Den där om blygheten

Jag svär över att bo med två killar, bankar på toadörren och undrar om han inte hört att killar ska ta kort tid på sig i duschen. En av mina killkompisar har superhypat ett band som ska spela på kvällen och jag är inte alls sugen. Skyller på magont, men han tror mig inte och tvingar med mig ut och jag gnäller på att jag inte kan dricka öl när jag äter medicin.

Jag kan inte gömma mig bakom alkoholen, är nykter för första gången på... sexton år (!) och försöker istället gömma mig bakom smink och min lugg. Kryper ihop när folk tittar på mig. Är inte van vid att se allt så tydligt, se hur folk tittar på mig, avläser mig. Går över golven med hårda klackar och sur min. Står i baren och beställer vatten och är noga att poängtera till kompis bredvid att jag äter medicin, inte är gravid, så att alla ska höra. Är omognare än någonsin. Är blygare än någonsin. Stockholm ler inte mot mig och jag suckar över kylan.

Klockan ett får jag nog och smiter. Halv två ringer kompis och undrar var jag är. Hemma svarar jag, ligger under två täcken och lyssnar på musik. Älskar att jag bor på fem minuters gångavstånd från stället vi var. Bara jag hemma och jag somnar till tystnaden.

Den där om historien om historien om den stolte mannen

Historien om historien om Stolte mannen, som fick sitt namn en dag i tidig maj när han satt i min soffa och jag hade jobbat i månader på att snärja honom i mitt nät, eftersom han var den svåraste jag kunde hitta. Historien om historien om Stolte mannen började långt tidigare, men där, på soffan, fick jag inte komma nära honom fysiskt eller psykiskt och senare blev han nog min stoltaste erövning, för jag erövrade mig själv mer än jag erövrade honom. Antagligen. Och när jag bad honom beskriva mig med ett ord och tusen snubblade över hans läppar satt jag och log mot honom och när han var klar svarade jag att han var den stoltaste jag någonsin mött.

Det var så historien började. Han var den svåraste jag kunde hitta. Men egentligen började historien innan den historien, började redan när jag var tillsammans med M och olycklig och lycklig på en och samma gång. Då gick Stolte mannen i min klass och kom att göra så i flera år. Han var en av flera, en som gick i min klass, som var lika oåtkomlig för mig som jag var för honom. Han var från Stockholm, eller sa det i alla fall, för att han skämdes över att komma från Nyköping, fast att han aldrig skulle erkänna det. Att han skämdes. Han räckte alltid upp handen, eller faen, jag tror inte ens han gjorde det, utan pratade rakt ut och var en sådan som gick fram till föreläsaren efter lektionen för att diskutera och som pratade skit om mestjejerna i klassen och gjorde narr av dem på samma diskreta vis som vi gjorde. Och på varje sittning blev han fullast och höll de bästa och flesta talen och var så där charmigt dryg så att tjejerna föll och låg på knä, skjutna i hjärtat på stigar där han gick, alternativt hatade honom bittert.

Och historien om honom började kanske där, för fem år sedan, eller så, men kom inte igång förrän M lämnade mig och flyttade till Stockholm och jag var kvar och bitter som aldrig förr och arg på världen som när jag var fjortonfemton och kärlekstörstande, eftersom M bara gav mig helglove och knull nån gång i månaden.

Så, före egentliga historien, men ändå i historien: vi hade varit på fest och jag trillade på Stolte mannen och hade nog druckit, vad annat folk skulle kalla "för mycket", redan klockan sju. Så jag trillade på Stolte mannen och allt mitt världshat gick ut över honom och jag berättade för honom att jag visste exakt hur han var, när jag egentligen bara ville att han skulle gilla mig. Jag berättade för honom att han var en sådan som älskade sin mamma för mycket, som är tillsammans med fina flickor och drömmer om att knulla dem i röven, men aldrig skulle göra det, som går på myten om den lyckliga horan, som röstar på moderaterna i smyg. Och jag berättade för honom hur han var i över en timme, tills han sa att han skulle gå och söka lyckan i baren och jag gick hem och spydde.

Ja, sen går historien som den går och jag och Stolte mannen väljer samma inriktning där nere, i Studentstaden, och han börjar få upp ögonen för hur smart jag är och jag börjar få upp ögonen för hur snygg han är, men sen måste jag flytta till Stockholm för att rädda mig och M och det går åt helvete och jag flyr till Mexiko, och herre Gud, ska jag speeda på den här processen och den här historien lite, så kommer jag tillbaka till Studentstaden januari nollsju.

Så jag kommer tillbaka till Studentstaden januari nollsju och på föreläsning ett, dag två, vänder jag mig om i klassrummet, möter hans ögon och såklart är det honom jag ska få i säng! tänker jag. Så ett par veckor senare tar jag reda på hans telefonnummer och skickar det här smickrande smset, vilket (har jag fått reda på senare) kom totalt oväntat. Och eftersom jag är som jag är och han är Stolte mannen så händer inte så mycket mer än att han följer med mig hem och hånglar. Och eftersom jag är som jag är så knullar jag runt lite och kanske lite mer och eftersom jag inte vet att han kommer att bli Stolte mannen så är han förvisad till att kallas klassragget.

Men så kommer maj. Och jag vet inte vad som är annorlunda i maj mer än att jag super ovanligt mycket och han super mycket och varje natt ringer han till mig och ber att få sova hos mig. Och varje gång han ringer så säger jag nej. Och varje gång jag säger nej så kommer han och bankar på min dörr. Och varje gång han bankar på min dörr så ignorerar jag honom i en halvtimme, sen släpper jag in honom. Och varje gång jag släpper in honom så kramar han mig och lägger sig i min säng och sen sover vi utan att ha sex. Och varje morgon när jag vaknar så är han borta. En natt frågar jag varför han kommer och han svarar att han behöver bekräftelse.

Så börjar den egentliga historien när min farfar dör och jag faller ihop och han är där när jag faller ihop och vi går över fält och på morgonen, den morgonen när jag vaknar, så är han kvar. Och den riktigt riktiga historien kan börja.

Den där om att vara sjuk

Jag är förfärligt sjuk, ligger och gnäller i sängen, går ner ett kilo om dagen och dricker okolsyrad cola. Berättar för den där mannen om hur mina barndoms sjukdagar var och förvånas över hur lika hans åttaåringsdagar som sjuk liknar mina. Barn på åttiotalet: förena eder och stäm upp i en hyllningskör till okolsyrad cola, blåbärsopppa och hyrfilm!

Allt är samma dag. Från det att jag är fyra tills att jag blir elva. Alla sjukdagar såg ungefär likadana ut. Mamma tog med mig till hyrfilmsbutiken, som låg nere vid ån, mitt emot en bank. Där fick jag välja vilken film jag ville och valde alltid samma, som handlade om nån japansk tjej på äventyr. Alternativt tittade jag på inspelade tecknade serier som min kusin spelat in från teve tre. Mamma vispade cola så att den blev utan bubblor, skar smörgåsar med ost i minibitar. Strök över panna med kallhand.

Vi spydde alltid i samma skål, som såg likadan ut som en mamma skalade potatisen i om somrarna. Den stod under diskbänken, står nog fortfarande under diskbänken. Pappa tog in mammas baden-baden från verandan och egentligen tyckte jag inte alls om att sitta i den, men det hörde liksom till och den gick att fälla ner.

Ibland åkte mamma till jobbet fast att vi var sjuka, om hon hade kundmöte, eller behövde chefa över något. Då blev jag plötsligt friskare och sprang några varv runt huset, för att bli av med rastlösheten, så att jag kunde bli sjuk igen lagom tills mamma kom hem.

Hur var det för er? Hade ni samma åttiotalssjukdagar?

Den där om motsättningar

Indien. Och min hjärna gick på högvarv. Det var en väldig massa motsättningar, motpoler, extremer som trängdes där uppe. Det var ett ständigt nejsägande till försäljare på stranden, ett, antar jag, tvåvägshat, där de hatade att behöva gå där och sälja sina djävla saronger och ett hat från min sida att de inte ville lämna mig ifred, samtidigt som jag var väldigt medveten om att det här var deras familjs enda inkomstkälla, att om de sålde en sjal till mig för hundra djävla rupies så var det en bra dag.

Det var tycka synd om blandat med viljan att hjälpa och flytta dig för faen, du skymmer solen! Och jag vet inte vilken känsla jag hatade mest. Vilken jag borde hata mest.

Och jag föraktade spanjorerna i Gokarna som försökte hitta sig själv, som ville hitta hjärtat av Indien, sen fastnat här, i en vardag där de klev upp klockan tolv, satte sig och rökte på tills de gick och lade sig, medan huden gulnade, mörknade, kläderna slets, deras dreads försökte signalera erfarenhet och framgång i sökandet, medan allt de egentligen gjorde var att hitta andra spanjorer med samma misslyckande i att finna.

Indierna på tågen som så gärna ville visa och hjälpa och jag som bara ville skrika till dem att vi inte är värda er vänlighet. Samma motsättningar där, jag borde inte tycka synd om dem, tycker jag synd om dem? Viljan att betala när de målar henna på min arm, deras motvilja att ta emot pengarna. Vi är vänner nu! Är vi vänner nu? Allt jag kommer minnas dig med är den blekhet som kommer att infinna sig efter att min henna försvinner och visar att jag inte blivit brun därunder. Viljan att vilja vara god, viljan att vilja visa att jag inte vill utnyttja dem, deras land, men hur faen gör jag det?

