Den där om ett rörigt inlägg som förklarar varför jag gått på studentbal två gånger

Jag hade hunnit fylla arton, utan att precis stressa mig dit, och var lite mindre naiv, lite mindre blå i de där bruna ögonen. Hade sett hela världen, hela världen samlad i mitt lilla samhälle eller på turistorter runt om i Europa, visste hur folk fungerade, samtidigt som jag var nyfiken på vad som fanns i de världar jag inte besökt. Var fortfarande uttråkad till den grad där jag gjorde saker och sa saker för att uppröra, tillröra, vidröra, för att få reaktion, för att roa mig själv mer än andra.

Rastlösheten fick mig en fredag i mars att hångla med skolans snyggaste kille, sista året på gymnasiet (och jag är faktiskt helt ärlig här, med snyggheten, han blev framröstad till det i en icke-officiell, men åh, så viktig tävling innan han tog studenten. Året efter kom jag att bli tvåa i snyggast klädd, men det är en helt annan historia) och senare, för att röra till det lite för mig, mest på skoj, på ett vadslag, fråga ut honom på en dejt. Det var måndagmorgon, i mars, efter den där fredagen när han hade hånglat med mig över ett bord, dansat tryckare till sista dansen, fått nej till förfrågan om jag ville följa med honom hem. Egentligen tyckte jag inte han var särskilt snygg. Ni vet killen: höga betyg, fotbollskille, gick natur, blond och lång. Helylle och mammaidol samtidigt som han säkert smygrökte och våldtog trettonåringar.

I alla fall: jag gick, en måndagsmorgon, i mars, fram till honom och sa ”... (har till och med glömt bort vad han heter, vi kör på Gustav) Gustav, har du lust att prata lite?” och han sa okej, och vi satte oss på en sån där parkbänk som har bord. Så frågade jag honom om han ville hitta på något någon dag, varpå han såklart ville det, vilket jag inte hade räknat med, eftersom jag var lite tonårskär i mitt ex som nu är fotbollsproffs (skulle faen satsat på honom, han tjänar säkert skitmycket pengar nu!), men i alla fall så ville han det och det hade jag inte räknat med, jag gjorde grejen mest för att få en spritflarra och lite pirr i magen av nervositet.

Jag tror att det var för att jag var ointresserad när vi träffades som han blev så intresserad. Gustav. Jag satt och tuggade tuggummi och läste Nabokov, Lagerlöf och Dostojevskij när han ville hångla. När han ville mysa så gick jag hellre ut med mina kompisar på artonårsförbjuden klubb i Malmö och dansade till hipaste hoppen. När vi var ute på samma ställe flörtade jag med bartendern som var dubbelt så gammal som mig.

När det var dags för hans studentbal så bjöd han med mig. Studentbal liksom, ett år för tidigt. Hans föräldrar betalade allt. Klart som faen jag gick. Och blev ganska så salongs redan under förrätten. Det hela, Gustav och jag, tog slut den kvällen. Jag tror att han tappade intresset för mig när han fann mig på killtoan, där jag satt på handfatet med en champagne jag stulit från baren och en annan killes läppar mot mina.

Den där om blandskivorna

Asså jag är så himla kär i mig själv att jag dööör! Gör blandskivor inför stundande road trip ner till Skåne, med Stolte mannen, Lillebror och Lillebrors tyska flickvän och djävlar, vad jag har bra musiksmak. Wu Tang samsas med She wants revenge som är näst intill The knife som kommer före Familjen och Kate Bush. Och när man tror att att det inte kan bli bättre så kommer Antony med och utan the Johnsons. Sen, när man gråtit en stund och det känns som som om man sålt allt smör i Småland (ungefär i Jönköping), så får man torka tårarna och sittdansa till Kleerups versioner av gamla Shout out loudhits.

Det är kärlek. Det är kärlek!

Den där om släktbaluns

Stolte mannen ska träffa Föräldrarna i helgen. Pappa fyller sextio, ska ha storbaluns och Stolte mannen är bjuden. Han stod bredvid mig på inbjudan, och på kuvertet. Han ska sitta där, bland de hundra inbjudna, konversera, träffa min släkt, min Svenssonrasistiska moster, min halvt alkoholiserade farbror, mina kusiner, min underbara pappa, min mamma som "inte köpt något nytt till festen, för hon är ändå för tjock" och min andra moster som inte pratat med moster nummer ett på tre år, för de ligger i en ständig fejd.

Han kommer sitta och le mot mig när jag håller mitt tal till far, som är skrivet lite politiskt okorrekt om föräldrarledighet (pappa var ledig med mig när jag var bebis, något som fem procent av papporna var back then), mest för att provocera mina stelsläktingar och mamma kommer kanske sätta lite vin i halsen, även om hon borde vara van vid att jag älskar att provocera.

