Den där om som i den där filmen

Det sämsta med att vara ute och resa är att komma hem, men ändå fortfarande vara kvar där borta. Just nu trivs jag inte alls med vardagen, utan vill bort. Jag trodde verkligen att min rastlöshet skulle försvinna när jag kom in i den här relationen, som förra gången, när jag slog mig ner. Och nöjde mig. Men den här gången är så annorlunda, ger mig frihet att vara den jag borde vara, inte vara tvingad till att växa upp och förneka att jag faktiskt har ett behov av att röra på mig. Förväntar mig att jag inte ska nöja mig. Och det måste ju vara det finaste man kan ge någon: att be den att aldrig nöja sig.

Jag har redan fått med honom på tanken om att bo utomlands ett par år. Snart. Men det finns så många utomlands. Och det river och sliter i mig att jag inte vet hur jag ska klara av att stanna här, stilla, och vardaga tills jag får komma bort. Och människor smartare än jag frågar mig varför jag flyr, men jag vet inte. Vet inte ens om det är som jag flyr. För där borta, som inte är här, är det lättare att andas och ibland känns det som om jag kan flyga när jag inte känner igen mjölken eller vet vad jag kommer hitta när jag går höger istället för vänster. Det känns i magen och i magen just nu är det som om något drar mig neråt, som om jag ätit bly.

Men tänk om det kommer att vara såhär för evigtevigt? Tänk om mina barn kommer få en mamma som kommer tvinga dem flytta hela tiden, som i den där filmen Chocolat. Hur avgör man då vems lycka som är mest värt?