Och på väg hem, i Mumbai, i taxin på väg på flygplatsen står hon där, i en bilkö. Den jag kommer att minnas mest med min resa. Hon är kanske runt sju år, smutsigaste jag sett. Hon trycker sin kind mot bilfönstret och lägger handen på rutan när vi står stilla i en bilkö. Mumlar och för den lediga handen mot munnen, visar att hon vill ha något att äta. Jag fumlar och fumlar i mina väskor. Får för mig att det är nu det har betydelse, att om jag ger henne mina kex så räddar jag Indien, då har jag betydelse. Jag sätter min hand mot hennes, rutan emellan. Vänder mig om och rycker i kläder som ligger ivägen.

Tårarna ligger precis på kanten, osäkra på om de ska trilla ut ur ögonen eller inte, efter total utmattning: fjorton timmars tågresa, femtimmars bussresa. Jag får upp kexen med ananassmak för din njutning. Håller dem i handen och tittar ut. Taxin har börjat rulla. Flickan är borta.

Den där om musiken

Alltså, skitkul: hemma och magsjuk! Tänkte skriva något vackert om hur pojkvän kom och hämtade mig på Arlanda med ballonger, eller om flickan som tryckte kinden mot taxirutan när vi stod i bilkö i Mumbai, eller hur Finaste följde mig till taxin i Goa, men jag måste använda mina hjärnceller till att hålla mig vaken och inte spy, så istället får ni den musik jag lyssnade på när jag åkte nattbuss mellan här och där och dit (och oj, jag hatar att göra sånt här -kritiken, kritiken! Men jag älskar när andra gör det, så nu skiter vi i kritiken, kritiken! och kör på ändå).

Antony and the Johnsons - I fell in love with a dead boy
Jenny Owen Youngs - Fuck was I
Kate Nash - Birds
Angus & Julia Stone - Hollywood
Janis Joplin - Maybe
SoKo - I'll kill her
Anna Järvinen - Kom hem
The Mary Onettes - Still
Moto Boy - Young love
Vampire Weekend - Mansard Roof

Och så mycket mer, men nu måste jag springa och bajsa!

Den där om hälsningar från Indien

Den där om Indien

Jahamenjadå... Då drar jag till Indien ett tag då, ses om ett par veckor, när jag är knallbrun, utsvulten på hångel och måste börja skriva nästa uppsats!

Och ps: uppsatsdarling blev inte så sågad och jag tycker att jag lyckades parera alla frågetecken med utropstecken.

Den där om Brighton

Vi var alla vilsna och förvirrade och hade skakande engelska, som både haltade och föll, precis som våra själar, frisläppta för första gången av mammahänder som kunnat smeka bort alla våra skrapsår och sorger, men som nu släppte på oss på en buss på väg mot England.

Tillstannande i Paris, obligatorisk parisarehat och uppåk i Eifeltorn och vänskapsband som knyts sådär löst genom kan jag få sitta bredvid dig i bussen? och trevande gemenskap som sipprar fram ur berggrundsinre.

Jag femton år, visste redan hur hela världen såg ut, var van vid världen, visste alltallt, och redan då längta bortig, visste att även om jag var så djävla världsvan så var det hörn och hålor jag inte ens hade någon aning om vad de lyssnade på för musik där.

Framme i Brighton ihopbuntad med tre andra tjejer från Stockholm, Göteborg och Gällivare. Fyra ickehörn av Sverige. Sängarna tätt ihop, viskande, ivriga flickmunnar. Ihopgaddning mot tanten vi bodde hos, helt klart galen. Små räder till köket när hon inte var hemma, där jag snodde köksnyckeln ur hennes förkläde, eftersom hon låste kylskåpet (och telefonen som vi också dyrkade upp), med händerna fulla av mini-Kit kat snubblade våra tonårssinnen in i rummet på tredje våningen igen.

Marie, Maria och Mia (som egentligen hette Johanna, men som jag döpte om till Mia, för enkelhetens skull). Marie var ivägskickad av sina föräldrar för att hon skulle komma iväg från den vardag hon levde i. En begynnande alkoholism och knaaaaaarkarriär, något som hennes föräldrar tydligen inte var särskilt stolta över.

Vilket djävla misstag de gjorde. Med på resan var även Mattias från Malmö, van e-knaprare. Dag två hade han en mental karta över de bästa beslöjade e-shopparna, förklädda till klädesaffärer. Oftast skickade han mig och Marie att handla, vi fick billigare pris, sen satt vi och några från EF, som hade friare tyglar, nere på stenstranden och drack vodka direkt ur flaskan, hånglade och stoppade i oss e.

Och jag gillade det. Jag var fri, jag var bäst, det fanns ingen bättre känsla i hela djävla världen. Jag satt på lektionerna, drog i mitt hår och drömde mig bort till den där stenstranden, dit övervakningskamerorna inte nådde. En gång gick vi på hip hopklubb klockan ett på natten och stötte på våra ledare. De kastade hårda ord på oss, skakande i sina tjugofemårskroppar och skickade hem till kylskåpslåsarkvinnan.

Kvällen innan vi skulle åka hem satt jag och kramade Marie och vi lovade varandra livslång vänskap. Samtidigt lovade jag mig själv att aldrig mer ta e, även om jag var femton och dum i skallen visste jag att jag gillat det för mycket. De där rosenkindade ungdomarna, med läxböcker i händerna, som STS-katalogen visat blev aldrig verklighet för oss, om det blev det för någon.

Jag reste hem igen. Åkte till Italien med mina föräldrar. Testade aldrig mer e. Marie kom hem med ett större behov än när hon reste. Efter ett par telefonsamtal tappade vi kontakten. Och nu går jag omkring med ett brittisk uttal på min dialekt, som jag började snappa upp där, 1995.

Och med det skrivet, lyssna och älska!

Den där om vad som händer fjorton:trettio hos mig

Den där om vardag

Jag lämnar in henne en timme innan deadline. Pussar henne på framsidan och vågar inte titta genom en sista gång på tunnelbanan hem. Pojkvän ringer, sänder pussar genom telefonluren och berättar att vi är inbjudna till min lillebror och lillebrors tyska flickvän, som precis flyttat till Stockholm, på kvällen. Vitt vin och räkor. 1976: välkommen tillbaka!

Jag somnar i sängen med min bok, vaknar av att pojkvän pussar mig på pannan, vid sex. Hela dagen, ända sen jag lämnade in henne har varit ett enda antiklimat. Jag väntar och väntar, men det kommer inte.

På fredagen städar jag hela lägenheten, undan med alla spår av uppsats, och får reda på att jag kommit in på mitt förstahandsval till våren. Blir gladare av det än av att ha lämnat in uppsats. Pojkvän kommer hem, vi tittar på hela säsong ett av Californication, blir extremkåta av alla nakenhet och fredagsknullar.

En lugn djävla heldjävel. Inga pengar och de pengar som finns sparas till Indien. Indienomenvecka. Pojkvän vänder sig om i sängen lördagkväll och frågar du, baby, tänk att vi ligger här en lördagnatt, det hade du inte kunnat tro för ett år sedan, va? Jag ler och klappar honom över håret. För nu är jag extremt djävla överlycklig. Vinrusig. Inlämnad. På väg. Kär. Och imorgon, måndag, ska jag börja äta fem frukter om dagen.

Den där om henne

Det är märkligt sån relation man kan få till sin uppsats. Jag ömsom älskar henne, ömsom hatar henne. Sitter och pratar med henne, svär och skriker. Hon verkar mer nonchalant och ignorant. Jag kommer på mig själv med att ibland morra och skrika hjälp mig här då! Hjälp mig, hur definierar du hemland? Hur gör du den här raden rak? Varför älskar du mig inte tillbaka? Varför lyder du inte, älskling? Din förbannade djävla fitthora?

Jag har ont i rygg, rumpa och höger långfinger som sköter musen. Blir skitsur på pojkvän som läser genom henne (efter mycket ångest och sväljande av stolthet) tar fram rödpennan och slaktar. Kvar blir resterna av henne och jag riktigt känner hur det är jag som får skulden, hur hon räcker finger åt mig.

Jag hatar henne. Jag älskar henne. Om två dagar ska jag lämna henne ifrån mig, de ska få dissekera och slå på henne och jag ska sitta och försvara något som jag inte är säker på att jag älskar passionerat.

Sen åker jag till Indien, för att komma hem till en sista termin och en sista tamp med en ny, mer avancerad henne (plus en kurs i "politisk sociologi"). Sen, vänner! Sen! Har jag en master i statsvetenskap, en någotannat i sociologi och kan kanske stolt titulera mig sociologisk statsvetare med inriktning på utredning, när jag sitter där, på ICA och försöker kränga förgammal köttfärs!

