Den där om att han är hemma nu

Jag, vi, ser honom genom glasrutan och han står där och ser lillebrorig ut och han ser oss inte, för han letar efter sin väska, där på bandet och jag lägger pannan mot rutan och bara tittar på honom, för han är det vackraste just där och då och ur högtalarna spelar de Feist och den där speciella låten kommer på och den hör egentligen hemma i en annan kärlek, men där och då är där och då och jag andas på rutan och det bildas andning och fukt. Han tar sin väska och går mot utgången och han går precis förbi där vi står och jag bankar, vill att han ska se, ska se mig, men han stryker sig över ögonen, försöker stryka bort tröttheten, och ser inte, inte mig. Och jag rusar mot där jag ska få hoppa upp i hans armar och han kommer ut och slänger väskorna och det är den bästa kramen jag fått. Just där och då.