Den där om att vara en riktig lärare

Det var då, när jag var tretton/fjorton/femton och var en av de första som började använda stringtrosor - utropstecken. Och ni vet att folk säger att hårdheten brukar ligga på utsidan? Så där, som en sårskorpa, var jag. För om man hade petat lite på det där hårda, som skyddar, så hade man funnit ett öppet sår som skulle ha blött och blött. Så där var tretton/fjorton/femtonårsjenny, med stringtrosor - utropstecken.

Jag hade en lärare som pillade på det där såret. Först med lillfingret, den första terminen, högstadiet, när jag växte mig störrestörre och det slog ut grenar ur min höft som växte åt helt fel håll där grenarna virade sig om ungdomsnazistsympatier och hårda, fega grenar som slog ner på folk som redan låg på knä. Senare terminer med hela handen. Han tog tag i kanterna och rev och slet. Sa till ettorochtvåor i betygsjenny, med stringtrosor - utropstecken, att hon visst kunde, han såg det ju, han såg att det fanns något där bakom, något som ville dölja sig, medan jag stack upp långfingret i luften och tjuvrökte bakom idrottsplatsen.

Efter lektionerna kom han fram och frågade hur jag mådde och log mot mig. Han gjorde att jag fick femmor i hans ämnen religion och samhällskunskap. På rasten sa jag att jag inte alls fått alla rätt på proven och det var ingen som egentligen ifrågaställde det.

Han accepterade inte mesande eller sjukanmälningar eller bortförklaringar. Han satte de regler jag behövde just då, i ett alldeles förslappat samhälle. Han krävde. Förväntade sig. Han gjorde att det var kul med skolan. Han disciplinerade mig genom att tro att jag kunde, mer än jag själv gjorde det.

En gång före ett prov hade jag varit ute hela natten, hängt i ett hus i skogen med en massa folk jag inte borde ha hängt med, i åldrar som var ungefär det dubbla min ålder. Sög av killar för att få sprit. Jag höll på att somna under provet och efter det kom han fram till mig och sa att jag inte fick sova på hans lektioner. Skulle jag sova var jag inte välkommen och när jag fick tillbaka mitt prov var det orättat, eftersom jag inte ens skulle nå upp till en tvåa på det. Jag mådde väldigt, väldigt dåligt av det. Känslorna, som aldrig satt i ansiktet, utan gömdes djupt under ytan måste ha hängt som telefonlinjer över hela min kropp.

Antagligen gick han så lång utanför läroplanen att andra lärare skulle ha gått vilse och allmänhetens syn på vad som är rätt, och antagligen sket han i normer. Inga var mer förvånade än mina föräldrar på de där mötena när min klassföreståndare berättade att jag hade ettorochtvåor i alla ämnen utom religion och samhällskunskap, där jag hade femmor. Jag rykte på axlarna och drog upp byxorna för att stringtrosorna - utropstecken inte skulle sticka upp och gick sen bakom idrottsplatsen för att tjuvröka och tjuvläsa i religionsboken.

Några år senare träffade min mamma min klassföreståndare, som på en lektion sa att jag inte skulle bli någonting, någonting alls, sitta hemma och ruttna, föda barn tidigt, bli dömd till underklassvensson. Mamma berättade att jag börjat på gymnasiet och fick MVG och VG i alla ämnen. Att jag var klassetta i matte. Att min svensklärare hade anmält mig till en skrivkurs. Att jag varit en av de bästa på det nationella provet. Att jag vunnit min tävling i hästhopp. Att jag alltid borstade tänderna på morgonen. Att jag inte längre stannade borta hela nätterna, utan faktiskt använde min egen säng. Att jag skulle börja på universitetet och bli statsminister.

Jag önskar att jag mindes vad min lärare i religion och samhällskunskap heter. Jag skulle vilja berätta för honom allt det där. För honom allt det där som han sådde. Säga att jag älskar att han började pilla med lillfingret. Att han slet upp kanterna. Att det kanske är han som gör att jag nu läser statsvetenskap, att han hjälpt mig att komma hit, att han kanske har räddat mig från att bli ingenting, ingenting alls.