Den där om mellan Nacala och Angoche

Vi hade äntligen kommit ut till kusten, åkt på ett lastbilsflak den sista biten och vägdammet hade färgat oss så röda att jag var tvungen att duscha tre gånger för att bli av med det, där det låg, inbäddat i öron och hår och nu; bara i mitt minne. Vi hade hamnat i ett värdshus som låg precis vid havet och var så skrangligt att det skakade varje gång vågorna slog mot sidan av berget det stod på. På en lapp i rummet stod det att vi inte skulle vara rädda, det hade skakat sedan 1893 och bara gått sönder en gång. Gatorna utanför kantades av sekelskiftshus, övergivna sedan länge, fallna sedan inbördeskriget 1977-1992.

Jag hade gått ner tre kilo på en vecka, levt på två äpplen och överdrivet mycket Fanta, något som såldes vid vägkanten, något man var tvungen att dricka upp på stället, då glasflaskan skulle tillbaka till försäljaren när man druckit upp. Anledningen till min två äpplendiet var inte magsjuka eller vilja, utan det simpla faktum att det helt enkelt inte fanns någon mat. Finns det ingen mat kan man inte köpa någon. I en by vi hade åkt förbi hade det funnits en enklare servering, för den FN-personal som var posterad där. Under de följande veckorna skulle jag gå ner ytterligare två kilo, inte mer. När jag kom hem fick jag veta att min kropp hade ställt in sig på svält och därför behållit allt det där jag trodde att jag borde ha gått ner.

Vi hade äntligen kommit ut till kusten, och en man mötte upp oss när vi hoppade ner från lastbilsflaket. Log och välkomnade oss, tog oss till vårt 1893:års skakhus, och visade oss sedan var vi kunde äta. En restaurang. Jag vet inte riktigt hur eller om jag kan förklara känslan av att komma till en uteservering, få beställa det enda som fanns på menyn - kyckling - och inte ha ätit på en vecka. Veta att man borde vara jättehungrig men endast kapabel att äta ett lår. Känslan av att ha alla barn mellan Nacala och Angoche tittandes på en, utanför den oavgränsande häcken. Att de antagligen hade ätit mindre än mig de senaste veckorna. Att mannen som visat oss runt, som vi nu bjöd på mat, inte bara åt upp utan sög av varje kycklingben och sen började tugga försiktigt på dem och frågade mig varför inte jag åt upp.

Och minnet av hur min mamma legat på sjukhus tre år tidigare, så magsjuk att hon hållit på att dö efter vår resa till samma kontinent, och tårarna i hennes ögon när hon för första gången kunde äta en skiva rostbröd, efter två veckor och att det var det godaste hon någonsin ätit. Det var så det borde kännas, att det var det godaste jag någonsin hade ätit. Istället drack jag upp min andra Fanta och bad kyparen ge min del av kycklingen till barnen utanför. Och sen vände jag mig om och gick på toa. För på den tiden var det ingen som fick se mig gråta. Gråta över att vi hade äntligen kommit ut till kusten och allt fortfarande var ett helvete, att jag nu visste ungefär var helvetet låg, utan att vara i närheten av det, i en känsla av att förminska och se ner på deras framtidshopp och tro på att snart skulle allt bli bättre.

Den där om att lipsilla

Jag har blivit en djävla lipsill. Tidigare var jag tuff och sådär äh, jag gråter aldrig, har inte gråtit på kanske tre år! Men nu... lipsill! Jag fattar inte var det kommer från, det är som om en fördämning har öppnats. Jag är liksom tjejen som aldrig gråter, som svär. Tjejen som är heltorr på begravningar och bröllop.



Det här är vad jag har gråtit åt den här veckan:

• Att min uppsats blir skitdålig.
  
• Att okej, man tycker alltid att ens uppsats är skitdålig, för att man är så inne i det, men min pojkvän tycker inte heller att den riktigt håller måttet. När jag säger att den (uppsatsen, den går under arbetsnamnet "Bajset") känns som en mellanstadieuppsats, så håller han med. Eller det skulle han nog inte riktigt våga, det är mer så att han inte INTE håller med.
  
• Att min handledare, min nya, inte svarar på mina mail.
• Att min handledare, min gamla, inte svarar på mina mail.
• Att Jane och Edward fick varandra tillslut, trots att hon kommer att få vara hans djävla unga sjuksyrra tills han dör.
• Att en av mina närmaste vänner satt ensam på nyår.
• Att min pojkvän tycker om mig så mycket.
• Att det står en julgran på Globen, det är fint.
• Att hundarna gråter när de blir räddade undan en storm på Animal Planet.
• Att flyktingar i P3:s dokumentär gjorde smörgåstårta i Irans flaggas mönster på öppet hus, men ingen kom och ville äta.
• Att jag saknar Finaste, som är i Indien.
  
• Att jag fick veta vad jag druckit på nyår (två liter finvin, sex flasköl, en cider med glitter, två och en halv champagneflaskor och konstiga drinkar).
• Nu, när jag sa till pojkvännen att jag gillade honom extra idag, för att jag varit så borta hela veckan, stressad och bajsig. Han svarade jag vet, men jag förstår. Och alltså, jag gråter inte åt att han förstår utan för att jag faktiskt varit bajsjobbig. Fan för att ha en pojkvän som är ärlig.
  

Den där om när hjärnan lägger av

Alltså, hallå, ibland så fuckar sig min hjärna när jag går ut själv (själv = utan pojkvän) och jag stegar fram till baren, tar en drink med högernäven och fluktar samtidigt över stället för att kolla vem jag vill/ska knulla för kvällen. Ses säger det stopp, och vänta, har jag inte glömt något? För jag har ju någon hemma som redan knullar mig senseless.

Men alltså, hallå, ibland så går det per automatic, och jag har redan klätt av tjejen till höger, tagit henne på brösten och sugit lite lätt på hennes öronsnibb i tanken. Eller blinkat mot bartendern. Kollat in rumpor. Bitchslagit mannen till vänster över kinden, får att jag blev så kåt precis innan jag kom att jag inte kunde hantera mig själv. Men sen, vänta, den jag har där hemma knullar mig ju som ingen annan. Han får mig att gråta som en oskuld när han trixar med tungan (väldig märklig känsla att gråta under samlag... säger man "samlag" nu för tiden?).

Och hallå, några gånger har han kommit hem med lappar i fickan med ett djävla telefonnummer från nån djävla Bella, som jag gärna skulle vilja leta upp och skjuta, eller den där förbannade Linda, som skrev i love you på en lapp till honom. Den där förbannade Linda vill jag ta och halshugga (i illustrerad vetenskap stod det att man kunde halshugga en person med ett enda hugg. Det trodde inte min bror på. Detta diskuterade vi i cirka sju minuter under de tråkigare delarna av Arn).

Så, ibland, knullar hjärnan till det och är kvar där i sommaren nollsex, när jag drog hem folk till höger och vänster och knappt kunde gå Götgatan upp, eller ner, utan att stöta ihop med någon som jag inte mindes namnet på och jag tänker att det var faen goda tider. Det var faen härliga tider. Men så faen heller att jag vill vara där igen.

Den där om minnesluckor

Förra nyår spenderade jag med bror i NY. Vi tjatade en massa om vad vi var tvugna att göra vid tolvslaget, för det skulle prägla hela året, hela 2007. Brors kompis körde in oss till NYC och sen satt vi och huttrade i bilen, drack oss fulla på rysk vodka och sjöng med i musiken som spelades på vännens bärbara stereo, som han hade i bilen istället för en bilradio. Vi åkte över broar och jag såg ljusen från staden och stirrade så länge att det liksom flöt ihop. Tänkte på mannen jag lämnat i Mexico City, hur han hade kysst mig på flygplatsen och sagt att vi ses snart igen!

Efter en ituslagen champagneflaska för 100 dollar åkte vi till Times Square, men missräknade det hela lite och satt alltså i en taxibil med en indier och skrek nooooo, don't say it, don't! när han gapade happy new yeaaaaaar!

Sket i TS och gick till en svartklubb med gratis sprit innan klockan två, där vi massbeställde tequila, jag träffade en italienare som jag pratade spanska med hela kvällen, oförmögen att prata något annat än just det när jag blev full. Han presenterade mig som prinsessan för sin pappa och helt plötsligt fann jag mig själv ha ett tequilashotsrace med en tjock italienare, maffiaboss look alike, tillslut förlorande big time.

Så 2007 skulle alltså vara ett år när jag åkte ovanligt mycket taxi, spenderade mycket tid med min bror, på väg till nya ställen, men med en tendens att komma för sent. Och räknar vi med hela kvällen: ständigt full, spanskpratande, italienhängande. Räknar vi hela dygnet som följde: sovandes. Men nej, försent har jag alltid kommit, men det andra stämmer inte.

Det är lite tur, för även om nyårsslaget spenderades med den där som jag gillar mest just nu, så har jag minnesluckor från det att vi gick ut genom dörren, för att kolla raketer, tills att jag vaknade. Det är helt svart. Jag har fått höra att vi var hemma fyra, så jag måste ju ha gjort något mellan tolv och fyra. Det finns kort på att jag dansat och hånglat. Och den första januari tvåtusenåtta spenderade jag på toaletten, kräkandes och skrikandes på pojkvännen, som tillåtit mig dricka så mycket och, tydligen, röka.

Så därför: Jenny, när du kollar tillbaka på det du skrivit här ungefär om ett år, faen ta dig om du spenderat 2008 kräkandes!

