Den där om saker jag borde gå till läkaren för istället för att googla dem

sexveckorshosta en konstig hudflärp som växer på mitt ögonlock en böld på axeln två födelsemärken cellprov på livmorsan nya p-piller mitt finger som jag inte kan böja.

Den där om att idag kallades jag "lilla My" på jobbet, igår var det Penny och innan det har jag kallats Penny Love. Kärt barn, yadayada...

Den där om att du kan vara lösenord!

Nämen va hände nu då? Ja å Inte skyldig drack litte vin å snacka litta knark å helt plötsli är man full, snubblar å kan inte logga in på mailen pga fel lösen!

Den där om vår lägenhet

Djävla helvetes helvetesskit. Fick veta i helgen att vi bara får bo kvar här fram till april. Så djävla, djävla trött på att flytta. Har inte råd att köpa lägenhet. I Stockholm. Får inte någon lägenhet att hyra längre tid. Och han håller mig i handen på Ringvägen och jag frågar igen om han vill göra barn på smekmånaden och han trycker min hand. Säger att samma problem finns kvar som tidigare: vi har ingen lägenhet att stoppa barnet i. Vi kanske måste pendla tio mil och bo ute i hans föräldrars sommarstuga i april. Och det är helvetesskit.

Så jag sätter mig och tittar på hyrlägenheter som egentligen inte finns för oss som bara stått fyra år i bostadskö. Drömmer om en två i Aspudden med hyra på elvatusen som man får hyra om man tjänar minst trettitusen i månaden. Och stått i bostadskö i tjugi år. Sen ger jag upp, dammsuger golvet och visar er hur tjusigt vi har det i vår lilla etta.

Här står vår nya, jättestora fåtölj. Vi kan inte öppna balkongdörren riktigt, men det gör inte så mycket, för den är himla tjusig, vår fåtölj. (Obs: bry er inte om alla sladdar, okej?)

Vi (jag) har hängt min brudklänning över soffan. Den får liksom inte plats någon annanstans. När vi flyttar in i den där perfekta lägenheten kommer den hänga i vår walk in closet. Så klart.

Den där om andra som skriver

Jag har en enorm svacka på jobbe just nu. Funderar på att söka en ny tjänst inom samma jobb, mer ansvar, mer skit att torka. Söker nya jobb på andra ställen. Och när det är så här svackigt så letar jag nya bloggar.

Så jag ger er nya bloggar värda att hamna i min blogglista (obs att de flesta har jag läst en knapp vecka, så jag vet inte så mycket om dem än):

Avig Maria
Mia är tillbaka.

Looking for Sara
Bor i Paradiset.

När du inte orkar ringa en vän
Mysig vardagsbloggning.

Linnéa i USA
Började läsa när jag grottade in mig i bröllopsbloggar och hon också skulle gifta mig. Fastnade sen för att hon är hysteriskt rolig.

A LIFE IN OZ
Man hatar henne lite för att hon gick ner skitmycket efter födsel. Men älskar ändå, ni vet.

Säg ifrån om jag har sagt det här förut
Fantastisk vettig människa.


Som ni ser så har jag inte hunnit läsa så mycket, därför är beskrivningarna inte så långa. Tipsa gärna om andra jag borde läsa!

Den där om sprit

Hur jag känner inför eventuell framtida graviditet: jag måste festa nu! Mycket och hårt, supa mig själv under bordet, dansa på bordet, mycket vin, drink går också bra, ge mig vin, ge mig något som bubblar, ge mig det nu!

Den där om ordning och reda

Min bloggmail har trotsat mig hela sommaren. Idag tog jag den i örat och sa till den (och sorterade 1435 mail). Har ni mailat mig och jag inte har svarat - maila igen! Har jag inte svarat på någon kommentar - jag har inte sett den. Nu ska allt vara ordning och reda igen.

Den där om russin

Jag sitter på jobbe och lyssnar på Band of Horses mer än vad jag arbetar med vad andra tycker att jag borde. Och jag tänker. Tänker mer än jag lyssnar på Band of Horses, tänker mer än vad jag arbetar och borde.

Tänker tillbaka två år. Är tillbaka två år, i en gammal nerlagd fabrik. Sittandes på golvet, med trötthuvud lutad mot putsvägg. På scenen spelar Band of Horses. Bredvid mig, hand i min eller om det är min hand i hans: Stolte mannen. Runt om i lokalen: vänner. I min andra hand: en ölflaska av plast, utan kapsyl eller snurrkork. I min mage: ett russinbarn.

