18 mars 2008

Den där om att ligga som en Robinsonö

Det var back in the day, jag hade precis flyttat till Stockholm för andra gången, för att stanna för evigt, vilket senare visade sig inte vara för evigt. Jag bodde i en tvåa med elspis, Svenssontapeter, orange inredning i köket och tjejkompis i rummet bredvid. Visserligen i tredje hand, men ändå okej centralt. Den där rivande frustrationen som bodde i mig då, som senare skulle leda till den värsta, och hittills den enda, depressionen jag haft, tvingade mig ut varje morgon för att springa ett varv runt Årstaviken. Varje förmiddag stod jag och väntade på t-banan och det kändes som om jag behövde skrika rakt ut, eller riva mig med naglarna över hela kroppen, för den där frustrationen gav inte vika, den petade på mig med en envishet jag tidigare aldrig mött.

Den våren fick min tjejkompis i rummet bredvid inte sitt studielån, eller sitt studiebidrag, för hon låg efter med kurser från terminen innan. Vi levde i perioder, från januari till april, på ett lån: mitt. För runt sjutusen skulle vi betala hyra och mat för två personer. Treåfem i månaden var.

Och nu, när jag har okej med pengar, så saknar jag den tiden lite. Vi sökte oss genom Stockholm, åkte ut till Skärholmen, snokade genom hyllor, i jakten på det perfekta priset. Blev uppfinningsrika. Fick ett blomkålshuvud att vara en hel vecka. Gjorde soppa på buljong. Gick på gratisgrejer. Drömde om mat. Vi kunde ligga som en hel Robinsonö och prata om lingonsylt och berg av köttfärslimpa, smörstekt färskpotatis med dill, vin.

Det var så djävla knapert. Vi hade verkligen inte råd med något annat än mat och hyra. Den tjugitredje varje månad hade vi en femma kvar att dela på och då kunde vi gå först till ICA sen Konsum, sist till Vivo för att försöka hitta det billigaste priset på lök, för att sedan göra soppa på det. Löksoppa. Mättar inte alls. Speciellt inte när man är ute och springer varje morgon, vilket gör att aptiten går i tak.

En gång var jag ute och handlade själv och var grymt djävla Robinsonsugen på en Japp. Alla kvitton från det jag köpte lades i en kruka i köket, så att hon kunde betala tillbaka sen, när hon fick pengar. Jag tog en Japp, men var tvungen att lägga en sån där stoppgrej mellan Jappen och mina andra varor, så att det inte skulle synas på kvittot att jag köpt det. Jag åt det på vägen hem och fick så nedrans dåligt samvete och ont i magen hela dagen.

I april fick hon hela terminens CSN retroaktivt. En klumpsumma. En hel del gick till mig. Vi satt på golvet i hennes rum och nästan grät av lycka. Och den kvällen åt vi köttfärslimpa och drack vin. Den godaste köttfärslimpan jag någonsin ätit.

12 kommentarer:

Anonym sa...

Mmm, köttfärslimpa...

Själv har jag 500 kcal pulverdiet! Då kan man också längta efter mat. Men jag får ju skylla mig själv :)

Stor kram och glad psåk, önskar Knugen (och Lisa)

It´s all about me sa...

Åh, vilken lycka när allt kom sedan! Och vad snäll du är som delade med dig ändå, när vi snackar sådär lite pengar. Guldstjärna till dig i himlen.

Anonym sa...

ja verkligen, vilken fin person du är!

Joules sa...

Jag tor att utan dom där knapra längtanstiderna skulle man inte uppskatta bubbel i bubbelpoolen eller resor idag alls lika mycket.

Att det lixom blir hundra gånger mer värt för att man har fått vänta och längta efter saker, dom är inte självklara.

Även om man riktigt kände så just då.

Anonym sa...

Hello. This post is likeable, and your blog is very interesting, congratulations :-). I will add in my blogroll =). If possible gives a last there on my blog, it is about the Home Theater, I hope you enjoy. The address is http://home-theater-brasil.blogspot.com. A hug.

Haren sa...

Vad underbart snallt av dig! Det ar ganska bra att tanka pa sant nar man strosslar med pengar. Och klagar pa att man inte har nagra fast man har triljoner ganger sa mycket som andra ganger i livet nar man bara hade just lok i tre veckor.

Anonym sa...

Vilken fin historia! Och vilken fin människa du är, alla borde få ha (och vara) kompisar som du.

Jenny sa...

Nämenalltså... Hade inte jag betalat hyran så hade vi ju blivit utslängda. Ser inte riktigt på det så, det var mer en sak som jag var tvungen att göra.

stambyte sa...

Det där är ju som extremversionen av studentlivet- att man längtar efter att få ett jobb och få pengar på riktigt så att man kan köpa allt det där man nu bara kan drömma om. Äta lyxigt och köpa billiga weekendresor när man får lust. Du får ju känna på lyx nu, även fast du är student- tänk vad fantastiskt lyxigt det blir när du börjar jobba!

Maruschka sa...

Nostalgi när den är som bäst, fick mig att längta tillbaka till när livet var "enklare"...?...*kraaam*

Greenchili sa...

Jag är mera intresserad av hur hon fick sitt CSN retroaktivt efter att inte ha klarat kurserna i tid. Är i samma sits nämligen...hade varit fint att få det sen på nåt sätt när tentorna är klara.

Glad Påsk! / Chilin

Jenny sa...

Chilin: Vet inte riktigt hur det gick till, men jag tror att hon sökte som vanligt och sen fick pengarna när hon klarat sina tentor.