Den där om dagens överraskning

Dagens överraskning kom när jag var och handlade en sån där hålluppdemtillunderhakan-bh, till nyår, hos en riktig gammal tant i en riktig tantbhaffär, där bh:arna kostar tusen kronor styck. Hon frågade om jag visste vad jag hade för storlek och jag svarade antagligen inte och att jag brukade gå omkring i 75B. Hon tittade på mig, fnös och slängde in en 75D. Jag vågade inte säga någonting, men... 75D? D? Min kompis förstorade sina bröst i somras från A till D. Jag har inte D.

Jag hade D. Jag har bröst. Nu upp till hakan.

Den där om spöken

Jag är ute och springer i barndomsskogar, mest för att komma undan från mammatjat och pappamummel, när jag på avstånd ser högstadiespöke och måste gömma mig bakom en buske, svettflåsande med argmusik i öronen. Och jag undrar. Hur kom jag undan?

Hur kommer det sig att min bästa kompis från högstadiet fick barn vid nittonårsålder, bor nu på landet, kompis med Svenssonlivet, övriga kompisar från den tiden alla bor kvar, flyttat tillbaka, har barn, jobb, medan jag fick otåliga fötter och flydde? Varför är det inte jag som är på söndagspromenad en tisdag med min familj?

Jag, som var dömd till det livet. Som ansågs korkad, fast att jag mest var arg, ansågs utan framtid, när jag mest var uttråkad. Varför var jag en av de där snygga, som alla ville vara med, men som alla visste skulle få barn tidigt, stanna och kanske jobba på den lokala frisörsalongen?

Egentligen skiter jag i varför. Skiter i hur jag kom undan, bara jag kom undan. Kommer "hem" endast till jul och då stänger in mig på mitt flickrum för att slippa träffa de där spökena.

Den där om hjärtan i luften

Han följer med mig till tåget, bär min väska, säger att jag är mer van vid att bära din väska, än min egen, kissen! och jag ler mot honom, för han har en ny luva i vitt som jag köpt till honom, hej! på sidan. Och han hjälper mig upp på tåget, jag har fortfarande sviter från kokskväll, när ryggkota hoppade av. Små tanter sitter vid min plats och de ropar ut att det är två minuter kvar (inte tanter, utan höga tågrösten), måste bara pussas först.

Så vi pussas bara lite först och jag säger titta! tåget rullar! och han får lite panik, för han är ju på och inte av, där han kanske inte borde vara, men ska vara. Så jag fnissar och skriker att han ska följa med mig till Skåne och fira jul och småtanterna fnissar och han säger men, det går ju inte... mamma skulle bli besviken. Jag skakar på huvudet och fnissar och kramar.

Han kliver av vid Södertälje och gör hjärtan i luften och springer med tåget när det lämnar och kvar, på, står jag med tårar i ögonen.

Den där om tvåtusensju

Alltså. Alltså! Kan ni fatta att 2007 snart är slut?

"Och tvåtusensju kommer bli det året då jag måste välja mellan Bangkok och hund (och stanna i Sverige), men eftersom det händer en massa blodiga grejer i Bangkok just nu, så kommer jag inte få åka, så jag kommer nog stanna i Sverige och köpa mig en lägenhet söderomSöder i Stockholm, och där kommer jag bo med min lille jycke och kanske en katt med, så att de kan få leka när jag är upptagen med att knulla runt och få klamydia och en ny pojkvän som vill gifta sig (så småningom)."

Men hej, så fel jag hade! Och jag hade för mig att jag skrivit alla saker jag ville göra 2007, men det blidde visst inte så. Så därför (tycker att ni borde göra samma sak), det här vill jag ska hända 2008:

Åka till Indien (eftersom min resa redan är beställd och betald är det rätt svårt att undvika), få bra betyg på min d-uppsats, säga till pojkvän att jag älskar honom när jag är nykter, läsa Mästaren och Margartia, köpa mig en nässköljare så att jag slipper gå runt och vara snuvig hela tiden, styra upp min ekonomi, göra klart den där ekonomiutvärderingen från 2004, bjuda min pojkvän på en dunderfödelsedag, skriva världens bästa tal till min pappa när han fyller sextio, plugga mer, fortsätta knulla mycket, tvätta håret oftare och inte tänka att det inte syns att det är smutsigt, sluta hemlighetstycka att Jöbacks låt om Stockholm är fantastisk, inte sakna Finaste för mycket fast att vi inte kommer träffas på flera månader när hon är på yogautbildning i Indien och jobba på att inte bli så irriterad på min mamma.

Jaha. Då är det snart december 2008 då och jag kollar genom den här listan som jag skrev för ett år sedan.

Den där om april

Vi ligger på golvet och han klappar mig på håret medan jag berättar om teorin till min uppsats och vad tror du om det? Vad tror du, va? Va? när en låt kommer på, som jag inte riktigt känner igen. Han vänder sig mot mig och säger att den låten brukade han lyssna på när han var ute och gick, och så tänkte han på mig, där borta, i Studentstaden. Och jag va?:ar, för tänkte han på mig då? Och han jo!:ar och säger att han tänkt på mig varje dag sedan mitteln av april, någon gång.

Mitteln av april, när jag gick långrundor med kompis Elin, storrökte och disikrerade honom, inte förstod mig på alls. Jag minns det där och att jag tänkte att vara nykär är inte skönt alls. Jag minns hur arg jag var på honom för att han inte gillade mig tillbaka, om hur jag jagade och hur han, en eftermiddag i maj, släntrade förbi mitt hus, ringde förbi och sa att han kommit bara för att pussa mig. Eller alla de nätter han kom hem till mig full, för att sedan ett par timmar senare dra igen. Hur han, på en fest, bad mig att dra för att han skulle vara med en annan tjej. Eller hur jag senare slängde ut honom ur min lägenhet för att jag inte ville ta hans skit. Och nu säger han att han gick till skolans datasal bara för att få se mig, fast att hans dator hemma var bättre.

Och jag ligger där på golvet och ligger och tittar på honom och tårarna börjar rinna och han klappar mig på kinden, men det är gladballongtårar och någon har tänkt på mig varje dag sedan april.

Den där om att i år kom den bästa julklappen från min handledare

"XX går inte att nås, han har åkt tillbaka till USA för att fira jul och kommer att komma tillbaka den 16 januari."

Den där om Sverige

Jag sitter på en Jonas Gardellshow, har tidigare i veckan haft föreläsning med Mattias Gardell och svär lite för att jag missar Anna Järvinen. Så säger han det. Det som även Sandra uppmärksammade: ”Tro inte på vad Sverigedemokraterna säger - det är jag som är Sverige”. Och det får mig att undra vad som är mest Sverige. Om det är någon som tror att de är mest Sverige, mest svensk. För vad är mest svenskt?

Små tanter som står i slutet av rullbandet på kassan på ICA med förstoringsglas och inspekterar kvittot? Folk som tar med sina egna inneskor i en tygpåse till fest? Gubbar som ligger vakna hela nätterna för att grannen har fest, ligger och klagar för frun, men går inte upp och säger till, utan skriver en lapp på morgonen, alternativt "Dagens tistel" i tidningen? Är det de röda små stugorna med vedhög baktill, uppe i norr, de som övergivna och bortglömda med troll bakom knuten? Eller är det att stå och vänta skitlänge på bussen, som aldrig kommer, i femminus, men ändå köa när den kommer och inte klaga?

Är det extra svenskt att flytta tillbaka till Örebro/Enköping/Västerås och skämmas lite för att man sagt att man aldrig ska flytta tillbaka? Är det extra svenskt att prata skit om folk som stannade i Örebro/Enköping/Västerås och skaffade två barn direkt efter gymnasiet? Eller är man mer svensk om man stannade i Örebro/Enköping/Västerås och skaffade sig två barn direkt efter gymnasiet?

Är man mer svensk om man har blont hår? Om man har en svensk flagga på balkongen? Om man är stolt över att man kan hela nationalsången? Eller är det inte lite mer svenskt att glömma bort femte raden i texten och undra varför vi ska vara så stolta över att Sverige är "du tysta..."? Är det inte egentligen mer svenskt att vara nysvensk? Är det inte de det pratas mest om? De som bor i förorten, i husen gammelsvenskarna inte längre vill ha? De som kommer vara den nya framtiden, när svensken jobbar ett par år i Bryssel? Är det mer svenskt att resa utomlands ett par år? Att se världen?

Eller är Jonas Sverige? Är Sverige ett gaypar som syns på tv, som leder Melodifestivalen, som sjunger om sin kärlek och som cyklar genom Stockholm med småbarn därbak?

Den där om vad som händer om man ställer pepparkakor för nära kanten

Den där om pepparkaksbak

Den där om att svara Anonym

Anonym kommenterar att

” men asså, hur ska man tänka om det här med sex i ett längre förhållande? ja, man slutar ha sex så ofta som i början, men om man vill ha oftare? om man är "killen" fast man är tjejen och vill knulla tills öronen blöder men inte snubben vill? och man känner sig helt dålig och Orespekterande och fulkåt och ytlig och krävande? om man undrar om man är onormal som börjar räkna på när man hade sex senast och flippar i sitt huvud när man tycker två dagar lika gärna kunde vara två år?”

och herre Gud, har vi inte kommit längre än så? Är det inte, tvåtusensju, okej att tjejer är kåta? Att tjejer går och tänker på kön och kukar och fittor på stan och kanske bli blöta och våta som faen mellan benen på krogen för att de blir viskade i örat? Är det fortfarande inte okej, som tjej i Sverige, att onanera och vilja knulla fem gånger om dagen och tända som faen på sin pojk-/flickvän och skicka sprängkåtsfyllda sms till sin partner om vad man tänker göra med dem när man får sätta tänderna i dem? Ses män fortfarande som sexmaskiner, ständigt kåta, på gång, ståndet på helstång? Ses kvinnor fortfarande på sommarängar, oskuld for ever, lockigt hår, vill bara ha sex för att mannen vill? Herre Gud, har vi inte kommit över TABU?

