Den där om min skoterman

Sara var min bästis på mellanstadiet, Sara och Petra också, tills Annika snodde henne från mig och Petra. Sara har jag skrivit om tidigare här på bloggen: hon hade svart hår som nog aldrig kammades. Hon sprang runt i bara shorts på somrarna, även när vi började få bröst. Hon som hade sex först, redan i sexan. Eller faktiskt tidigare om man skulle tro på ryktena om att hennes pappa övergrep sig på henne.

Sara var rolig och gullig och min bästa vän. Hon var utmanande och utmattande och hoppade från de högsta höjderna när det var bara vi och vågade inte hoppa från de högsta höjderna när killar var med och jag förstod aldrig varför hennes skratt förändrades då, men nu är det jahaaa! Jag vet inte om hon visste det själv då – varför hennes skratt förändrades när killar kom i närheten. Hon kunde göra bakåtvolt. Hos henne fick vi kolla på It! som gick på kvällarna. Med henne vågade man.

Sara och jag är vänner på Facebook. Hon är min skoterman. Hon blev kvar i vår håla. Hon fick barn när hon var femton. Barn när hon var sexton. Barn när hon var arton. Barn, barn, barn. Sen fick hon ett barn till. Sju barn. Nu läser hon på komvux och på hennes vägg kan man läsa att hon aldrig kommer någonstans för hon har inget körkort. Det är kul att läsa på hennes vägg. Tänka Gud vad skönt att det där inte är jag!

Sara har tre hundar och jättemånga katter. Alla heter något, så klart. Alla finns med på bild. Igår gick Sara och hämtade barnen på dagis, sen somnade hon på soffan. I förra veckan var hon sur för att ingen kom på hennes möhippa som var för fem år sedan.

Det är så lätt att skratta åt Sara. Tänka sköna tankar om att det där är inte jag. Behålla henne som vän för att kunna gotta sig. Sätta sig en fredagskväll med vännerna, dricka öl och vet ni vad hon skrev igår? Skratta åt det. För vi är så djävla mycket bättre. Så djävla mycket bättre.

Så kommer den där dagen när hennes katt dör och hon offentligt berättar att hon och hennes man ska skilja sig och skrattet liksom vänder sig i bröstet och vill åka ner igen, vet inte riktigt var det ska ta vägen, så det åker ner i magen och istället för skratt så bollar det ihop sig och blir en klump. En skämsklump.