Den där om hälsningar från Indien

Den där om Indien

Jahamenjadå... Då drar jag till Indien ett tag då, ses om ett par veckor, när jag är knallbrun, utsvulten på hångel och måste börja skriva nästa uppsats!

Och ps: uppsatsdarling blev inte så sågad och jag tycker att jag lyckades parera alla frågetecken med utropstecken.

Den där om Brighton

Vi var alla vilsna och förvirrade och hade skakande engelska, som både haltade och föll, precis som våra själar, frisläppta för första gången av mammahänder som kunnat smeka bort alla våra skrapsår och sorger, men som nu släppte på oss på en buss på väg mot England.

Tillstannande i Paris, obligatorisk parisarehat och uppåk i Eifeltorn och vänskapsband som knyts sådär löst genom kan jag få sitta bredvid dig i bussen? och trevande gemenskap som sipprar fram ur berggrundsinre.

Jag femton år, visste redan hur hela världen såg ut, var van vid världen, visste alltallt, och redan då längta bortig, visste att även om jag var så djävla världsvan så var det hörn och hålor jag inte ens hade någon aning om vad de lyssnade på för musik där.

Framme i Brighton ihopbuntad med tre andra tjejer från Stockholm, Göteborg och Gällivare. Fyra ickehörn av Sverige. Sängarna tätt ihop, viskande, ivriga flickmunnar. Ihopgaddning mot tanten vi bodde hos, helt klart galen. Små räder till köket när hon inte var hemma, där jag snodde köksnyckeln ur hennes förkläde, eftersom hon låste kylskåpet (och telefonen som vi också dyrkade upp), med händerna fulla av mini-Kit kat snubblade våra tonårssinnen in i rummet på tredje våningen igen.

Marie, Maria och Mia (som egentligen hette Johanna, men som jag döpte om till Mia, för enkelhetens skull). Marie var ivägskickad av sina föräldrar för att hon skulle komma iväg från den vardag hon levde i. En begynnande alkoholism och knaaaaaarkarriär, något som hennes föräldrar tydligen inte var särskilt stolta över.

Vilket djävla misstag de gjorde. Med på resan var även Mattias från Malmö, van e-knaprare. Dag två hade han en mental karta över de bästa beslöjade e-shopparna, förklädda till klädesaffärer. Oftast skickade han mig och Marie att handla, vi fick billigare pris, sen satt vi och några från EF, som hade friare tyglar, nere på stenstranden och drack vodka direkt ur flaskan, hånglade och stoppade i oss e.

Och jag gillade det. Jag var fri, jag var bäst, det fanns ingen bättre känsla i hela djävla världen. Jag satt på lektionerna, drog i mitt hår och drömde mig bort till den där stenstranden, dit övervakningskamerorna inte nådde. En gång gick vi på hip hopklubb klockan ett på natten och stötte på våra ledare. De kastade hårda ord på oss, skakande i sina tjugofemårskroppar och skickade hem till kylskåpslåsarkvinnan.

Kvällen innan vi skulle åka hem satt jag och kramade Marie och vi lovade varandra livslång vänskap. Samtidigt lovade jag mig själv att aldrig mer ta e, även om jag var femton och dum i skallen visste jag att jag gillat det för mycket. De där rosenkindade ungdomarna, med läxböcker i händerna, som STS-katalogen visat blev aldrig verklighet för oss, om det blev det för någon.

Jag reste hem igen. Åkte till Italien med mina föräldrar. Testade aldrig mer e. Marie kom hem med ett större behov än när hon reste. Efter ett par telefonsamtal tappade vi kontakten. Och nu går jag omkring med ett brittisk uttal på min dialekt, som jag började snappa upp där, 1995.

Och med det skrivet, lyssna och älska!

Den där om vad som händer fjorton:trettio hos mig

Den där om vardag

Jag lämnar in henne en timme innan deadline. Pussar henne på framsidan och vågar inte titta genom en sista gång på tunnelbanan hem. Pojkvän ringer, sänder pussar genom telefonluren och berättar att vi är inbjudna till min lillebror och lillebrors tyska flickvän, som precis flyttat till Stockholm, på kvällen. Vitt vin och räkor. 1976: välkommen tillbaka!

