02 april 2013

Den där om att skriva en parentes om hur överjävligt det också kan vara, så att jag kan skriva om det överfina sen. För den här bloggen ska inte vara rosaskimrande, den ska berätta sanningen

(Vi sitter vid ett bord i en restaurang som ser ut som ett vardagsrum. Han har sin arm runt mig och vi har druckit fördrink och en halvflaska vin. Fimpen ligger och sover i vagnen framför bordet. Vi pratar om oss och han har sin hand på min kind, så där som han har ibland. Han säger på stapplande staplande svenska räddröst att han det här lite över året: 2011 2012 2013 (tänk att vår son funnits i tre olika år!) vissa gånger trott att allt skulle slutat med frontalkrock. 

Och jag tänker samma lika. Det har funnits tider när jag funderat om det är meningen att jag ska lämna honom. Trots den där överjordliga kärleken. Jag har aldrig slutat vara madly deeply. Men jag har funderat på om det inte är menat. Jag har velat låsa in mig på toaletten. Bara velat lägga mig ner för att få sova. Bara fem minuter. 

De som säger att skaffa barn är jobbigt, tänk så rätt de hade. Men också. Att det blir lättare. 

Det är nu jag på riktigt blir kär i min son. Jag är kär i min son. Det som tidigare varit djuriskt och som min kropp styrt, styr nu mitt huvud. Jag känner en längtan. Jag vill vara med min son.

Allt det arga, det hårda, som jag känt. Det har också varit verkligt. Jag hade kunnat lämna min man och mitt barn. Bara för att få vila. Bli lämnad ifred. Men jag gjorde det inte och det finns ingen hjälte bakom den handlingen  bara en trött mamma som inte visste var hon skulle ta vägen om hon gjorde det och att hon var för trött. Att lämna var mer tröttsamt än att stanna. Hade någon där gett mig en charterresa och ett det är okej att åka! så hade jag antagligen imploderat.

Och med den parentesen så kan jag skriva om hur vi hade det i Edinburgh.) 

4 kommentarer:

MW sa...

Jag sa senast igår kväll till min make "vilken himla tur att det är DIG jag skaffat barn med" för stundvis är jag (och han) helt förstörda av hackad sömn och mycket aktivt barn. Men på något vis (eftersom vi kör 50/50) klarar vi av att dela upp det och samarbeta men ofta med tanken "hur klarar andra det?!" För det krävs ibland (ofta) att man är en übermench. Minst.

Haren sa...

Jag älskar att du berättar sanningen. Och ser så fram emot en rosaskimrande berättelse om världens bästa stad.

S sa...

det är ju det vi älskar med dig, att det inte är rosaskimrande utan verkligheten, sanningen. tycker det är så himla härligt att du vågar vara så ärlig och öppen.

Jenny sa...

Tack hörrni! Och ja, übermench, plus att nästa unge vi skaffar fan får vara en lätt en.