Jag går i alla fall så på stan. Blöt. Och jag är inte killen, jag är tjejen, för jag är kåt när jag vill vara kåt och kåt ibland när jag inte vill vara kåt. Det är så man ska tänka, enligt mig. ”Jag är kåt!”. Vad man sen gör av det är ju en annan sak. Och jag fattar hela den där grejen med att jag antagligen inte kommer att vilja ligga med pojkvännen tre gångerplus per dag om ett tag, att det kommer ta slut med det där ”tar du inte mig nu, NU, kommer in i mig, så kommer jag att slå till dig, jag kommer ge dig ett knytnäveslag rakt i ansiktet för du är så underbar och jag vill ha din kuk djupt där inne”. Jag kommer ju inte känna det om ett år. Antagligen. Men jag kommer ändå vilja då och då och om han inte ställer upp då…

Måste man ställa upp fast att man inte vill? För nej, vi pratar inte våldtäkt där, ibland måste man väl ställa upp? Måste man det? För nästa gång kommer det vara jag som vill ha det där och inte han och ska han säga nej då? Och får man bli tjurig då?

Och fulkåt. Kan man vara det? Är inte viljan att ha en annan människa något fint? Kan det bli fult? Men jag förstår Anonym. Jag förstår känslan av att ligga där, bredvid, och vilja smeka, men inte få. Att bli nej:ad. Att få ryggen. Ge ryggen fuck-finger (!), köp dig en vibrator och kör på själv.

Så Anonym, jag tror inte att du är fulkåt. Jag tror att du är helt och fullt normal. Kåt. Välkommen till klubben!

Den där om ryggen

Jag kom hem från jobb runt åtta i fredags. Pojkvännen hade lagt fram klänning på sängen och pussade mig och sa att vi skulle dra på VICE-fest, trots att vi sagt att vi inte skulle VICE-festa. Så det var på med svartsminket och in i taxi och drickadricka och känna någon i dörren som kände pojkvän, så vi kom in utan biljett och gratis sprit och dansa, dansa, dansa och kindpussas och fyllebeställa kokain till nyår och dansa lite till och stopp! så låg jag på golvet med en gammal ryggskada (ryggkota tre som hoppar ur ryggraden - hopp!) som tog mig till akuten, där knivskurna och knivstuckna fick gå före mig och lite stön och jag vill inte vara här, vi åker hem! Och åka hem och sen dess har jag i stort sett inte kunnat röra mig så bra.

Och mitt internet har gått sönder igen.

Den där om martyren

Jag gjorde så många fel med M, som jag inte vill upprepa i den relationen jag är i nu. Så många misstag, så många fällor jag föll ner i, eller hängde upp och ner och undrade hur faen jag hamnat där och hur jag tog mig loss. Så många stunder då jag satt och undrade hur vi kommit dit, eller helt enkelt saker som jag inte sett förrän efteråt.

Och fina, nya pojkvännen är så himla, himla olik M. M och jag var som dag och natt. Han var naturare, jag samhällsvetare. Han gillade att vara ensam, jag hade hundratusen vänner. Han var skitlång, jag var askort. Han läste nästan aldrig böcker, jag drunknade i Brontë och Murakami och Gardell. Så kunde vi lista oss i tjugohundra år. Med fina, nya pojkvännen har jag kul. Vi bubblar och diskuterar och skrattar och säger saker samtidigt och jag får stoppa in fingrarna i hans mun för att se hur långt in jag kommer innan han hulkar och vi utmanar varandra och jag är fem, jag är fjorton, jag är tjugisju, jag är trettiotre, jag är sjuttiofem år samtidigt med honom och har jag någonsin träffat en man som är så lik mig någonsin?

Ibland är jag otroligt rädd att jag kommer göra samma fel med honom. Att en dag kommer jag vakna upp och vara två år in i relationen och någonstans där jag absolut inte vill vara, tittandes på tv, opratandes, hela Bondehyllserien mot väggen, nollpassionig. Eller stående vid diskbänken, gråtandes, för att jag alltid får diska. Och att han inte kommer se mig. Jag är rädd för att vi ska sluta ha sex tvåtre gånger om dagen, för att vi blir så djävla kåta bara av att titta på varandra. Jag är rädd för att jag ska sluta se det där i hans ögon, det där som säger att han vill ha mig. Här. Nu. Slutspontaniterat.

Så jag är brutalt ärlig mot honom. Säger att nu är vi för mycket vardag! och tvingar honom att låna sin brors bil så att vi kan köra utan mål, men med mening. Berättar för honom när han inte hittar klitoris, tänker inte nöja mig med att han fumlar. Låter kläderna ligga på golvet, för jag tänker faen inte städa upp i hans röra, då äter jag hellre julskum och dansar tryckare eller för mig själv.

Jag tänker inte bli den där djävla martyrtjejen som jag var. Som stod och diskade och grät, och ville att han skulle se att han behövde diska, se att jag gör allt själv, det är så synd om mig! Nu kommer han tycka om mig mer, för jag gnäller inte, jag diskar, och han ser väl att jag gör det här? Fyfaen, hela djävla Sverige är fyllt av martyrmänniskor som kämpar i det tysta för att... han inte viker kläderna rätt, man gör det så mycket bättre själv? Vad faen har det för betydelse om lakanen är lite felvikta på hyllan, eller om barnen spyr för att de blir felmatade och ickecurlade? Där ska jag aldrig, aldrig mer hamna. Jag ska säga finaste du, jag tycker väldigt mycket om dig, men fäller du inte ner det djävla toalettlocket så tänker jag lämna mina menstamponger på handfatet!

Och klart att han ska få gå ut och supa med vännerna, klart han får prioritera det över att äta finmiddag med mig, det ÄR faktiskt helt okej, men jag måste få vara ärlig och sticka upp ett långfinger i ansiktet på honom och han kan vänta sig att fjortonårshämden kommer att komma. För individualism, egna liv, självständighet? Ja, tack!

Jag tänker inte vara tyst och hoppas att han tycker bättre om mig om jag är tyst och snäll och gör det där han vill. Jag tror att han kommer gilla mig bättre om jag är tvärt emot och gör det jag vill. Jag tänker sticka själv till Indien och resa i tre veckor, för jag behöver komma bort ibland och resa med mina vänner och helvete, vad jag kommer sakna honom, och helvete vad jag skulle bli galen om han gjorde samma sak, men jag tänker inte vara tyst och stanna hemma för att han ska gilla mig bättre. Jag är viktigast i mitt eget liv. Det är jag som spelar huvudrollen, även om han kanske kommer som namn nummer två när rollistan rullas ner när jag dör.

Den där om huset längst upp till vänster

Finaste ringer och tjuter är du redo? Säg att du är redo, visst är du redo? För nu blirrrrrre gayparty, lebblebb, kom igen! Och jag mumlar något i luren och hon fnissar åt mig och jag mumlar vidare och hon tjuter till igen ses vid tio. Hör du? Tiiiiio!

Och jag klickar röda telefonluren och går tillbaka till fosterställning, sängen och pojkvän håller om mig och tårarna trillar mer än de rinner och han håller min hand, medan jag sparkar med fötterna och benen som vore jag fem. Orkar inte gå på nyöppnande av gayställe, orkar ingenting. Jag mumlar mot hans hals att jag inte vill må så här, vill inte vara i svarta hål, vill alltid vara underbar när han är med. Han svarar att ibland måste man få vara fem år och han tänker stanna ett bra tag och det kan vara svårt att vara underbar hela tiden under ett bra tag, ibland måste man vara under bra. Jag slänger ut honom, säger martyrröst gå, ha kul, slå dem med storm!

Går tillbaka till säng, femårsgråter och när Finaste kommer förbi gråter jag lite mot hennes axel och hon säger att hon hatar när jag mår så här och jag svarar att det blir nog bra snart, bara november går över, klarar inte av annat än att ligga och sparka med fötterna när det bara är ljust tre timmar per dag.

Gråter tills klockan är tre, ligger och martyrar och tycker synd om mig själv och funderar på att säga till pojkvännen att han kan få så mycket bättre och lyssnar på Kate och gråter lite till. Klockan tre kommer pojkvän förbi skitfull och har en present med sig till mig, som han köpt på en bensinmack. En liten stad som lyser. Vi bestämmer oss för att vi ska bo i huset längst upp på kullen och precis innan jag somnar blinkar det rött mot mina ögon och hans andedräkt är mot min kind.

