Den där om att han kommer hem på onsdag

Och jag minns en gång när jag slagit honom med handflatan över kinden och han jagade mig runt halva vår by. Det var det året då han började växa om mig och jag inte längre kunde ge honom en spark i magen utan att det skulle få konsekvenser.

Både han och jag tränade för mycket på den tiden. Han fotbollochinnebandy, jag fotbollochridning. Vi var som små gaseller, kunde springa springa utan stopp, utan att någon av oss tröttnade. Hans andedräkt några meter bakom mig. Adrenalinet i benen. Som precis innan en fotbollsmatch och man tror att man ska trilla ihop för att benen är alldeles mjuka. Sen ljuder startsignalen och man har glömt allt det där.

"Stanna!" ropade han bakom mig. "Aldrig!", tänkte jag. Jag tror att vi sprang runt i över en timme. Barfota. Båda lika envisa, ilskan glödande inombords. Springa runt i en timme och bli jagad i en timme och hjärtat slår hårthårt, medvetet om att om man stannar så kommer något hemskt att hända, hjärnan tom på tankar, ögonen fokuserade framåt, periferin svartnar.

Plötsligt får hjärnan för sig att nu djävlar får det vara nog. Så den stannar av. Jag stannar av. Vänder mig om, får tårar i ögonen och viskar att "snälla, slå mig inte!" Han stannar en halvmeter bakom mig och i ögonen lyser förvirringen. Så har brukade det inte gå. Så här skulle det inte sluta.

Det var det året då han började vinna över mig. Den sommaren då han började hinna ikapp och hinna ifatt mig och välta omkull mig och fortfarande vara svartsjuk och avundsjuk och ha så mycket ilska inombords. Men något ändrades den där dagen. Jag gav upp. Jag böjde mig ner och erkände att han växt om mig. Pa längden och bredden och i hans ögon såg jag att han nu visste det.

"Snälla, jag orkar inte mer, kan vi inte bara gå hem?" bad jag.

Han gick närmare. Såg mig i ögonen. Log. Och sparkade mig hårthårt på låret.

Text skriven i augusti.