februari 2012). Vi la ett bud som han tackade nej till och så är det med det. 

Så i väntan på större torkar jag välling och drömmer om den här postern och de här kuddarna.

Den där om ett rutiningrepp

Sju nollnoll. Så är vi tillbaka dit vi aldrig mer vill återvända. Barnsjukhus. Himla luddigt i kanterna och glada leende på bilderna, på riktigt knivskarpt och munnar vända åt andra hållet.

Vi får ett rum på avdelning Q83 och på väggarna har de målat Astrid Lindgrens figurer. Jag och min man skrattar åt Madicken som har fått ett vuxen mans ansikte. Fimpen springer runt i korridorerna med en studsboll han har hittat i leklådan. Han får en säng som är för stor för honom och en sjukhussärk storlek 104, flera nummer för stor för honom. Jag skojar att han har ena axeln bar, som på fashionshow.

Stolte mannen går med vår son in i operationssalen och kommer ut och jag ser att han kämpar. Jag hoppar över snubblar till över bord och stolar vi trillar in i varandras famnar och han snyftar mot min axel. Att se sitt barn sövas. Pillandes på en plastdinosaur.

Stolte mannen vankar fram och åter i sjukhuskorridoren. Vi mantrar i huvudet att det bara är ett rutiningrepp. Det är bara ett rutiningrepp. I mitt huvud radar scenerna upp sig.

Scen ett: läkaren kommer ut och drar skyddsmössan från huvudet. Fimpens föräldrar? Ja, det uppstod komplikationer...

Scen två: jag skriker och Stolte mannen håller om mig.

Scen tre: jag ligger i ett tyst och släckt sovrum. Stolte mannen kommer in och du måste äta något, Jen.

Barnsjukhus. Det värsta vidrigaste som finns.

Efter två timmar ringer Stolte mannens telefon. Fimpen mår bra, men det har blivit komplikationer. Min man ifrågasätter och frågar frågar frågar. Vinkar ut mig i korridoren, men jag vill inte gå ut dit. Jag vill stanna i väntrummet och i den värld där allt är fint och bra och luddigt rosa i kanterna. Fimpens operation ska hålla på en timme till. Min man vill gå och köpa kaffe. Jag vill bygga bo i det där väntrummet.

Så kommer han ut, den minsta lilla gossen i världen. Jag bryr mig inte om rasism eller krig eller bomber i Boston. Låt de spränga hela jävla världen bara jag får vara här med min son och lukta på honom. Jag frågar Stolte mannen om inte han vill lukta på Fimpen när Fimpen är sjuk, men det vill han inte. Jag lägger mig över sängen med näsan i gossnacke och andas. Andas. Andas.

Klockan tjugiett nollnoll får vi gå från sjukhuset och i hissen vill Stolte mannen krama mig. Vänta ber jag och han undrar vad som kan vara viktigare än att kramas. Jag sätter på låten. Det här, svarar jag.

Den där om en sommar

Det var precis i början och allt var så där kristallklart och jag tyckte att jag kunde se hela vår framtid, någonstans där längst fram skulle vi dö hållandes i varandras händer. Jag var ute och tittade mer än dansade drack mer än skrattade rökte blå Camel. Telefonen i ett stadigt grepp i min väska. Smsen redan färdigskrivna i mitt huvud.

Han hemma med sin lägenhetskompis. Hade han skickat kom! så hade jag varit där redan innan han hunnit komma fram till utropstecknet. Solen som aldrig gick ner. Temperaturen som egentligen var för kall för bara ben. Stockholmsnatt. 

Till halv fyra höll jag ut. Jag höll alltid ut längre än jag höll ut. Ville inte vara den. Ville inte vara den som smsade först. Vi möttes på halva vägen var. På Högbergsgatan i höjd med någon park jag inte ens då visste namnet på satte vi oss på nästöversta trappsteget. Han stoppade sina lurar i öronen mina sa lyssna! och jag lyssnade. Plura. Alltid dessa jävla män med deras jävla låtar. Trasiga män med för mycket att sjunga om. Smärta snarare än betraktande. 

Cigaretthållande mer än handhållande. Berusade. Gick vi hem tillsammans, till honom eller mig minns jag inte.

Den där om vem som är i majoritet

Hej mitt fina fina land,

jag är lite rädd för dig just nu. Jag tycker att du är lite läskig. Du pratar om att separera människor i olika bussar beroende på hud- och/eller hårfärg. Du vill inte ta emot slyktingar som vill hoppa ut genom ett fönster och ta livet av sig. Du vänder ryggen till. Visar dig liten, fast du är stor har en enorm yta, ett av de största länderna i Europa.