Kate Nash - Nicest Thing

Den där om ögonblicksbilder från helgen som gick

Mannen på tunnelbanan följer med fingret texten han läser, mumlar för sig själv och rör sådär på läpparna som barn gör när de läser, som jag själv gjorde när jag var åttaellerså. Han fnissar till, vänder sida och jag undrar vad han läser. Slickar på höger pekfinger och vänder blad. Fortsätter att röra på läpparna, slickar sig om dem, tittar inte upp. Hans halsduk är grön och lite murrig. Ser ut att sticka honom på halsen och han tar upp en hand och kliar sig på halsen. Så tittar han upp från boken, svär och springer av tunnelbanan.

Hon har målat läpparna röda och det har smetats ut lite utanför och på tänderna. Hon ler mot mig och skriker välkommen! Världens största urringning visar vackra bröst och hennes pojkvän pekar på dem och frågar mig om jag någonsin sett något vackrare. Han ställer sig bakom henne, kupar händerna under dem och skakar stolt på huvudet. Hon smäller till honom på armen och skrattar läppstiftskratt mot honom. Vänder sig sen mot mig och frågar vad jag vill dricka.

Jag vänder mig om på Västerbron, men ser honom inte i dimman. Försöker stampa bort kylan, men det går inte. Näsan rinner och jag är lite irriterad för att jag måste vänta på honom. Lutar mig över räcket och tittar ner, funderar på hur det skulle kännas att trilla ner, i det kalla, tänker på Almöbron och hur många sekunder, hundradelssekunder det tog för bilarna att åka ner i vattnet, om människorna i bilarna hann reagera, om de skrek.

Min bror skrattar så att tänderna och tandköttet syns. Han håller en morot som näsa och ska precis stoppa in en halv apelsin i munnen. Hans flickvän ler ett sånt där överseendeleende, ett sånt där man kan se mammor le när deras barn gör något tokigt. Jag står med kameran redo och stoppa in den nu då, för faen! Han stoppar in apelsinen och vänder sig mot kameran.

Han skedar mig, där jag ligger och tittar på Animal Planet, varit vaken i två timmar redan, inte kunnat somna om efter att ha vaknat bakfull. Han lägger en arm runt min midja och andas i nacken på mig. Trycker sin penis mot min rygg, jag känner hur den hårdnar och makar mig rätt, så att han ska kunna tränga in i mig medan jag tittar på när en gepardhona blir utfryst av sina syskon.

Den där om ett inlägg till Anonym

Vi kryper ner i sängen, under täckena, en man på varje sida, för lillebror är uppe och hälsar på. Han säger att nu djävlar ska ni få er en nostalgitripp och vill att vi ska kolla på Alla vi barn i Bullerbyn, pojkvännen och jag trötta beyond och mumlar mhm i nacken på varandra. Jag vill bara titta min mail först. En man på var sida. Kollar bloggmailen och igen. Igen!

Jag tror att de blev mer upprörda än jag. Pojkvän med arga knytnävar i ögonen. Lillebror klappa min kind. Jag orkar inte mer nu, okej? blandas med djävla idiot, aldrig att du får mig på knä! och hur gammal är du egentligen? Och åter igen, måste det vara en permanent varning, om det ens kan räknas som varning, på den här bloggen, på mitt liv? Måste jag gå runt med en virtuell, blinkande skylt, är vi inte för gamla, för mogna, för trötta för sånt här nu?

Dödshot på den här bloggen polisanmäles. Alla. Okej, Anonym? Okej?

Den där om lite gangsta

Igår, en av de bästa dagarna den här hösten, ledig hela dagen, förutom intervju på Röda korset, Lundagatan, fick vad jag ville, men min uppsats kommer bli största någonsin. Vill för mycket. Vill inte kasta bort, skära av, tappa bort.

På kvällen gick jag, Finaste, pojkvän och annan av mina vänner och tittade på Mapei och fast att jag älskar henne så var det så djävla mycket bättre än jag trodde, samtidigt som det inte alls var som jag trott. Gå och se, gå och se!

Helt annan grej, anledningen till att jag skriver det här: det finns en låt som jag tycker är bra. Den vill jag höra igen. Har dock ingen koll alls på vem/vad det är. Det är lite gangsta, lite skjutvapen (alltså ljudet av skjutvapen), ganska ny låt, spelas inte så mycket. Vem? Va? Pojkvän godkände den och sa att jag inte behövde skämmas över att gilla den, så nu vågar jag fråga här. Hjälp mig!

Den där om en bildserie i två delar, del två

Jag undrar om det är så att vi automatiskt blir som våra föräldrar, att vi tar över deras vanor, eller om vi väljer att revoltera emot dem och bliallt som de inte är. Och om det är olika bland befolkningen, vad är det som gör att vissa blir som sina föräldrar och andra blir tvärt emot?

Den här julprydnaden har hängt i mina föräldrars fönster (i mitt gamla flickrum) i snart två år, året runt. De påstår att det inte är en julprydnad. Jag blir galen, för det är det ju! Ungefär varje gång jag kommer hem låter det såhär:

Jag: varför har ni den där julprydnaden uppe?

Pappa: det är inte en julprydnad. Den är från Tyskland!

Nästa gång jag ska hem kommer det att vara jul, det ska bli skönt. Jag vet inte varför det gör mig så himla irriterad, det är ju deras hus och jag skulle bli galen om de gjorde samma sak i mitt hem, men de fattar ju inte. De borde växa upp.

Den där om en bildserie i två delar, del ett

Det kommer en tid i ens liv, i alla fall i mitt, när man växer om sina föräldrar rent mognadsmässigt. En dag när man börjar titta sig omkring och märker att man faktiskt kan göra godare köttbullar än sin mamma och faktiskt börjar tvivla på att pappa aldrig ljugit, som man alltid trott när han sagt det. När man tittar sig runt i huset man växt upp och vill läxa upp sina föräldrar, eller i alla fall ha det annorlunda.

Här, vänner, kommer en fin liten bildserie om saker som stör mig som vuxen individ i mina föräldrars hus, som får mig att vilja uppfostra dem.

Ofärdiga saker, som aldrig blir gjorda till hundra procent. Det här är mina föräldrar ganska så duktiga på. Vi pratar oftast renovering, men det kan även vara att köpa ett gymkort och bara gå en månad, eller bara baka bullar av halva degen, för sen orkar man inte. På bild ovan är hela rummet tapetserat (ungefär år 2005) och bård är uppsatt. Men det saknas en meter. Listen är faktiskt uppsatt nu, men fattades i ungefär ett år.

Varför? Varför?

Den där om hur han luktar

Jag har en egen nyckel till hans lägenhet, som jag fick i all hast med en lapp om att överlämnandet egentligen skulle ske medpompa, ståt och röd rosett. Egna nyckeln låser upp dörren till hans nya lägenhet, medan han är och jobbar, och jag lägger mina väskor i ett hörn och går och stryker över bordet - hans köksbord och luktar lite i luften för hur luktar han egentligen? Sen lägger jag mig på soffan och lyssnar på frysen, fast att jag borde läsa trettonmiljoner rapporter till min uppsats, som nu blivit godkänd av Stockholms stad (jippie!), eller femtiosidorellerså ur "Terror in the mind of God", men han är under min hud redan, under mina fingrar.

Det rasslar till och jag springer till dörren, men det är något annat som lät och jag går tillbaka till soffan och det går en sekund, två sekunder, två sekunder, två sekunder och varje gång jag tittar på klockan har det bara gått två sekunder och han kommer aldrig komma hem från jobb och jag är sämst på att suga på längtkarameller.

Så kommer han på riktigt. Och jag börjar gråta in i hans axel och snörvla om att jag aldrig ska vara borta så länge igen. Plötsligt blyg för honom, som jag blir ibland och tittar under en lugg jag inte längre har och han skrattar och skrattar och har vi inte varit borta från varandra längre? Han ser inte ut som jag minns, samtidigt som det är allt jag minns. Han tar mig i handen och tar mig i andra handen och fingrar flätas och jag lägger min panna mot hans axel och andas in. Det är ju sådär han luktar.

Den där om hur min rumskompis säger "välkommen hem!"

Den där om att det kan vara enkelt

Okej, berätta om honom! Är en av de första sakerna de säger när jag tumlar in, tjugifem minuter sen, skyller på snöstorm. För de som jag träffar kanske fyra gånger om året är fortfarande trygga, känner mig, har haft växande ben som växte bredvid mina, när vi satt fast vid höften på högstadiet, de vet vem jag är. Och jag ler och kan inte intele och säger jo... jag vettint och de tittar på varandra över vin och för mycket öl och skickar blickar till varandra, små paketblickar som om jag inte ser dem, jag ser dem klart och tydligt, för de har glömt att slå in de där blickarna i omslagspapper.

Han ser inte ut som en Jennykille. Han ser normal ut. Du brukar falla för... orginella killar! Och jag nickar och håller med men menar samtidigt att han är den ovanligaste vanliga kille jag träffat. Och luvor fälls upp och vantar tas på och i bilen får jag sitta mellanbak, för jag är minst och de fnissar i min nacke och kramar mit hand och ute är det kallt och snön viner, fast att det är Skåne och på Möllevångstorget diskuterar jag politik med en korkad kille som pluggar till lärare, behöver bara en liten dels tankeverksamhet när jag förklarar varför Pappa Persson lyckades bättre än lillebror R. Resten av hjärnan sonerar och sanerar lokalen.

