Den där om att vara borta en helg, så har ni skrivit femtioåtta inlägg

Hade jag haft en trumpet hade jag, felfritt, blåst en liten fanfar på den nu.

Såklart gjorde han succé, kramade mamma det första han gjorde när han kom in i hallen, morgonklappade katten på magen, diskuterade politik och världskrig med min pappa, lät min lillebror köra bilen från Stockholm, dasade med mina mostrar, lånade ut sina sextiotalsglasögon till kusinerna, kom ihåg alla bebisarnas namn och knullade mig på gästtoaletten. Och jag frågar mig lite om jag verkligen hade väntat mig något annat.

Själv tog jag en koffeintablett innan pappas sextioårsfest, fast att jag senast jag gjorde det var hög i två timmar och fnissade konstant. En av mina kusiners män (min bordsherre) frågade om jag redan var full och när jag skulle hålla tal inför alla de hundraplus inbjudna var pojkvännen tvungen att dra mig i klänningen när jag pratade för fort.

Men ljuset var inte så mycket på mig. Bara lite när en moster, som vanligt, frågade om jag aldrig tänkte skaffa mig ett jobb, när jag skulle vara klar med min utbildning, när jag skulle komma "hem" till Skåne och ifrågasatte om jag verkligen ville uppfostra barn i Stockholm. Pojkvän räddade mig genom att säga att när den tiden kommer får vi ta den frågan då. Sen buggade han henne yr.

Och jag hämnades med mitt tal. Med mitt feministtal, som mamma hade varit lite orolig över, men som möttes av hurrarrop. Ropen skalla: pappaledighet till alla! Och när jag dansade med pappa sa han att han var stolt över mig. Det är det som räknas. Nu har vi ungefär trettio krigsDVD:s i Stolte mannens hall att se, som han lånat av min pappa. Det känns inte lika kul.