Den där om murar

Han ligger och läser DN och drar mig i tårna medan jag skriverskriverskriverskriverskriver. Vi lyssnar på Magnus Carlson och jag fnissar åt låten Du är så rädd, för den beskriver honom och början, där i Studentstaden.

Du är så rädd för kärleken
Men kommer jämt tillbaks igen
Nu vill jag att du lovar mig
att nån gång stanna kvar hos mig
Jag ville aldrig hindra dig
och ta ifrån dig friheten
Du är så rädd att binda dig
men kommer jämt tillbaks till mig.

Han mumlar något och frågar hur det går med min hemtenta och jag ler och han hasar sig upp i sängen, lägger sig bredvid för att titta på mina spuriösa samband mellan korruptionen i Nigeria och Polen, och jag hinner inte byta sida, för min dator är så djävla långsam och han drar ner mig under täcket och säger att ska jag skriva på mitt bokprojekt så gälls det inte, då får han störa mig och vi har pussparty en liten stund innan Finaste kommer och ringer på dörren och bubblar att nu måååååste du ha pluggat klart, kom så går vi och dricker ööööööl!

Och egentligen borde jag plugga mycket mer, mycket mer, men jag slår ihop och igen och tar honom i handen och studsar bredvid Finaste och mellan Finaste och honom och de tittar på mig och hans bror ringer och han berättar att han ska gå ut och dricka öl med mig, och han fnissar sitt pojkfniss när han har sagt mitt namn och Finaste har redan hunnit fram, redan hunnit beställa öl åt oss alla, fast att han egentligen skulle gå hem.

Och han suckar och säger okej, men jag ska bara ha en öl, och det där måste vara världens största lögn, i höjd med nej, jag sov inte! och jag lovar, hon är bara en vän! Jag äter soppa och snor räkor av honom och nudlar av henne och ler och ler och ler.

Vi går vidare och pratar resor, världens undergång, politik och religion och båda har vettiga åsikter, även om Finaste diskussionsjoggar på en plan som är betydligt mer flummig än hans, när han referathöjdhoppar och kastar kula med statsvetenskapliga gubbteorier och jag är otroligt orättvis som domare och dömer ut dem båda. Rött kort, lämna planen! För dem finns det ingen mellanväg, inga alternativa snårstigar, deras sanningar är absoluta medan de gång på gång slår näven i bordet och utropar att det finns inga absoluta sanningar! Och ungefär när Finaste börjar referera till Bibelkoderna har vi druckit vars fem öl.

Stället stänger och bara en öl är minne blott och han har varit lite tyst och lite någon annanstans och jag är mensig, säger att gå du före till Finaste, som får mina nycklar. Han trycker upp mig lite lätt mot väggen och blåser mig i örat. Jag tittar under lugg och han ber mig att inte titta sådär på honom. Jag pussar kind och vill smita, gå, klarar inte av när han är sådär. Han frågar vad jag sysslar med och jag för handen upp och ner framför mig, mellan oss, säger varje gång jag såhär är, bak i tiden, framåt, i framtiden... då är muren uppe. Sen går jag. Hatar att tårarna rinner. Att folk tittar på mig på gatan. Ställer mig i en trappuppgång och grinar som en femåring. Snoret rinner och jag gråtlåter. Lämnade honom i porten. Hatar att han inte följde efter mig.

Står i porten och snorar och han kommer rusande förbi, rusande tillbaka. Tar tag i mig och kramar mig sådär hårt så luften nästan går ur och det kommer snor på hans jacka. Jag är lite snuvig och han tar fram papper och säger till mig att aldrig, aldrig mer gå från honom så. Jag säger att jag började bygga på den där muren när jag var tretton, den är svår att få bort nu. Den har liksom varit bra att ha. Han pussar panna, klappar rygg, jag borrar in, tårar vill inte sluta.

Han följer mig hem, jag ringer Finaste, säger kom ner och öppna till mig, Finaste! Hon kommer ner och han klappar min kind, tittar ögon, oceaner och djup, vänder sig om och går. Finaste öppnar porten och jag måste springa bort och kyssa honom extra gång, andas in oceaner, ler upp mot honom, mot och in i oceaner, springer tillbaka till Finaste som suckar och säger måste ni vara så djävla kära hela tiden?