Klockan blir tre och jag vänder mig till vän och säger att jag går nu och hon nickar och följer med mig till bilen och på vägen hem sjunger jag med, i duett med Bob Hund. För det kan vara enkelt, så här. Enkelt som det är. I en bil. Genom Skåne. Och fast att det blåser som faen genom hela landskapet, kallare här än i Stockholm, inget ivägen, samma vind kan blåsa från väst till öst utan att något finns i vägen: litet vindskydd Ale stenar, så ÄR jag ju från Skåne. Det är här jag ständigt kommer tillbaka att återkomma till och älska, kanske en liten stuga i framtiden? I framtiden.

Den där om kylan

Så åker jag genom landskap och längre och längre från honom, allt det där där mitt hjärta smälter för, rinner ut på golvet och är rött och händer som smeker honom nackhår, som han säger blivit för långt och längre från honom, som borstar tänderna i sängen med mig för att få vara nära, bara en lite stund till och den där lilla stunden till betyder så mycket att han inte kan stå i badrummet och göra det.

Det känns fel, så fel, hur ska jag klara vara utom honom i fyra dagar - evighet? För fyra dagar har aldrig varit längre. Redan i mitt huvud springer små barnfötter omkring på köksgolv och vi pratar framtid, om barnmatvanor och det skrämmer honom inte som det skrämde M och jag är så lycklig att jag kan dö nu, men jag vill inte dö nu för jag vill leva med honom alltid.

Och Elin. Jag läser Elin, underbara Elin, som har levt mitt liv, min relation parallellt, fast i annat universum och hon får mig att gråta som Trassel fick. Hennes rader kommer in, in och hamrar på hjärtat, får det att frysa.

Jag har glömt min mobiltelefonsladdare i Stockholm och får inte tag i honom. Precis när jag fick sms:et Stockholm blev kallt när du åkte, dog telefonen. Och jag försöker sakta ner mig och lugna ner och inte springa iväg och kanske ta det lugnare, men så står jag i baren och han har köpt öl till mig och jag kommer svettig från dansgolvet och han kysser mig och jag kan inte låta bli att utbrista att jag äääääääälskar honom. Och på morgonen vaknar vi och han ligger och ler och undrar om jag kommer ihåg vad jag sa igår och jag säger jo, för hur skulle jag kunna glömma det?

Den där om påfågelsfjädrar

Jag har knappt märkt att det har blivit höst. Jag snubblar fram i för stora skor på gatan tittar upp och fast att jag faktiskt bytt jacka så stannar jag till, tittar upp och... när försvann sommaren som egentligen inte kom?

Värmer händerna runt temuggar och i pojkarmhålor och planerar jobb över jul och uppsatsskrivande över december. Fasar över pengabristen i Indien och köper tjockare strumpor. Pratar i telefon med den där som jag börjat kalla pojkvän och han säger att han kommer sakna mig i helgen, när jag ska resa hem till Skåne och träffa släkt i fyra dagar, för så länge har vi inte varit borta från varandra sen i juli. Och mina känslor till honom har gjort att jag inte kan skriva eller få ut det där jag vill få ut här. Det blir inte bra. Inte som jag vill. Jag läser Trassel och börjar gråta, för känslorna ligger så nära huden, ibland utanpå, som påfågelsfjädrar.

Den där om föräldrarna

Det var inte förrän han kom hem till mig på morgonen som han berättade det. Jag hade vaknat en kvart tidigare av evigt återkommande mardrömmar och när han kom gosade jag ner näsan i hans halsgrop medan han klappade mig över håret och sa att han var där, att jag kunde sluta gråta nu. Sen tittade han mig i ögonen och sa att han var tvungen att berätta en grej.

Min väska stod packad på golvet, en sån där resväska man drar efter sig och halva innehållet bestod av pluggböcker. Okej att vi skulle till hans föräldrars stuga för att re-la-laxa, men det bryr inte mina föreläsare sig om och vår Italienresa satte inte bara djupa spår i min ekonomi, utan grävde även bort en veckas studier.

Jag okeeeeej:ade och han berättade att jag nog var tvungen att träffa hans föräldrar innan vi åkte till stugan. Jag seriefigurfrös till, ni vet som seriefigurer gör när de är mitt i en rörelse? Jag plus föräldrar är lika med mindre kaos. Jag blir skitkonstig i sådana situationer. Kan inte agera normalt. M:s pappa gillade mig inte alls.

Så resten av morgonen och hela tågresan till pojkväns hemstad pratade jag i turbofart, mådde så illa att jag fick sitta med spypåse och ringde till Finaste och min egen mamma flera gånger. Min mamma tröstade mig med att jag borde göra bort mig på en gång, så att det avdramatiserades. Dessutom skulle jag ändå göra bort mig förr eller senare, lika bra att ha det gjort. Finaste kom med det fina tipset att föreställa mig dem nakna.

Så klev vi av. Jag gosade in händerna i vantarna för att få bort svetten. Pojkvän stod och pussade på mig när en hund kom farande. Sen hann jag inte tänka eller reagera så mycket för helt plötsligt var det hej och ta i hand och utropstecken! De gillade mig! De förstod min skånska! Jag fick en godkännarklapp på huvudet! Två gånger! Jag blev till och med godkänd av hunden! Det öppnades en helt ny dimension för mig, att föräldrar kanske visst kan gilla mig, att jag är okej, inte behöver slå knut eller snurr på mig. Jag såg min pappa och hans pappa sitta och diskutera hela kvällarna och hur min mamma och hans mamma dricker vin och hur han står vid spisen och gör det han nu gör vid spisen och jag gravid och lite småtjurig, men ändå rödkindad och helt plötsligt var hela min släkt med i tankarna och vi satt vid ett sånt där enormt bort i Toscana, under ett träd och stora fat bärs ut och barnen springer runt och leker kull och solen går aldrig ner – för hans föräldrar gillade mig!

Den där om mitt nya jobb

Anställningsintervju för att vara springflicka åt ett gäng professorer och inte så redo, men fick jobbet på stående fot. Dock poängterade personalchefen vikten av strikta klädregler och jag nickade och tänkte att så djävlig såg jag väl inte ut.

Tänkte jag tills jag gick på stan för att handla klädregelsbyxor (som tydligen alla har skithög midja) och såg att jag hade spermiefläckar på magen.

Den där om Danmark

Det är förbannat lätt att förminska Danmark, att glömma bort landet och skoja om att nationen är en dörrmatta till Europa för Sverige. För i Sverige är det inte många som tar lilleputt Danmark på allvar. Som ser det som något att räkna med. Finland - hårda killar, Norge - ändå Sveriges bästis sen länge. Och de där stora giganterna i Europa - Storbritannien! Frankrike! Spanien! Där pratar vi något att räkna med. Men Danmark? Lilla, lilla. Köpenhamn är okej, men vem faen har varit i Esbjerg? Viborg? Horsens? och vem förstår egentligen vad de säger? Det är så lätt att förminska det de säger, det de tycker, det de står för, när de egentligen är för små, inte riktigt räknas.

Det är även så himla svårt att ta det gamla bittra gubbar tycker på allvar. De som sitter inne i sin lägenhet och dricker kaffe, där de återanvänt sumpen flera gånger om och inte riktigt pratar med någon. Eller unga, arga tjejer, som inte riktigt vet var de hör hemma, de som sminkar sig hårt, för att ingen ska se att de egentligen är mjuka. Deras åsikter räknas inte riktigt, de vet ju inte vad de borde veta. För det är ju bara de som är främlingsfientliga. När man tänker på det.

Så när lilleputtslandet går till val om mindre än två veckor så bryr ingen utanför landet sig riktigt. Lilla Danmark, dörrmatan till Europa. Och när det ser ut som om främlingsfientligheten kommer blossa, blomma vid detta val är många som rycker på axlarna. Många som förminskar och tycker att det bara är Danmark!

För det är så lätt att förminska och glömma bort och gömma det som är fult och det man inte tycker om eller vill kännas vid. Det är så lätt att vända ryggen till istället för att resa sig upp ur tv-soffor och upp till kamp!:a och argumentera. Och vi lever i ett demokratiskt land, där våra grannar är demokrater, och alla borde få tycka vad de vill, men ibland märker man att det är fler än gamla muttrande gubbar som börjar bli allt för gulochblåa alternativt rödochvita och då kanske det är bättre att ta det på allvar och förstora istället för att förmindska. För Danmark är inte någon annanstans, det är här. Ställ dig på stället där jag är uppvuxen och du kan se över till Danmark. Ställ dig där och tänk på att dansk folkeparti menar att ”Yttrandefrihet är danskt, censur är det inte”.

Den där om helgen

Mina klackar smäller igen efter en period av jag-vet-inte-vad-som-hände-men-jag-började-använda-sneakers när jag går på Nytorgsgatan på väg mot Bondegatan för att möta upp Finaste och dricka öl innan vi ska på vuxenmiddag. Huvudet värker och jag stoppar ner näsan i halsduken, förbannar mig själv för att jag gav bort min sista huvudvärkstablett till lägenhetsdelaren tidigare på dagen, då båda låg och stönade att vi var bakis.