Jag somnar i sängen med min bok, vaknar av att pojkvän pussar mig på pannan, vid sex. Hela dagen, ända sen jag lämnade in henne har varit ett enda antiklimat. Jag väntar och väntar, men det kommer inte.

På fredagen städar jag hela lägenheten, undan med alla spår av uppsats, och får reda på att jag kommit in på mitt förstahandsval till våren. Blir gladare av det än av att ha lämnat in uppsats. Pojkvän kommer hem, vi tittar på hela säsong ett av Californication, blir extremkåta av alla nakenhet och fredagsknullar.

En lugn djävla heldjävel. Inga pengar och de pengar som finns sparas till Indien. Indienomenvecka. Pojkvän vänder sig om i sängen lördagkväll och frågar du, baby, tänk att vi ligger här en lördagnatt, det hade du inte kunnat tro för ett år sedan, va? Jag ler och klappar honom över håret. För nu är jag extremt djävla överlycklig. Vinrusig. Inlämnad. På väg. Kär. Och imorgon, måndag, ska jag börja äta fem frukter om dagen.

Den där om henne

Det är märkligt sån relation man kan få till sin uppsats. Jag ömsom älskar henne, ömsom hatar henne. Sitter och pratar med henne, svär och skriker. Hon verkar mer nonchalant och ignorant. Jag kommer på mig själv med att ibland morra och skrika hjälp mig här då! Hjälp mig, hur definierar du hemland? Hur gör du den här raden rak? Varför älskar du mig inte tillbaka? Varför lyder du inte, älskling? Din förbannade djävla fitthora?

Jag har ont i rygg, rumpa och höger långfinger som sköter musen. Blir skitsur på pojkvän som läser genom henne (efter mycket ångest och sväljande av stolthet) tar fram rödpennan och slaktar. Kvar blir resterna av henne och jag riktigt känner hur det är jag som får skulden, hur hon räcker finger åt mig.

Jag hatar henne. Jag älskar henne. Om två dagar ska jag lämna henne ifrån mig, de ska få dissekera och slå på henne och jag ska sitta och försvara något som jag inte är säker på att jag älskar passionerat.

Sen åker jag till Indien, för att komma hem till en sista termin och en sista tamp med en ny, mer avancerad henne (plus en kurs i "politisk sociologi"). Sen, vänner! Sen! Har jag en master i statsvetenskap, en någotannat i sociologi och kan kanske stolt titulera mig sociologisk statsvetare med inriktning på utredning, när jag sitter där, på ICA och försöker kränga förgammal köttfärs!

Den där om mellan Nacala och Angoche

Vi hade äntligen kommit ut till kusten, åkt på ett lastbilsflak den sista biten och vägdammet hade färgat oss så röda att jag var tvungen att duscha tre gånger för att bli av med det, där det låg, inbäddat i öron och hår och nu; bara i mitt minne. Vi hade hamnat i ett värdshus som låg precis vid havet och var så skrangligt att det skakade varje gång vågorna slog mot sidan av berget det stod på. På en lapp i rummet stod det att vi inte skulle vara rädda, det hade skakat sedan 1893 och bara gått sönder en gång. Gatorna utanför kantades av sekelskiftshus, övergivna sedan länge, fallna sedan inbördeskriget 1977-1992.

Jag hade gått ner tre kilo på en vecka, levt på två äpplen och överdrivet mycket Fanta, något som såldes vid vägkanten, något man var tvungen att dricka upp på stället, då glasflaskan skulle tillbaka till försäljaren när man druckit upp. Anledningen till min två äpplendiet var inte magsjuka eller vilja, utan det simpla faktum att det helt enkelt inte fanns någon mat. Finns det ingen mat kan man inte köpa någon. I en by vi hade åkt förbi hade det funnits en enklare servering, för den FN-personal som var posterad där. Under de följande veckorna skulle jag gå ner ytterligare två kilo, inte mer. När jag kom hem fick jag veta att min kropp hade ställt in sig på svält och därför behållit allt det där jag trodde att jag borde ha gått ner.

