Den där om Lisa

Linnéa skriver om tjeförälskelse och jag ligger där bredvid Fimpen och tänker att hm, nä jag har nog ingen nyförälskelse, bara gamla underbara. Lägger ner telefonen och kommer på att joho, DET HAR JAG VISST!

 

Jag har bara träffat min tjejförälskelse (som i kompisförälskelse, vill inte nedvärdera lebisk kärlek som någon andrahandskärlek) en gång. Jag gick in från ett blåsigt och snöigt Södermalm och hon stod i baren och beställde vin. Jag såg henne och det kickade till i magen av japp, hon kommer att bli min nya bästis!. Jag försökte dricka bort det nervösa. Hon gjorde samma sak.

 

Och allt det hon sa det stämde överens med det jag ville berätta. Allt det hon sa det var intressant. Och du vet när du inte vill bli för ivrig? När du måste hålla tillbaka för att inte skrämma bort med åh, vi kommer att bli bästisar?

 

Så gick vi därifrån och Stolte mannen frågade hur det hade gått. Jag ryckte på axlarna: bra? men ville egentligen hoppa omkring och nybästis-skrika. Och ligga i sängen och prata om hur konstigt det är att vissa människor blir vi förälskade i med en gång. Vet att vi hör ihop.

 

Så skulle vi ses igen. Jag hade valt ut kläder i mitt huvud. Och bytt kläder. Bytt tillbaka. Men Fimpen mådde för dåligt och vi mattades ut i kanterna av sjukhusvistelse och jag ställde in. Hon skickade ett meddelande om att hon hade målat naglarna. Och jag framför telefonen-fnissade och tänkte att hon kanske var lite kompiskär i mig också.