Så får vi reda på att vi måste flytta ut redan den sista mars, fast gärna i januari, och absolut inte längre än så och det sista halmstrået som vi hoppashängde i brister. Vi kanskehar en lägenhet i september, vi är definitivt hemlösa april till september. Och jag är så djävla trött på att vara trettio år och flytta från den femte andra handslägenheten jag och Stolte mannen bott i på mindre än tre år. Trettio år - är det inte nu man ska vara trött på att ha det för stabilt och vilja rockn rolla världen lite?
Så jag står med huvudet inne i klänningen klockan alldeles för tidigt på morgonen, det har precis blivit alldeles för mörkt på morgonen, för tidigt. Stolte mannen ligger kvar i sängen och säger att det här är vi, det är så här vi är. Och kvällen innan har jag varit hos gynekologen som tog mitt blodtryck, som är way over the top och hon tittar oroligt på mig och frågar om jag känner mig stressad och börjar prata om blodtrycksmedicin.
För vi är så här. Stolte mannen och jag. Det är vi. Vi har inga teskedsmått för vi höftar med det mesta. Vi har mer champagne i kylen än vi har andra produkter. Våra skåp och hjärtan är överfylla med saker vi borde rensa bort, men vi har inga egna resväskor. Jag har för många nagellack, han för många olika starksåser, men ingen av oss pensionssparar. Våra kläder ligger i plastlådor under sängen, för vi bor för litet för att kunna ha garderob, däremot har vi en skitstor fåtölj mitt i rummet som Stolte mannen spontanfyndat på gatan. Vi har inga tallrikar som passar ihop, men vi passar ihop. På natten sover jag oroligt och han snarkar. Våra lakan korvar sig och ingen orkar bädda om. Varje morgon står jag framför spegeln och tänker att jag borde sminka mig, fixa håret, välja kläder som hör ihop. Borde. Sen tar jag på mig röda strumpbyxor med hål på tårna och en rosa kavaj och ja, det är som vi är.
Jag är trött. Jag vill ha en egen resväska, lågt blodtryck och någonstans att bo.
8 kommentarer:
Det låter som en gnutta vuxenhet som smyger sig på... <3
Tänk inte på hur det "borde" vara, ni är som ni är! Jag tycker att det är fint att ha massa champagne i kylen. Däremot är det ju en jobbig grej med att man måste ha ett hem men inte får det. Ring runt till massa hyresvärdar tycker jag, inte alla går alltid via bostadsförmedling. Ju. Det kanske känns hopplöst men man kan ha tur. Jag har ju en lägenhet som jag kommer att behöva hyra ut sen, men jag vet ju inte säkert hur länge det blir och mina möbler kommer ju få vara kvar. Så det är kanske inte den optimala lösningen, förstår att ni vill ha en långsiktig lösning. Jävla Stockholm alltså.
Vad fint sista stycket var!
Efter att ha läst om era bostadsproblem så skulle jag göra såhär: använd era fyra år i hyreskön och skaffa en billig lägenhet som ligger ganska off. Där kan ni sedan bo medan ni sparar pengar till att köpa en lägenhet. Eftersom du skrev att ni kunde klara av en hyra på 10 000 så kan ni ju lätt spara ihop en rätt saftig summa på ett år eller så. = no more oro och bostadslöshet!
Emmas tips var jättebra tycker jag, men även fixakontraktet.se fungerar vad jag har hört. En klasskompis till mig fick en lägenhet på Gärdet.
KRAM. Jag tycker ni är asbra för att ni är som ni är. För att ni vågar det.
Jag fattar att det är skitjobbigt, men det lät så fint på något vis som du skrev det.
Jag gillar er.
Och håller tummarna för att ni hittar en lägenhet.
Fina ni. Fast det är ju så svårt att sluta att vara den man är. Men väldigt lätt att känna att det nog inte finns någon annan runt trettio som inte har sparade pengar, ordnat boende och ja liksom ordning i största allmänhet.
Jättefint skrivet! Tänk vilken fåförunnad kärlek ni har. Jag tror många skulle byta både sin resväska, blodtryck och lägenhet för att få det ni har.
Skicka en kommentar