Vi hade äntligen kommit ut till kusten, och en man mötte upp oss när vi hoppade ner från lastbilsflaket. Log och välkomnade oss, tog oss till vårt 1893:års skakhus, och visade oss sedan var vi kunde äta. En restaurang. Jag vet inte riktigt hur eller om jag kan förklara känslan av att komma till en uteservering, få beställa det enda som fanns på menyn - kyckling - och inte ha ätit på en vecka. Veta att man borde vara jättehungrig men endast kapabel att äta ett lår. Känslan av att ha alla barn mellan Nacala och Angoche tittandes på en, utanför den oavgränsande häcken. Att de antagligen hade ätit mindre än mig de senaste veckorna. Att mannen som visat oss runt, som vi nu bjöd på mat, inte bara åt upp utan sög av varje kycklingben och sen började tugga försiktigt på dem och frågade mig varför inte jag åt upp.

Och minnet av hur min mamma legat på sjukhus tre år tidigare, så magsjuk att hon hållit på att dö efter vår resa till samma kontinent, och tårarna i hennes ögon när hon för första gången kunde äta en skiva rostbröd, efter två veckor och att det var det godaste hon någonsin ätit. Det var så det borde kännas, att det var det godaste jag någonsin hade ätit. Istället drack jag upp min andra Fanta och bad kyparen ge min del av kycklingen till barnen utanför. Och sen vände jag mig om och gick på toa. För på den tiden var det ingen som fick se mig gråta. Gråta över att vi hade äntligen kommit ut till kusten och allt fortfarande var ett helvete, att jag nu visste ungefär var helvetet låg, utan att vara i närheten av det, i en känsla av att förminska och se ner på deras framtidshopp och tro på att snart skulle allt bli bättre.

Den där om att lipsilla

Jag har blivit en djävla lipsill. Tidigare var jag tuff och sådär äh, jag gråter aldrig, har inte gråtit på kanske tre år! Men nu... lipsill! Jag fattar inte var det kommer från, det är som om en fördämning har öppnats. Jag är liksom tjejen som aldrig gråter, som svär. Tjejen som är heltorr på begravningar och bröllop.



Det här är vad jag har gråtit åt den här veckan:

• Att min uppsats blir skitdålig.
  
• Att okej, man tycker alltid att ens uppsats är skitdålig, för att man är så inne i det, men min pojkvän tycker inte heller att den riktigt håller måttet. När jag säger att den (uppsatsen, den går under arbetsnamnet "Bajset") känns som en mellanstadieuppsats, så håller han med. Eller det skulle han nog inte riktigt våga, det är mer så att han inte INTE håller med.
  
• Att min handledare, min nya, inte svarar på mina mail.
• Att min handledare, min gamla, inte svarar på mina mail.
• Att Jane och Edward fick varandra tillslut, trots att hon kommer att få vara hans djävla unga sjuksyrra tills han dör.
• Att en av mina närmaste vänner satt ensam på nyår.
• Att min pojkvän tycker om mig så mycket.
• Att det står en julgran på Globen, det är fint.
• Att hundarna gråter när de blir räddade undan en storm på Animal Planet.
• Att flyktingar i P3:s dokumentär gjorde smörgåstårta i Irans flaggas mönster på öppet hus, men ingen kom och ville äta.
• Att jag saknar Finaste, som är i Indien.
  
• Att jag fick veta vad jag druckit på nyår (två liter finvin, sex flasköl, en cider med glitter, två och en halv champagneflaskor och konstiga drinkar).
• Nu, när jag sa till pojkvännen att jag gillade honom extra idag, för att jag varit så borta hela veckan, stressad och bajsig. Han svarade jag vet, men jag förstår. Och alltså, jag gråter inte åt att han förstår utan för att jag faktiskt varit bajsjobbig. Fan för att ha en pojkvän som är ärlig.
  

Den där om när hjärnan lägger av

Alltså, hallå, ibland så fuckar sig min hjärna när jag går ut själv (själv = utan pojkvän) och jag stegar fram till baren, tar en drink med högernäven och fluktar samtidigt över stället för att kolla vem jag vill/ska knulla för kvällen. Ses säger det stopp, och vänta, har jag inte glömt något? För jag har ju någon hemma som redan knullar mig senseless.