De tre senaste dagarna har jag börjat dricka lite tidigare på dagen för att jag varit så förbannat bakis. En av dagarna har jag slagit pojkvännen över kinden, med en smäll som hördes över hela lokalen. En annan av dagarna har jag burit med mig en konstgjord bit gräsmatta som jag även hängt in i garderoben på Debaser. När jag pratar med min bror kommer han fram till att jag behöver en vuxenmiddag för att synda för mitt fjortonårsbeteende. Jag håller med, dricker bort min huvudvärk med Finaste innan vi går hem till pojkvän, med kompisar, och dricker slut fem flaskor vin.

Vaknar måndag med påklädd pojkvän bredvid mig som ligger tätttätt och viskar att han är underbart kär i mig och att det inte är dags att gå upp än, men tolv sidors analys på relationen IrakstreckJordanien sitter i mina fingerspetsar och jag måste avboka kompisträff på kvällen, för det är lite mycket nu.

Tio timmar senare och jag har städat min garderob, skickat pojkvän till jobb, handlat tomater och morötter och skrivit en halv sida analys.

Den där om hoppsan!

21/01/2008 07:10 Stockholm (Arlanda) to 09:40 Vienna to 11:00 Mumbai

11/02/2008 01:20 Mumbai to 05:30 Vienna to 09:35 Stockholm (Arlanda).

Den där om att ha tid

Pojkvän ringer och frågar var vi tagit vägen och jag berättar att vi fastnade lite i Finaste stickning, att jag bara var tvungen att gå genom med henne hur man lägger upp maskor och sen var jag bara tvungen att måla naglarna och sen pratade Finaste jag en massa och sen visste jag inte vilka örhänge jag skulle ta på mig. Men sen kommer vi dit och ut och dricker för många öl, så klart, som vanligt, för pengar tagna ur min spargrismage.

Han undrar hur det gick på anställningsintervjun och jag rycker på axlarna, för det är ett rycka på axlarnajobb, mitt tredje extrajobb, och han undrar hur jag ska orka. Orka tre jobb, dubbelplugga och ändå hinna träffa honom och dricka för många öl och jag ler mot honom och säger att det är så här jag alltid gjort, alltid haft för mycket att göra.

Sen går vi över till att prata om min essä som handlar om den muslimska minoriteten i Israel, i ett område där muslimer är i majoritet, som lever i ett samhälle av judar, som är minoriteter i vanliga fall och mitt brinnande intresse för kombinationen religion och politik brinner. Finaste går ut och pratar flickvän i telefon och jag orosspanar efter henne, vill inte att hon ska vara ledsen, oroad.

Går hem med Finaste, som landar i min säng medan jag måste bara först och viker lite tvätt, läser lite Muslim politics, skriver två viktiga mail, klappar finkind och mår lite illa över att jag ibland är lite för duktig, lite så där svensk tjej, ska klara allt själv, göra allt nu, inte hinna bli trettio, eller klockan tolv på natten innan jag hunnit...

Den där om veckans varning

Låt inte pojkvän, eller annan person heller för den delen, röra din fitta när han har hackat chili.

Den där om bäckar i Milano

Vi hade gått upp tidigt den morgonen, kört från Verona för att lämna tillbaka hyrbilen innan elvatrettio. På frukostbuffén satt jag och pillade isär en bit bröd i Den Romantiska Bilden Av Italien, där allt skimrade rött och rosa och någon hade målat med för vida gester, så där som mindre barn målar utanför linjerna i målarböcker. Jag drack te som smakade Östeuropa och han kaffe ur en maskin som kunde erbjuda tretton olika sorters kaffe som alla smakade blask. Han smekte mig över handen, sen tog han den och sa att jag var värd så mycket mer än en frukostmatsal med rosa volanger och jag satte mig bredvid honom i bilen och hej, vi var Man och Kvinna, där han körde och jag kastade smågodis på honom, läste karta och sög av honom på motorvägen, medan en lastbilschaufför från Polen tittade på i sin backspegel.

I Milano stannade vi till, lämnade hyrbil och satte oss på ett sånt där café som man tänker att cafén ska vara i södra Europa. Män matar kvinnor med små bakverk, rosa: både verken och kvinnorna. Äldre män sitter med hatt och käpp och drömmer sig bort till tider då de matade rosa bakverk till rosa kvinnor. Äldre kvinnor sitter och drömmer sig bort till tider då de fick äta rosa bakverk ur giriga händer, händer som senare knäppte upp strumpeband och rasterade murar och lämnade dem där ensamma i efterskalven av den sista orgasmen och den sista gevärskulan som sköts under kriget och ensamma med barn i växande magar. Och han och jag satte oss på ett sådant café och drack rödvin fast att klockan var kanskebaraelva och tittade djupt i djupa ögon och kanske blev vi salongsberusade utan att sitta i salonger att bli berusade i och hans hand i min, eller om det var min som var i hans.

Och han studsar upp, sen, för äntligen ska vi göra det som han velat göra hela resan, drömt om, sett fram emot. Handla mat. Hela han är fylld av gourmetfraser och när han kommer hem till mig om nätterna och har druckit sig full så kan han ligga och berätta om vilka priiiiimöööööörer han ska odla i sin trädgård och hur man bäst späckar en stek och om Bondens marknad på Katarina Bangata och hela han bubblar och han gnider händerna när han får laga mat till mig och på en av våra första dejter så satt jag på en stol bredvid spisen i min lägenhet i Studentstaden, drack mig full på rödvin, medan han berättade exakt vad han gjorde med lövbiffen, medan jag satt och tittade på hans bubbel mer än lyssnade och herre Gud, vad han är vacker!

Men butik efter butik är stängd och långalistan med

lufttorkad skinka och

korv och

tryffel och

vin och

choklad och

kryddor och

tio år gammal balsamvinäger och

pasta och

gåsleverpastej, eller om det var paté?

Och han blir så där besviken som... ja, jag aldrig sett honom och jaja, de har väl ungefär samma saker på Kajsa Varg i Stockholm och så faen heller, att han ska bli besviken och i mitt vinrus ger jag mig på att hitta en butik till honom om jag så ska riva hela djävla Milano, väcka halva staden från nånslags Medelhavsdvala. Så jag springer runt och här då, baby? Baby, här! Här! Nej, inte här, men där? Där!

Men det är aldrig här eller där och efter en timme är han mer inne på Kajsa Varg än någonsin och jag här!ar och där!ar med mindre entusiasm och alla djävla tips vi följt upp visar sig leda ungefär ingenstans, när jag springer på den. Här, här, här! tjuter jag och han är glad som en barnkalasbalong och utbrister att I love you, baby! och mitt i det där barnkalasbalongandet sticker någon hål i oss båda och jag vänder mig mot honom och du gör vad, sa du? och han måste vara ifred i en sida av lokalen och ha mig på andra sidan, bort, bort, bygg upp murar, var rädd om hjärtat, det där sa han inte, sa han det där? Och vi reagerar lika båda två: måste skydda, bygga, bort! samtidigt som jag vill klänga och mura mig fast vid hans sida. Så medan han pratar inläggning och utläggning med ägaren står jag och pillar på vin i andra sidan affären och sväljer, sväljer, sväljer tårar och bygger tegelsten på tegelsten mellan oss för att inte tappa grepp eller krossa hjärtat. Och jag ser hur muren växer och växer och jag slänger på cementen mellan tegelstenarna och skriker stelna, stelna djävla cement, det är nu jag behöver er, varenda lilla sten, vill inte bli sårad, han möter inte min blick, jag behöver er! Jag behöver... honom! Och jag smyger fram till honom och han mumlar inte än, behöver vara själv! Och han hjälper mig att bygga muren, han langar upp tegelstenar från sin sida. Båda lika rädda på det där som händer mellan oss, som byggs när vi inte bygger muren.

Och han vänder sig mot mig och tittar inte in i mina ögon, men jag hör honom genom muren, kan ana honom där, och han säger att tolv månader är den lufttorkad. Kan du förstå? Och fast att jag inte vet om han frågar om jag kan förstå att den djävla köttbiten är torkad så länge eller om jag kan förstå hur vi reagerar så vet jag att han säger det för att börja närma sig mig igen.

Ute på gatan går han några meter framför mig och jag blinkar så mycket att min lins trillar ut och han hinner komma långt framför mig utan att märka var jag tar vägen och när jag hinner ifatt honom och trillar in i hans armar och dugicksåsnabbtochduvissteintevarjagvarochjaghatardethärlämnamigaldrigjagtappademinlinsochjagsågbaradiglitelitedärframme och det kommer ut som en liten bäck och bäcken är så klart blöt av mina tårar för han får mig att gråta och visa känslor som jag inte är van att visa och han viskar i mitt hår att han inte ville att det skulle komma ut så där hastigt och ospeciellt, utan fint och med värde på rätt tid och på rätt plats.

Och medan folk hastar förbi och smygtittar på lilla tjejen som står med bäckar på kinderna så visar han mig sin lufttorkade skinka och lovar att aldrig mer lämna mig.

Den där om utopia

Det är ungefär där, trött av rött vin i hotellånglas, omringade av fält som når till himmelen, charmad av att han knallat ut till pensionärerna i kalsonger för att hämta en kniv till osten, nyfräknig på näsan, som jag säger det till honom. Med dig ska jag leva resten av mitt liv!

Den där om att jag inte har försvunnit

Jag har bara hånglat mig genom Toscana.

Den där om att det inte är så kul att vara 160 centimeter kort på konsert