Jag vill skydda honom. Sätta på honom en sköld och kanske ett litet, litet svärd, och inte den där jättefina bruna slipsen han köpte på second hand. Samtidigt som jag vet att han antagligen kommer att ta dem med storm. Han är född politiker, kan antagligen prata sig ur varje situation i världen. Kommer charma who ever han placeras bredvid.

Men ändå: hjälp! Hjälp!

Den där om en bild på hatten, för er vilja är min lag, och jag lägger även in en parantes. Parantes: tanter har inte dem på begravningar; på bröllop

Den där om hatten

Jag köpte en ny hatt (en sån där begravningshatt som tanter har i filmer) förra helgen och nu tycker jag att den är så rolig att jag går omkring med den hela tiden. När jag steker lök. När jag dansar till musik. När jag skriver uppsats. Igår ville jag ha på mig hatten när jag och Stolte mannen hade sex.

Det var okej för honom.

Den där om som i den där filmen

Det sämsta med att vara ute och resa är att komma hem, men ändå fortfarande vara kvar där borta. Just nu trivs jag inte alls med vardagen, utan vill bort. Jag trodde verkligen att min rastlöshet skulle försvinna när jag kom in i den här relationen, som förra gången, när jag slog mig ner. Och nöjde mig. Men den här gången är så annorlunda, ger mig frihet att vara den jag borde vara, inte vara tvingad till att växa upp och förneka att jag faktiskt har ett behov av att röra på mig. Förväntar mig att jag inte ska nöja mig. Och det måste ju vara det finaste man kan ge någon: att be den att aldrig nöja sig.

Jag har redan fått med honom på tanken om att bo utomlands ett par år. Snart. Men det finns så många utomlands. Och det river och sliter i mig att jag inte vet hur jag ska klara av att stanna här, stilla, och vardaga tills jag får komma bort. Och människor smartare än jag frågar mig varför jag flyr, men jag vet inte. Vet inte ens om det är som jag flyr. För där borta, som inte är här, är det lättare att andas och ibland känns det som om jag kan flyga när jag inte känner igen mjölken eller vet vad jag kommer hitta när jag går höger istället för vänster. Det känns i magen och i magen just nu är det som om något drar mig neråt, som om jag ätit bly.

Men tänk om det kommer att vara såhär för evigtevigt? Tänk om mina barn kommer få en mamma som kommer tvinga dem flytta hela tiden, som i den där filmen Chocolat. Hur avgör man då vems lycka som är mest värt?

Den där om dagen

Jamenhallå!

Snabbis: imorse gick pojkvän upp klockan nollåttanollnoll för att göra pannkakor till mig, för det är ingen vanlig dag, nej det är ingen vanlig dag...

men ps: jag gillar inte pannkakor. Inte han heller.

Den där om blygheten

Jag svär över att bo med två killar, bankar på toadörren och undrar om han inte hört att killar ska ta kort tid på sig i duschen. En av mina killkompisar har superhypat ett band som ska spela på kvällen och jag är inte alls sugen. Skyller på magont, men han tror mig inte och tvingar med mig ut och jag gnäller på att jag inte kan dricka öl när jag äter medicin.

Jag kan inte gömma mig bakom alkoholen, är nykter för första gången på... sexton år (!) och försöker istället gömma mig bakom smink och min lugg. Kryper ihop när folk tittar på mig. Är inte van vid att se allt så tydligt, se hur folk tittar på mig, avläser mig. Går över golven med hårda klackar och sur min. Står i baren och beställer vatten och är noga att poängtera till kompis bredvid att jag äter medicin, inte är gravid, så att alla ska höra. Är omognare än någonsin. Är blygare än någonsin. Stockholm ler inte mot mig och jag suckar över kylan.

Klockan ett får jag nog och smiter. Halv två ringer kompis och undrar var jag är. Hemma svarar jag, ligger under två täcken och lyssnar på musik. Älskar att jag bor på fem minuters gångavstånd från stället vi var. Bara jag hemma och jag somnar till tystnaden.

Den där om historien om historien om den stolte mannen

Historien om historien om Stolte mannen, som fick sitt namn en dag i tidig maj när han satt i min soffa och jag hade jobbat i månader på att snärja honom i mitt nät, eftersom han var den svåraste jag kunde hitta. Historien om historien om Stolte mannen började långt tidigare, men där, på soffan, fick jag inte komma nära honom fysiskt eller psykiskt och senare blev han nog min stoltaste erövning, för jag erövrade mig själv mer än jag erövrade honom. Antagligen. Och när jag bad honom beskriva mig med ett ord och tusen snubblade över hans läppar satt jag och log mot honom och när han var klar svarade jag att han var den stoltaste jag någonsin mött.

