Jag tror att det är lite det jag flytt ifrån. Mig själv. Det som jag var när jag var mindre, det som fanns omkring mig, det jag andades. Men jag skäms över att säga det. Att jag flyr och inte vill vara en del av det mina föräldrar och min släkt byggt upp åt mig. Mina fina föräldrar som hittade den tryggaste platsen de kunde hitta, den bästa platsen för oss. Ställde ner sina väskor och sa här ska vi bo. Vi tittade där och vi tittade långt, men här. Här ska våra barn och vi bo.
Alla lärare som bor där, som ville ge mig det bästa. Det bästa. Gav mig utsträckta händer och säkert tyckte jag var skitjobbig ibland. Kyrkans barntimme som jag gick till varje söndag. Fotbollstränaren. Hästtjejerna. Alla som gav mig tid. Mina kompisar, de som flyttat tillbaka och alla de som stannat kvar. Som säger här är det bäst. Vi ger dig det bästa. Och jag som inte ville ha det där.
Jag ville inte ha det under huden. För med det där kom litenheten. Jag hade varit så himla liten om jag stannat kvar. Det hade inte varit lika konstigt. Lika konstigt att min morbror sitter i kommunfullmäktige för Sverigedemokraterna. Det hade inte varit ett lika självklart val att jag nu valt bort honom i mitt liv. Han är inte del av mitt liv längre.
Jag kan inte längre förstå. Det där är fel. Jag kan förstå, för vi hade endast en invandrartjej under hela min grundskoletid i vår skola. Och bara under en kort tid var hon där. Under nio år träffade jag bara en enda människa som inte hade svenska som modersmål. Fel igen, vi hade en tjej vars mamma kom från Danmark, hon fick lektioner på danska ibland och till och med det är märkligt. Så jag förstår den där känslan av att hon är annorlunda och inte som vi. Och kanske var jag en gång fjorton och påstod att jag inte gillade invandrare och det tänker jag inte försvara, för jag kan inte. Jag kan inte förklara, men jag förstår. Jag kan inte och jag vill inte försvara att jag var fjorton och borde förstått bättre, men jag kan inte riktigt förstå hur man kan vara över sextio och fortfarande vara så liten.
Den där invandrarfamiljen stannade förresten inte ens en termin.
Alla lärare som bor där, som ville ge mig det bästa. Det bästa. Gav mig utsträckta händer och säkert tyckte jag var skitjobbig ibland. Kyrkans barntimme som jag gick till varje söndag. Fotbollstränaren. Hästtjejerna. Alla som gav mig tid. Mina kompisar, de som flyttat tillbaka och alla de som stannat kvar. Som säger här är det bäst. Vi ger dig det bästa. Och jag som inte ville ha det där.
Jag ville inte ha det under huden. För med det där kom litenheten. Jag hade varit så himla liten om jag stannat kvar. Det hade inte varit lika konstigt. Lika konstigt att min morbror sitter i kommunfullmäktige för Sverigedemokraterna. Det hade inte varit ett lika självklart val att jag nu valt bort honom i mitt liv. Han är inte del av mitt liv längre.
Jag kan inte längre förstå. Det där är fel. Jag kan förstå, för vi hade endast en invandrartjej under hela min grundskoletid i vår skola. Och bara under en kort tid var hon där. Under nio år träffade jag bara en enda människa som inte hade svenska som modersmål. Fel igen, vi hade en tjej vars mamma kom från Danmark, hon fick lektioner på danska ibland och till och med det är märkligt. Så jag förstår den där känslan av att hon är annorlunda och inte som vi. Och kanske var jag en gång fjorton och påstod att jag inte gillade invandrare och det tänker jag inte försvara, för jag kan inte. Jag kan inte förklara, men jag förstår. Jag kan inte och jag vill inte försvara att jag var fjorton och borde förstått bättre, men jag kan inte riktigt förstå hur man kan vara över sextio och fortfarande vara så liten.
Den där invandrarfamiljen stannade förresten inte ens en termin.
5 kommentarer:
Gud, det är så hemskt att det finns människor som tänker så. Det är så avlägset för mig. När jag växte upp var det få som bara hade ett modersmål. Vi hade till och med två språk i min familj (svenska/spanska). Alla hade det. Alla var helt blandade. Det var nästan lite konstigt att vara svensk, alltså helt svensk. Jag var svensk men hade två kulturer, så jag var okej. Tänk att det är samma land vi pratar om, och exakt samma år. Så otroligt långt ifrån varandra.
Men du, jag fattar inte heller att jag tänkte som jag gjorde när jag var fjorton, även om det var på annat sätt. Det är okej att ha tänkt lite galet, så länge som man kan ändra sig. När man är sextio, känns det däremot ganska rubbat.
Det konstigaste, tycker jag, är när en stad är delad. Järnvägen mellan, höghus på en sida och villor på andra. Olika skolor. Det är ju direkt skrämmande...
Jag hade exakt så också! Jag kom från att bo i förort i en större liten småstad med Ljubjana och Amir och Stavros och kanske hälften hälften svenskar/invandrare i ettan. Till att börja tvåan och inte fatta vad blatte var för något. Till att bli 14 och dras med i vi och dom och vi är värda mer. Usch vad hemskt. Sen komma till insikt och vara enda vännen till invandrartjejen i skolan. Och sen istället se ner på de som såg ner.
Jag hade exakt så också! Jag kom från att bo i förort i en större liten småstad med Ljubjana och Amir och Stavros och kanske hälften hälften svenskar/invandrare i ettan. Till att börja tvåan och inte fatta vad blatte var för något. Till att bli 14 och dras med i vi och dom och vi är värda mer. Usch vad hemskt. Sen komma till insikt och vara enda vännen till invandrartjejen i skolan. Och sen istället se ner på de som såg ner.
Alltså flyttade till liten miniby i tvåan. Det skrev jag ju inte.
Skicka en kommentar