Jag smuttar mest på ölen. Tänker att även om vi ska ha ihjäl det där inne kan h*n väl få dö frisk, men flaggan i topp. Som om ölen vore frätande. Jag suckar och lägger huvudet mot Stolte mannens axel, tänker om två år, eller så. Om två år, eller så, då kanske vi är mer redo för russin.

Den där om att bråka om vem som ska göra maten

Igår lät min karl mig komma in i köket och laga mat för första gången på säkert hela sommaren. Annars är det han som är lillhitler OCH lillstalin i köket. Nu nöjde han sig med att stå bredvid och titta på och kommentera det jag gjorde när jag gjorde köttfärssås.

Jag hällde en flaska öl i kökfärssåsen. Det gillade han. Nytänkande, liksom. Sen klickade jag i en matsked senap. Det gillade han inte. Då blev jag sur och han fick åka till Gulag (köksbordet) och hacka lök.

Jag blev så exalterad i mitt matlagande att jag föreslog att onsdagen skulle vara min matlagningsdag. Redan när orden lämnade munnen kände jag att jag hade gått för långt. Jag tog hela armen när han erbjöd mig lillfingret. Jag kommer att vara förvisad till Sibirien (soffan) i några månader till nu.

Den där om smekveckor, kom nu!

Åh, åh, ikväll ska vi boka Chelsea Hotel i New York. Och hotell i Boston. Man kan säga att jag längtar till ikväll, helt enkelt!

Den där om nästa vecka...

Mitt nya liv (som gift) skulle börja med träning och löprundor. Äta nyttigt och höstgrytor. Jag skulle bara ha en vecka med moff, eftersom jag levt i sträng detoxcelibat från mat hela sommaren. Den här veckan, som skulle inleda mitt nya liv har jag återupptäckt min favoriträtt smörgåsen. Jag lever på smörgås. Det blir ingen smal av. Vad jag vet.

Sen kommer vi vara i USA i fem veckor. Då blir det ingen smalmat. Sen kanske vi råkar göra en unge. Då får man unna sig. När jag tänker efter är det nog okej ändå att jag äter daim och macka istället för att gå på pass.

Den där om att det är tur att den bara kostade 250 spänn!

Jaha, min man har visst gått och spontanköpt oss en ny fåtölj. Till vår etta på tretti kvadratmeter som redan är överfull. Såldes billigt i butiken för att den var för stor och tog upp för mycket plats.

Jag tänker att det nu är dags att börja en ny era i vårt liv. En era där vi tänker engelsk herrgård. Pipor och fasaner. Rävjakt och snobberi.

Den där om hur talet blev

Men alltså. Jag har ett år på mig, ändå sitter jag kvällen innan och panikskriver talet till min blivande make. Det tog tio minuter, sen vågade jag inte titta på det igen förrän jag tog upp det ur min röda kuvertvintageväska.

Tänk att jag har gift mig.
Jag har en man.
Stolte mannen.
Som 2007 satt i skoldatasalen och försökte imponera mig med XX musik.
"Nä... alltså det är en kompis, han spelar i ett band. Josåatte...".
Han som satt och skrev sms om att jag var snygg i håret när jag klippt mig, fast att vi satt i samma rum.
Min man.
Min största utmaning.
Min största erövring.
Killen som försökte låtsas oberörd det där första året.
Som låtsades svår på dagen, men senare smög sig hem till mig för att ge mig en första present.
Killen som hoppade av tunnelbanan för att det blev för jobbigt att gå på Ikea.
Som vägrade åka på utflykt till Kalmar när vi bodde i Växjö,
men som ett halvår senare åkte iväg med mig en hel vecka till Italien.
Min man.
Min kärlek.
Mannen som jag 2007 tänkte oh, my God, Stolte mannens byxor ligger på mitt golv!
Mannen som jag 2010 tänker oh, my God, Stolte mannens byxor sitter på min man!