Du säger att de där, de som inte är som jag, de tänker inte jag hjälpa. Rädda. Visa solidaritet för. Jag tänker vara tyst. Som i den där låten Du tysta, Du glädjerika sköna! Du säger att de där, de som kommer långt bort ifrån, de tar mina jobb. De tar allas jobb. Och samtidigt säger du att de inte alls vill jobba, de vill bara komma hit och få bidrag. Stjäla, ingå i ligor, ligga med dina kvinnor, våldta och förnedra.

 

Jag får inte riktigt ihop det, det där med att de både vill ta ditt jobb och inte jobba alls. Och att majoriteten av alla våldtäkter sker inom familjen, hotet ligger mot någon vi redan känner. De får inte röra din kvinna. Och inte sin egen heller. Eller sina, för du säger att de alltid har månggifte. Som om du är trogen din kvinna hela livet? Endast en endaste fru, som håller en hel livstid?

 

Och du blundar när du går förbi de som tigger på stan, för det behöver inte angå dig så länge du tror på att de ingår i ett nätverk, att de tjänar stora pengar på sitt tiggeri. Du skakar på huvudet och tycker att jag är naiv när jag köper te, mat och ger kläder till kvinnan som tigger vid min tunnelbanestation.

 

Du gör mig rädd. Jag förstår inte varför. Eller jag förstår varför. Vi är inne i en ekonomisk kris och jag förstår att du också är rädd just nu. Att med en världssituation som är nattsvart kommer misstänksamhet mot det som är främmande. Att det blir lättare att skylla din arbetslöshet på invandrare. Jag, liksom du, hoppas att den där krisen är över snart. Mest för att jag vill återgå till att vi tyckte att det var fantastiskt fint när Lars Ohly inte ville sitta i samma sminkrum som Jimmie Åkesson eller att Bengt Westerberg inte ville umgås med Ny demokrati. Minns du Ny demokrati? De var populära på nittiotalet. När vi hade vår förra ekonomiska kris. De försvann sen, när krisen var över. För vet du? Hur mycket du än korvar dig i ditt ålskinn så är jag som majoriteten.

 

Vi är majoriteten. Vi är majoriteten.Vi är majoriteten.Vi är majoriteten.Vi är majoriteten.Vi är majoriteten.Vi är majoriteten.Vi är majoriteten.Vi är majoriteten.Vi är majoriteten.Vi är majoriteten.Vi är majoriteten.Vi är majoriteten.Vi är majoriteten.Vi är majoriteten.Vi är majoriteten.Vi är majoriteten.Vi är majoriteten.Vi är majoriteten.Vi är majoriteten.Vi är majoriteten.Vi är majoriteten.Vi är majoriteten.Vi är majoriteten.Vi är majoriteten.Vi är majoriteten.Vi är majoriteten.Vi är majoriteten.Vi är majoriteten.Vi är majoriteten.Vi är majoriteten.Vi är majoriteten.Vi är majoriteten.Vi är majoriteten.Vi är majoriteten.Vi är majoriteten.Vi är majoriteten.Vi är majoriteten.Vi är majoriteten.Vi är majoriteten.Vi är majoriteten.Vi är majoriteten.Vi är majoriteten.Vi är majoriteten.Vi är majoriteten.Vi är majoriteten.Vi är majoriteten.Vi är majoriteten.Vi är majoriteten.Vi är majoriteten.Vi är majoriteten.Vi är majoriteten.Vi är majoriteten.Vi är majoriteten.Vi är majoriteten.Vi är majoriteten.Vi är majoriteten.

Den där om att åka till Edinburgh

Vi går på gator som kanske inte ens behövts sopats rena från vintergrus snösalt. Jag har stoppat in min hand i hans och skyller på att den är kall. I vagnen sitter Fimpen och ropar indianvrål med handen för munnen, ni vet? Jag lärde honom det för någon timme sedan och han älskar det även om han för huvudet till handen istället för att röra på handen mellan varje uh-uh-uh-uh.

Vi sitter på restauranger på kvällarna och beställer in musslor i olika smakkombinationer och vår son sover i sin vagn i ett hörn. Vi skålar i cava champagne prosecco vin öl och slänger långblickar mot stället där vår son sover. Han håller sin napp i handen och sin mun jordgubbsformad. Som om han just sett något han inte väntat sig. Förvånad. Vi doppar bröd i sås och frågar får jag smaka på din? och ofta har jag halva handen nere i Stolte mannens tallrik innan jag frågar.