Det var så historien började. Han var den svåraste jag kunde hitta. Men egentligen började historien innan den historien, började redan när jag var tillsammans med M och olycklig och lycklig på en och samma gång. Då gick Stolte mannen i min klass och kom att göra så i flera år. Han var en av flera, en som gick i min klass, som var lika oåtkomlig för mig som jag var för honom. Han var från Stockholm, eller sa det i alla fall, för att han skämdes över att komma från Nyköping, fast att han aldrig skulle erkänna det. Att han skämdes. Han räckte alltid upp handen, eller faen, jag tror inte ens han gjorde det, utan pratade rakt ut och var en sådan som gick fram till föreläsaren efter lektionen för att diskutera och som pratade skit om mestjejerna i klassen och gjorde narr av dem på samma diskreta vis som vi gjorde. Och på varje sittning blev han fullast och höll de bästa och flesta talen och var så där charmigt dryg så att tjejerna föll och låg på knä, skjutna i hjärtat på stigar där han gick, alternativt hatade honom bittert.

Och historien om honom började kanske där, för fem år sedan, eller så, men kom inte igång förrän M lämnade mig och flyttade till Stockholm och jag var kvar och bitter som aldrig förr och arg på världen som när jag var fjortonfemton och kärlekstörstande, eftersom M bara gav mig helglove och knull nån gång i månaden.

Så, före egentliga historien, men ändå i historien: vi hade varit på fest och jag trillade på Stolte mannen och hade nog druckit, vad annat folk skulle kalla "för mycket", redan klockan sju. Så jag trillade på Stolte mannen och allt mitt världshat gick ut över honom och jag berättade för honom att jag visste exakt hur han var, när jag egentligen bara ville att han skulle gilla mig. Jag berättade för honom att han var en sådan som älskade sin mamma för mycket, som är tillsammans med fina flickor och drömmer om att knulla dem i röven, men aldrig skulle göra det, som går på myten om den lyckliga horan, som röstar på moderaterna i smyg. Och jag berättade för honom hur han var i över en timme, tills han sa att han skulle gå och söka lyckan i baren och jag gick hem och spydde.

Ja, sen går historien som den går och jag och Stolte mannen väljer samma inriktning där nere, i Studentstaden, och han börjar få upp ögonen för hur smart jag är och jag börjar få upp ögonen för hur snygg han är, men sen måste jag flytta till Stockholm för att rädda mig och M och det går åt helvete och jag flyr till Mexiko, och herre Gud, ska jag speeda på den här processen och den här historien lite, så kommer jag tillbaka till Studentstaden januari nollsju.

Så jag kommer tillbaka till Studentstaden januari nollsju och på föreläsning ett, dag två, vänder jag mig om i klassrummet, möter hans ögon och såklart är det honom jag ska få i säng! tänker jag. Så ett par veckor senare tar jag reda på hans telefonnummer och skickar det här smickrande smset, vilket (har jag fått reda på senare) kom totalt oväntat. Och eftersom jag är som jag är och han är Stolte mannen så händer inte så mycket mer än att han följer med mig hem och hånglar. Och eftersom jag är som jag är så knullar jag runt lite och kanske lite mer och eftersom jag inte vet att han kommer att bli Stolte mannen så är han förvisad till att kallas klassragget.

Men så kommer maj. Och jag vet inte vad som är annorlunda i maj mer än att jag super ovanligt mycket och han super mycket och varje natt ringer han till mig och ber att få sova hos mig. Och varje gång han ringer så säger jag nej. Och varje gång jag säger nej så kommer han och bankar på min dörr. Och varje gång han bankar på min dörr så ignorerar jag honom i en halvtimme, sen släpper jag in honom. Och varje gång jag släpper in honom så kramar han mig och lägger sig i min säng och sen sover vi utan att ha sex. Och varje morgon när jag vaknar så är han borta. En natt frågar jag varför han kommer och han svarar att han behöver bekräftelse.

Så börjar den egentliga historien när min farfar dör och jag faller ihop och han är där när jag faller ihop och vi går över fält och på morgonen, den morgonen när jag vaknar, så är han kvar. Och den riktigt riktiga historien kan börja.

Den där om att vara sjuk

Jag är förfärligt sjuk, ligger och gnäller i sängen, går ner ett kilo om dagen och dricker okolsyrad cola. Berättar för den där mannen om hur mina barndoms sjukdagar var och förvånas över hur lika hans åttaåringsdagar som sjuk liknar mina. Barn på åttiotalet: förena eder och stäm upp i en hyllningskör till okolsyrad cola, blåbärsopppa och hyrfilm!

Allt är samma dag. Från det att jag är fyra tills att jag blir elva. Alla sjukdagar såg ungefär likadana ut. Mamma tog med mig till hyrfilmsbutiken, som låg nere vid ån, mitt emot en bank. Där fick jag välja vilken film jag ville och valde alltid samma, som handlade om nån japansk tjej på äventyr. Alternativt tittade jag på inspelade tecknade serier som min kusin spelat in från teve tre. Mamma vispade cola så att den blev utan bubblor, skar smörgåsar med ost i minibitar. Strök över panna med kallhand.