Men alltså, hallå, ibland så går det per automatic, och jag har redan klätt av tjejen till höger, tagit henne på brösten och sugit lite lätt på hennes öronsnibb i tanken. Eller blinkat mot bartendern. Kollat in rumpor. Bitchslagit mannen till vänster över kinden, får att jag blev så kåt precis innan jag kom att jag inte kunde hantera mig själv. Men sen, vänta, den jag har där hemma knullar mig ju som ingen annan. Han får mig att gråta som en oskuld när han trixar med tungan (väldig märklig känsla att gråta under samlag... säger man "samlag" nu för tiden?).

Och hallå, några gånger har han kommit hem med lappar i fickan med ett djävla telefonnummer från nån djävla Bella, som jag gärna skulle vilja leta upp och skjuta, eller den där förbannade Linda, som skrev i love you på en lapp till honom. Den där förbannade Linda vill jag ta och halshugga (i illustrerad vetenskap stod det att man kunde halshugga en person med ett enda hugg. Det trodde inte min bror på. Detta diskuterade vi i cirka sju minuter under de tråkigare delarna av Arn).

Så, ibland, knullar hjärnan till det och är kvar där i sommaren nollsex, när jag drog hem folk till höger och vänster och knappt kunde gå Götgatan upp, eller ner, utan att stöta ihop med någon som jag inte mindes namnet på och jag tänker att det var faen goda tider. Det var faen härliga tider. Men så faen heller att jag vill vara där igen.

Den där om minnesluckor

Förra nyår spenderade jag med bror i NY. Vi tjatade en massa om vad vi var tvugna att göra vid tolvslaget, för det skulle prägla hela året, hela 2007. Brors kompis körde in oss till NYC och sen satt vi och huttrade i bilen, drack oss fulla på rysk vodka och sjöng med i musiken som spelades på vännens bärbara stereo, som han hade i bilen istället för en bilradio. Vi åkte över broar och jag såg ljusen från staden och stirrade så länge att det liksom flöt ihop. Tänkte på mannen jag lämnat i Mexico City, hur han hade kysst mig på flygplatsen och sagt att vi ses snart igen!

Efter en ituslagen champagneflaska för 100 dollar åkte vi till Times Square, men missräknade det hela lite och satt alltså i en taxibil med en indier och skrek nooooo, don't say it, don't! när han gapade happy new yeaaaaaar!

Sket i TS och gick till en svartklubb med gratis sprit innan klockan två, där vi massbeställde tequila, jag träffade en italienare som jag pratade spanska med hela kvällen, oförmögen att prata något annat än just det när jag blev full. Han presenterade mig som prinsessan för sin pappa och helt plötsligt fann jag mig själv ha ett tequilashotsrace med en tjock italienare, maffiaboss look alike, tillslut förlorande big time.

Så 2007 skulle alltså vara ett år när jag åkte ovanligt mycket taxi, spenderade mycket tid med min bror, på väg till nya ställen, men med en tendens att komma för sent. Och räknar vi med hela kvällen: ständigt full, spanskpratande, italienhängande. Räknar vi hela dygnet som följde: sovandes. Men nej, försent har jag alltid kommit, men det andra stämmer inte.

Det är lite tur, för även om nyårsslaget spenderades med den där som jag gillar mest just nu, så har jag minnesluckor från det att vi gick ut genom dörren, för att kolla raketer, tills att jag vaknade. Det är helt svart. Jag har fått höra att vi var hemma fyra, så jag måste ju ha gjort något mellan tolv och fyra. Det finns kort på att jag dansat och hånglat. Och den första januari tvåtusenåtta spenderade jag på toaletten, kräkandes och skrikandes på pojkvännen, som tillåtit mig dricka så mycket och, tydligen, röka.

Så därför: Jenny, när du kollar tillbaka på det du skrivit här ungefär om ett år, faen ta dig om du spenderat 2008 kräkandes!