Fimpen har precis lärt sig springa eller snarare är i färd med att lära sig och älskar långa korridorer på hotellet klädda i heltäckningsmatta. Han lär sig åka hiss och hur han måste böja på benen när hissen stannar för att inte ramla. Amerikanska tanter oooohhh:ar och frågar hur gammal flickan i leopardtajts är och vi ler och svarar att han är femton månader.

Jag hittar tre olika klänningar och velar inför vilken jag ska köpa. Det är påskrea och min man viskar i mitt öra att crash and burn, baby! och tar med alla tre till kassan och betalar med kreditkortet. Han går in i nästa butik och ler mot mig när han rafsar åt sig fyra t-shirts och kan du så kan jag! 

Det är ständig sol och inte ett moln så långt ögat kan nå. Eller okej, det finns moln, men vi är för tillfället molnblinda. Sista kvällen dricker vi oss berusade och när servitrisen frågar om vi vill ha kaffe eller te så svarar min man att nah, vi sitter helst här och blir fulla! och jag skäms lite för vår son ligger ju i vagnen och sover precis bredvid oss, men så försöker jag skita i det. Vi valsar hem i kvällen som egentligen är ganska tidigt, kanske runt nio? och säger att imorgon när det blir sommartid får vi nog sova länge, tror du inte? 

Den där om att skriva en parentes om hur överjävligt det också kan vara, så att jag kan skriva om det överfina sen. För den här bloggen ska inte vara rosaskimrande, den ska berätta sanningen

(Vi sitter vid ett bord i en restaurang som ser ut som ett vardagsrum. Han har sin arm runt mig och vi har druckit fördrink och en halvflaska vin. Fimpen ligger och sover i vagnen framför bordet. Vi pratar om oss och han har sin hand på min kind, så där som han har ibland. Han säger på stapplande staplande svenska räddröst att han det här lite över året: 2011 2012 2013 (tänk att vår son funnits i tre olika år!) vissa gånger trott att allt skulle slutat med frontalkrock. 

Och jag tänker samma lika. Det har funnits tider när jag funderat om det är meningen att jag ska lämna honom. Trots den där överjordliga kärleken. Jag har aldrig slutat vara madly deeply. Men jag har funderat på om det inte är menat. Jag har velat låsa in mig på toaletten. Bara velat lägga mig ner för att få sova. Bara fem minuter. 

De som säger att skaffa barn är jobbigt, tänk så rätt de hade. Men också. Att det blir lättare. 

Det är nu jag på riktigt blir kär i min son. Jag är kär i min son. Det som tidigare varit djuriskt och som min kropp styrt, styr nu mitt huvud. Jag känner en längtan. Jag vill vara med min son.

Allt det arga, det hårda, som jag känt. Det har också varit verkligt. Jag hade kunnat lämna min man och mitt barn. Bara för att få vila. Bli lämnad ifred. Men jag gjorde det inte och det finns ingen hjälte bakom den handlingen  bara en trött mamma som inte visste var hon skulle ta vägen om hon gjorde det och att hon var för trött. Att lämna var mer tröttsamt än att stanna. Hade någon där gett mig en charterresa och ett det är okej att åka! så hade jag antagligen imploderat.

Och med den parentesen så kan jag skriva om hur vi hade det i Edinburgh.) 

Den där om att lyda

Lea sa...

Alskar dessa brev, du skriver fantastiskt. Daremot har jag supersvart for ordet "lydig" och att anvanda det nar en talar om barn, vill vi verkligen ha barn som alltid lyder? Lydiga manniskor ar bland det farligaste som finns, faktiskt.

Inte tankt som kritik, men mer som en reflektion.

Hej Lea,

du har såklart rätt. Självklart. Jag vill att mitt barn ska stå på barrikaderna och jag tänker stå där bredvid honom. Jag vill att han ska skrika sitt högsta. Jag vill att han ska ringa hem till mig med andan i halsen och vet du vad vi gjorde idag mamma? Vi var direkt olydiga, vi, vi fick politikerna att lyssna! Jag vill att han ska lyssna med respekt på vad andra säger, men våga skaka på huvudet om han inte håller med och säga att vet du? Så där tycker inte jag. Jag vill att han ska räcka upp handen i klassrummet och ifrågasätta ifrågaställa fråga och undra. Jag vill inte sitta på kvartsamtal, som mina föräldrar fick göra, och höra att deras barn borde räcka upp handen mer. Höras mer. Jag vill att han ska föra ett jävla liv där ett jävla liv behöver föras.
 

Så, ja, självklart har du rätt.