Vi spydde alltid i samma skål, som såg likadan ut som en mamma skalade potatisen i om somrarna. Den stod under diskbänken, står nog fortfarande under diskbänken. Pappa tog in mammas baden-baden från verandan och egentligen tyckte jag inte alls om att sitta i den, men det hörde liksom till och den gick att fälla ner.

Ibland åkte mamma till jobbet fast att vi var sjuka, om hon hade kundmöte, eller behövde chefa över något. Då blev jag plötsligt friskare och sprang några varv runt huset, för att bli av med rastlösheten, så att jag kunde bli sjuk igen lagom tills mamma kom hem.

Hur var det för er? Hade ni samma åttiotalssjukdagar?

Den där om motsättningar

Indien. Och min hjärna gick på högvarv. Det var en väldig massa motsättningar, motpoler, extremer som trängdes där uppe. Det var ett ständigt nejsägande till försäljare på stranden, ett, antar jag, tvåvägshat, där de hatade att behöva gå där och sälja sina djävla saronger och ett hat från min sida att de inte ville lämna mig ifred, samtidigt som jag var väldigt medveten om att det här var deras familjs enda inkomstkälla, att om de sålde en sjal till mig för hundra djävla rupies så var det en bra dag.

Det var tycka synd om blandat med viljan att hjälpa och flytta dig för faen, du skymmer solen! Och jag vet inte vilken känsla jag hatade mest. Vilken jag borde hata mest.

Och jag föraktade spanjorerna i Gokarna som försökte hitta sig själv, som ville hitta hjärtat av Indien, sen fastnat här, i en vardag där de klev upp klockan tolv, satte sig och rökte på tills de gick och lade sig, medan huden gulnade, mörknade, kläderna slets, deras dreads försökte signalera erfarenhet och framgång i sökandet, medan allt de egentligen gjorde var att hitta andra spanjorer med samma misslyckande i att finna.

Indierna på tågen som så gärna ville visa och hjälpa och jag som bara ville skrika till dem att vi inte är värda er vänlighet. Samma motsättningar där, jag borde inte tycka synd om dem, tycker jag synd om dem? Viljan att betala när de målar henna på min arm, deras motvilja att ta emot pengarna. Vi är vänner nu! Är vi vänner nu? Allt jag kommer minnas dig med är den blekhet som kommer att infinna sig efter att min henna försvinner och visar att jag inte blivit brun därunder. Viljan att vilja vara god, viljan att vilja visa att jag inte vill utnyttja dem, deras land, men hur faen gör jag det?

Och på väg hem, i Mumbai, i taxin på väg på flygplatsen står hon där, i en bilkö. Den jag kommer att minnas mest med min resa. Hon är kanske runt sju år, smutsigaste jag sett. Hon trycker sin kind mot bilfönstret och lägger handen på rutan när vi står stilla i en bilkö. Mumlar och för den lediga handen mot munnen, visar att hon vill ha något att äta. Jag fumlar och fumlar i mina väskor. Får för mig att det är nu det har betydelse, att om jag ger henne mina kex så räddar jag Indien, då har jag betydelse. Jag sätter min hand mot hennes, rutan emellan. Vänder mig om och rycker i kläder som ligger ivägen.

Tårarna ligger precis på kanten, osäkra på om de ska trilla ut ur ögonen eller inte, efter total utmattning: fjorton timmars tågresa, femtimmars bussresa. Jag får upp kexen med ananassmak för din njutning. Håller dem i handen och tittar ut. Taxin har börjat rulla. Flickan är borta.

Den där om musiken

Alltså, skitkul: hemma och magsjuk! Tänkte skriva något vackert om hur pojkvän kom och hämtade mig på Arlanda med ballonger, eller om flickan som tryckte kinden mot taxirutan när vi stod i bilkö i Mumbai, eller hur Finaste följde mig till taxin i Goa, men jag måste använda mina hjärnceller till att hålla mig vaken och inte spy, så istället får ni den musik jag lyssnade på när jag åkte nattbuss mellan här och där och dit (och oj, jag hatar att göra sånt här -kritiken, kritiken! Men jag älskar när andra gör det, så nu skiter vi i kritiken, kritiken! och kör på ändå).

Antony and the Johnsons - I fell in love with a dead boy
Jenny Owen Youngs - Fuck was I
Kate Nash - Birds
Angus & Julia Stone - Hollywood
Janis Joplin - Maybe
SoKo - I'll kill her
Anna Järvinen - Kom hem
The Mary Onettes - Still
Moto Boy - Young love
Vampire Weekend - Mansard Roof

Och så mycket mer, men nu måste jag springa och bajsa!