Den där om hur talet blev

Men alltså. Jag har ett år på mig, ändå sitter jag kvällen innan och panikskriver talet till min blivande make. Det tog tio minuter, sen vågade jag inte titta på det igen förrän jag tog upp det ur min röda kuvertvintageväska.

Tänk att jag har gift mig.
Jag har en man.
Stolte mannen.
Som 2007 satt i skoldatasalen och försökte imponera mig med XX musik.
"Nä... alltså det är en kompis, han spelar i ett band. Josåatte...".
Han som satt och skrev sms om att jag var snygg i håret när jag klippt mig, fast att vi satt i samma rum.
Min man.
Min största utmaning.
Min största erövring.
Killen som försökte låtsas oberörd det där första året.
Som låtsades svår på dagen, men senare smög sig hem till mig för att ge mig en första present.
Killen som hoppade av tunnelbanan för att det blev för jobbigt att gå på Ikea.
Som vägrade åka på utflykt till Kalmar när vi bodde i Växjö,
men som ett halvår senare åkte iväg med mig en hel vecka till Italien.
Min man.
Min kärlek.
Mannen som jag 2007 tänkte oh, my God, Stolte mannens byxor ligger på mitt golv!
Mannen som jag 2010 tänker oh, my God, Stolte mannens byxor sitter på min man!