Den där om ett rutiningrepp

Sju nollnoll. Så är vi tillbaka dit vi aldrig mer vill återvända. Barnsjukhus. Himla luddigt i kanterna och glada leende på bilderna, på riktigt knivskarpt och munnar vända åt andra hållet.

Vi får ett rum på avdelning Q83 och på väggarna har de målat Astrid Lindgrens figurer. Jag och min man skrattar åt Madicken som har fått ett vuxen mans ansikte. Fimpen springer runt i korridorerna med en studsboll han har hittat i leklådan. Han får en säng som är för stor för honom och en sjukhussärk storlek 104, flera nummer för stor för honom. Jag skojar att han har ena axeln bar, som på fashionshow.

Stolte mannen går med vår son in i operationssalen och kommer ut och jag ser att han kämpar. Jag hoppar över snubblar till över bord och stolar vi trillar in i varandras famnar och han snyftar mot min axel. Att se sitt barn sövas. Pillandes på en plastdinosaur.

Stolte mannen vankar fram och åter i sjukhuskorridoren. Vi mantrar i huvudet att det bara är ett rutiningrepp. Det är bara ett rutiningrepp. I mitt huvud radar scenerna upp sig.

Scen ett: läkaren kommer ut och drar skyddsmössan från huvudet. Fimpens föräldrar? Ja, det uppstod komplikationer...

Scen två: jag skriker och Stolte mannen håller om mig.

Scen tre: jag ligger i ett tyst och släckt sovrum. Stolte mannen kommer in och du måste äta något, Jen.

Barnsjukhus. Det värsta vidrigaste som finns.

Efter två timmar ringer Stolte mannens telefon. Fimpen mår bra, men det har blivit komplikationer. Min man ifrågasätter och frågar frågar frågar. Vinkar ut mig i korridoren, men jag vill inte gå ut dit. Jag vill stanna i väntrummet och i den värld där allt är fint och bra och luddigt rosa i kanterna. Fimpens operation ska hålla på en timme till. Min man vill gå och köpa kaffe. Jag vill bygga bo i det där väntrummet.

Så kommer han ut, den minsta lilla gossen i världen. Jag bryr mig inte om rasism eller krig eller bomber i Boston. Låt de spränga hela jävla världen bara jag får vara här med min son och lukta på honom. Jag frågar Stolte mannen om inte han vill lukta på Fimpen när Fimpen är sjuk, men det vill han inte. Jag lägger mig över sängen med näsan i gossnacke och andas. Andas. Andas.

Klockan tjugiett nollnoll får vi gå från sjukhuset och i hissen vill Stolte mannen krama mig. Vänta ber jag och han undrar vad som kan vara viktigare än att kramas. Jag sätter på låten. Det här, svarar jag.