Den där om att jag undrar vad som hände med min fylla

Amen va faen hände nu då? Fylla och bakfylla på en och samma gång och klockan är två. Vad hände med att lämna min fylla ifred? Kan man inte få ha något ifred nu för tin? Lite vuxenkul, utan att dagen efter pockar på dörrn? Sitter med uppknäppt kjol, ett glas huvudvärkstablett som jag inte kommer ihåg namnet på och tänker mig tillbaka när jag reste runt med min kompis Steven från Australien, i Mexiko.

Det var tider det. Då trodde folk att jag också kom från Australien, för min dialekt härmade hans. Det var gött. Jag var stolt. Och djävlar, jag tror vi var höga var eviga dag. Nu har man gift sig och blivit gammal, då är man inte hög var eviga dag, utan blir bakis innan man haft klart sin fylla.

Den där om att jag trodde att Robyn gjorde allt...

Kan någon förklara det här för mig?

Den där om precis

Red precis min man samtidigt som jag fick dricka hur mycket öl jag ville.

I love married life!

Den där om mammakontakt

I gårkväll, efter bra och dålig stå-upping, somnade jag innan huvudet låg på kudden: inkrupen i tre täcken, litet bo. En timme senare, eller så, knackar det på dörren, jag är trötthuvud, tröttkropp, tänker gå iväg! Det är säkert någon dörrsäljare. Halv tolv på natten. Huvudet tänker inte rationellt. Somnar om. Min mamma kommer in i huvudet på mig, klart som om hon varit i rummet, tar mig i nackskinnet, säger det är din bror som knackar på, han skulle ju sova hos er i natt! Jag vaknar till, är fortfarande yrhuvud, går och öppnar dörren och lillebror tumlar in.

Den där om att hylla bra musiksmak

Bondhustrun har allt som oftast väldigt bra musiksmak. Idag slog den här låten mig med storm. Nu blire till att tjejlyssna!

Den där om att jag kommer att skämmas hela mitt liv. Hela mitt liv.

Jag tror att det är lite det jag flytt ifrån. Mig själv. Det som jag var när jag var mindre, det som fanns omkring mig, det jag andades. Men jag skäms över att säga det. Att jag flyr och inte vill vara en del av det mina föräldrar och min släkt byggt upp åt mig. Mina fina föräldrar som hittade den tryggaste platsen de kunde hitta, den bästa platsen för oss. Ställde ner sina väskor och sa här ska vi bo. Vi tittade där och vi tittade långt, men här. Här ska våra barn och vi bo.

Alla lärare som bor där, som ville ge mig det bästa. Det bästa. Gav mig utsträckta händer och säkert tyckte jag var skitjobbig ibland. Kyrkans barntimme som jag gick till varje söndag. Fotbollstränaren. Hästtjejerna. Alla som gav mig tid. Mina kompisar, de som flyttat tillbaka och alla de som stannat kvar. Som säger här är det bäst. Vi ger dig det bästa. Och jag som inte ville ha det där.

Jag ville inte ha det under huden. För med det där kom litenheten. Jag hade varit så himla liten om jag stannat kvar. Det hade inte varit lika konstigt. Lika konstigt att min morbror sitter i kommunfullmäktige för Sverigedemokraterna. Det hade inte varit ett lika självklart val att jag nu valt bort honom i mitt liv. Han är inte del av mitt liv längre.

Jag kan inte längre förstå. Det där är fel. Jag kan förstå, för vi hade endast en invandrartjej under hela min grundskoletid i vår skola. Och bara under en kort tid var hon där. Under nio år träffade jag bara en enda människa som inte hade svenska som modersmål. Fel igen, vi hade en tjej vars mamma kom från Danmark, hon fick lektioner på danska ibland och till och med det är märkligt. Så jag förstår den där känslan av att hon är annorlunda och inte som vi. Och kanske var jag en gång fjorton och påstod att jag inte gillade invandrare och det tänker jag inte försvara, för jag kan inte. Jag kan inte förklara, men jag förstår. Jag kan inte och jag vill inte försvara att jag var fjorton och borde förstått bättre, men jag kan inte riktigt förstå hur man kan vara över sextio och fortfarande vara så liten.

Den där invandrarfamiljen stannade förresten inte ens en termin.

Den där om att jag inte ätit godis på tre månader

Om man stoppar en godis i munnen och den smakar mögel, då är det meningen att man ska spotta ut den va? Inte ta ut den, tycka att den ser okej ut, sen stoppa in den igen och fortsätta tugga trots mögelsmak, va? Va?