Den där om motsättningar

Indien. Och min hjärna gick på högvarv. Det var en väldig massa motsättningar, motpoler, extremer som trängdes där uppe. Det var ett ständigt nejsägande till försäljare på stranden, ett, antar jag, tvåvägshat, där de hatade att behöva gå där och sälja sina djävla saronger och ett hat från min sida att de inte ville lämna mig ifred, samtidigt som jag var väldigt medveten om att det här var deras familjs enda inkomstkälla, att om de sålde en sjal till mig för hundra djävla rupies så var det en bra dag.

Det var tycka synd om blandat med viljan att hjälpa och flytta dig för faen, du skymmer solen! Och jag vet inte vilken känsla jag hatade mest. Vilken jag borde hata mest.

Och jag föraktade spanjorerna i Gokarna som försökte hitta sig själv, som ville hitta hjärtat av Indien, sen fastnat här, i en vardag där de klev upp klockan tolv, satte sig och rökte på tills de gick och lade sig, medan huden gulnade, mörknade, kläderna slets, deras dreads försökte signalera erfarenhet och framgång i sökandet, medan allt de egentligen gjorde var att hitta andra spanjorer med samma misslyckande i att finna.

Indierna på tågen som så gärna ville visa och hjälpa och jag som bara ville skrika till dem att vi inte är värda er vänlighet. Samma motsättningar där, jag borde inte tycka synd om dem, tycker jag synd om dem? Viljan att betala när de målar henna på min arm, deras motvilja att ta emot pengarna. Vi är vänner nu! Är vi vänner nu? Allt jag kommer minnas dig med är den blekhet som kommer att infinna sig efter att min henna försvinner och visar att jag inte blivit brun därunder. Viljan att vilja vara god, viljan att vilja visa att jag inte vill utnyttja dem, deras land, men hur faen gör jag det?

Och på väg hem, i Mumbai, i taxin på väg på flygplatsen står hon där, i en bilkö. Den jag kommer att minnas mest med min resa. Hon är kanske runt sju år, smutsigaste jag sett. Hon trycker sin kind mot bilfönstret och lägger handen på rutan när vi står stilla i en bilkö. Mumlar och för den lediga handen mot munnen, visar att hon vill ha något att äta. Jag fumlar och fumlar i mina väskor. Får för mig att det är nu det har betydelse, att om jag ger henne mina kex så räddar jag Indien, då har jag betydelse. Jag sätter min hand mot hennes, rutan emellan. Vänder mig om och rycker i kläder som ligger ivägen.

Tårarna ligger precis på kanten, osäkra på om de ska trilla ut ur ögonen eller inte, efter total utmattning: fjorton timmars tågresa, femtimmars bussresa. Jag får upp kexen med ananassmak för din njutning. Håller dem i handen och tittar ut. Taxin har börjat rulla. Flickan är borta.