Den där om mellan Nacala och Angoche

Vi hade äntligen kommit ut till kusten, åkt på ett lastbilsflak den sista biten och vägdammet hade färgat oss så röda att jag var tvungen att duscha tre gånger för att bli av med det, där det låg, inbäddat i öron och hår och nu; bara i mitt minne. Vi hade hamnat i ett värdshus som låg precis vid havet och var så skrangligt att det skakade varje gång vågorna slog mot sidan av berget det stod på. På en lapp i rummet stod det att vi inte skulle vara rädda, det hade skakat sedan 1893 och bara gått sönder en gång. Gatorna utanför kantades av sekelskiftshus, övergivna sedan länge, fallna sedan inbördeskriget 1977-1992.

Jag hade gått ner tre kilo på en vecka, levt på två äpplen och överdrivet mycket Fanta, något som såldes vid vägkanten, något man var tvungen att dricka upp på stället, då glasflaskan skulle tillbaka till försäljaren när man druckit upp. Anledningen till min två äpplendiet var inte magsjuka eller vilja, utan det simpla faktum att det helt enkelt inte fanns någon mat. Finns det ingen mat kan man inte köpa någon. I en by vi hade åkt förbi hade det funnits en enklare servering, för den FN-personal som var posterad där. Under de följande veckorna skulle jag gå ner ytterligare två kilo, inte mer. När jag kom hem fick jag veta att min kropp hade ställt in sig på svält och därför behållit allt det där jag trodde att jag borde ha gått ner.

Vi hade äntligen kommit ut till kusten, och en man mötte upp oss när vi hoppade ner från lastbilsflaket. Log och välkomnade oss, tog oss till vårt 1893:års skakhus, och visade oss sedan var vi kunde äta. En restaurang. Jag vet inte riktigt hur eller om jag kan förklara känslan av att komma till en uteservering, få beställa det enda som fanns på menyn - kyckling - och inte ha ätit på en vecka. Veta att man borde vara jättehungrig men endast kapabel att äta ett lår. Känslan av att ha alla barn mellan Nacala och Angoche tittandes på en, utanför den oavgränsande häcken. Att de antagligen hade ätit mindre än mig de senaste veckorna. Att mannen som visat oss runt, som vi nu bjöd på mat, inte bara åt upp utan sög av varje kycklingben och sen började tugga försiktigt på dem och frågade mig varför inte jag åt upp.

Och minnet av hur min mamma legat på sjukhus tre år tidigare, så magsjuk att hon hållit på att dö efter vår resa till samma kontinent, och tårarna i hennes ögon när hon för första gången kunde äta en skiva rostbröd, efter två veckor och att det var det godaste hon någonsin ätit. Det var så det borde kännas, att det var det godaste jag någonsin hade ätit. Istället drack jag upp min andra Fanta och bad kyparen ge min del av kycklingen till barnen utanför. Och sen vände jag mig om och gick på toa. För på den tiden var det ingen som fick se mig gråta. Gråta över att vi hade äntligen kommit ut till kusten och allt fortfarande var ett helvete, att jag nu visste ungefär var helvetet låg, utan att vara i närheten av det, i en känsla av att förminska och se ner på deras framtidshopp och tro på att snart skulle allt bli bättre.