18 april 2013

Den där om ett rutiningrepp




Sju nollnoll. Så är vi tillbaka dit vi aldrig mer vill återvända. Barnsjukhus. Himla luddigt i kanterna och glada leende på bilderna, på riktigt knivskarpt och munnar vända åt andra hållet.


Vi får ett rum på avdelning Q83 och på väggarna har de målat Astrid Lindgrens figurer. Jag och min man skrattar åt Madicken som har fått ett vuxen mans ansikte. Fimpen springer runt i korridorerna med en studsboll han har hittat i leklådan. Han får en säng som är för stor för honom och en sjukhussärk storlek 104, flera nummer för stor för honom. Jag skojar att han har ena axeln bar, som på fashionshow.

Stolte mannen går med vår son in i operationssalen och kommer ut och jag ser att han kämpar. Jag hoppar över snubblar till över bord och stolar vi trillar in i varandras famnar och han snyftar mot min axel. Att se sitt barn sövas. Pillandes på en plastdinosaur.

Stolte mannen vankar fram och åter i sjukhuskorridoren. Vi mantrar i huvudet att det bara är ett rutiningrepp. Det är bara ett rutiningrepp. I mitt huvud radar scenerna upp sig.

Scen ett: läkaren kommer ut och drar skyddsmössan från huvudet. Fimpens föräldrar? Ja, det uppstod komplikationer...

Scen två: jag skriker och Stolte mannen håller om mig.

Scen tre: jag ligger i ett tyst och släckt sovrum. Stolte mannen kommer in och du måste äta något, Jen.

Barnsjukhus. Det värsta vidrigaste som finns.

Efter två timmar ringer Stolte mannens telefon. Fimpen mår bra, men det har blivit komplikationer. Min man ifrågasätter och frågar frågar frågar. Vinkar ut mig i korridoren, men jag vill inte gå ut dit. Jag vill stanna i väntrummet och i den värld där allt är fint och bra och luddigt rosa i kanterna. Fimpens operation ska hålla på en timme till. Min man vill gå och köpa kaffe. Jag vill bygga bo i det där väntrummet.

Så kommer han ut, den minsta lilla gossen i världen. Jag bryr mig inte om rasism eller krig eller bomber i Boston. Låt de spränga hela jävla världen bara jag får vara här med min son och lukta på honom. Jag frågar Stolte mannen om inte han vill lukta på Fimpen när Fimpen är sjuk, men det vill han inte. Jag lägger mig över sängen med näsan i gossnacke och andas. Andas. Andas.

Klockan tjugiett nollnoll får vi gå från sjukhuset och i hissen vill Stolte mannen krama mig. Vänta ber jag och han undrar vad som kan vara viktigare än att kramas. Jag sätter på låten. Det här, svarar jag.

15 kommentarer:

Katta Kvack sa...

Men lille Fimpen. Åh. Kramar till er alla tre och, ja, kramar helt enkelt!

Josefine sa...

Åh gud. Har inte varit med om det själv men det att ens barn behöver vård på något sätt är värsta skräcken. Många kramar och ta hand om er! <3

Linnéa i Colorado sa...

USCH USCH USCH! Alla kramar till er och Fimpen.

Jenny sa...

Tack hörrni. Det värmer så himla mycket!

Cinderalley sa...

Kramar!

Anonym sa...

Extrem igenkänning och klump i magen. Har varit precis precis där, både psykiskt och rent bokstavligt. Och vet att jag kommer vara med om det igen. Den värsta väntan, de längsta timmarna, minuterna, sekunderna. Kulvert, hissen upp, väntan väntan, hissen ner upp ner igen, telefonen som aldrig ringer, telefonen som plötsligt ringer, uppvaket, lättnaden, tårarna. Kram från en du inte känner.

Lisa sa...

<3 !

MW sa...

Fy fan, jag får is i magen och ryggrad :( Hoppas lillfimpen läker bra och att ni slipper liknande upplevelse i framtiden.

Milla sa...

Åh jag spenderade ungefär halva min ungdomstid på Q83:an... Alla största lyckönskningar till er och fimpen! <3

Emma sa...

Usch och fy, hoppas verkligen Fimpen mår bättre. Jag vet precis hur det känns, förberedelserna inför sövningen, överlämnandet av sövt barn till de där människorna som tydligen vet vad de håller på med, den oändliga väntan och det jobbiga uppvaket. Ingen höjdare precis. Vår lillskit har gått igenom tre sövningar och en operation innan hans 13-månadersdag. Det räcker så och jag hoppas att det räcker för Fimpen också.

emma sa...

Kramar till er, hoppas allt går bra!

Colombialiv sa...

Men stackars lille Fimpen! Mår han bra nu? Mår ni bra?
Stor kram

Jenny sa...

Tack snälla alla, era kommentarer: <3 <3 <3 <3

Limpy sa...

Kramar till er!

Fifi sa...

Men usch, barnsjukhus är vidriga, blir lite yr bara av att tänka på dem. Och sjuka, svaga barn, jag vill bara gråta. Hoppas Fimpen mår bra nu! Kram