Den där om Brighton

Vi var alla vilsna och förvirrade och hade skakande engelska, som både haltade och föll, precis som våra själar, frisläppta för första gången av mammahänder som kunnat smeka bort alla våra skrapsår och sorger, men som nu släppte på oss på en buss på väg mot England.

Tillstannande i Paris, obligatorisk parisarehat och uppåk i Eifeltorn och vänskapsband som knyts sådär löst genom kan jag få sitta bredvid dig i bussen? och trevande gemenskap som sipprar fram ur berggrundsinre.

Jag femton år, visste redan hur hela världen såg ut, var van vid världen, visste alltallt, och redan då längta bortig, visste att även om jag var så djävla världsvan så var det hörn och hålor jag inte ens hade någon aning om vad de lyssnade på för musik där.

Framme i Brighton ihopbuntad med tre andra tjejer från Stockholm, Göteborg och Gällivare. Fyra ickehörn av Sverige. Sängarna tätt ihop, viskande, ivriga flickmunnar. Ihopgaddning mot tanten vi bodde hos, helt klart galen. Små räder till köket när hon inte var hemma, där jag snodde köksnyckeln ur hennes förkläde, eftersom hon låste kylskåpet (och telefonen som vi också dyrkade upp), med händerna fulla av mini-Kit kat snubblade våra tonårssinnen in i rummet på tredje våningen igen.

Marie, Maria och Mia (som egentligen hette Johanna, men som jag döpte om till Mia, för enkelhetens skull). Marie var ivägskickad av sina föräldrar för att hon skulle komma iväg från den vardag hon levde i. En begynnande alkoholism och knaaaaaarkarriär, något som hennes föräldrar tydligen inte var särskilt stolta över.

Vilket djävla misstag de gjorde. Med på resan var även Mattias från Malmö, van e-knaprare. Dag två hade han en mental karta över de bästa beslöjade e-shopparna, förklädda till klädesaffärer. Oftast skickade han mig och Marie att handla, vi fick billigare pris, sen satt vi och några från EF, som hade friare tyglar, nere på stenstranden och drack vodka direkt ur flaskan, hånglade och stoppade i oss e.

Och jag gillade det. Jag var fri, jag var bäst, det fanns ingen bättre känsla i hela djävla världen. Jag satt på lektionerna, drog i mitt hår och drömde mig bort till den där stenstranden, dit övervakningskamerorna inte nådde. En gång gick vi på hip hopklubb klockan ett på natten och stötte på våra ledare. De kastade hårda ord på oss, skakande i sina tjugofemårskroppar och skickade hem till kylskåpslåsarkvinnan.

Kvällen innan vi skulle åka hem satt jag och kramade Marie och vi lovade varandra livslång vänskap. Samtidigt lovade jag mig själv att aldrig mer ta e, även om jag var femton och dum i skallen visste jag att jag gillat det för mycket. De där rosenkindade ungdomarna, med läxböcker i händerna, som STS-katalogen visat blev aldrig verklighet för oss, om det blev det för någon.

Jag reste hem igen. Åkte till Italien med mina föräldrar. Testade aldrig mer e. Marie kom hem med ett större behov än när hon reste. Efter ett par telefonsamtal tappade vi kontakten. Och nu går jag omkring med ett brittisk uttal på min dialekt, som jag började snappa upp där, 1995.

Och med det skrivet, lyssna och älska!